Gissa Bokcitatet

Den jättelike kinesen med kniven i högsta hugg höll emellertid inne med hugget, ty han hade slagits av en plötslig tanke. Medan han för sig själv dryftade för- och nackdelarna av sin idé böjde sig vår omisstänksamme hjälte ner och tog upp budskapet från Betty.

"Bäste herr Pitkin-" läste han.
"Jag är fånge. Var snäll och rädda mig.
Er tacksamma vän
Elizabeth Prail."

Då vår hjälte tillgodogjort sig innehållet i den lilla skrivelsen vände han sig om för att speja efter en polis. Det blev detta som kom kinesen att besluta sig för hur han skulle handla. Han släppte kniven och med ett skickligt orientaliskt knep som helt överrumplade vår hjälte fängslade han Lems bägge armar i ett grepp som gjorde denne hjälplös.

Därefter gav han till en näsvissling på kulivis. Signalen åtlyddes av åtskilliga fler av Wu Fongs hejdukar som kom springande till undsättning. Ehuru Lem tappert stretade emot blev han övermannad och tvingad in i tvätteriet.

Lems tillfångatagare släpade honom omedelbart inför den illvillige Wu Fong, som förtjust gnuggade sina händer då han betraktade den stackars gossen.

- Bra gjort, Chin Lao Tse, yttrade han berömmande till mannen som tagit Lem till fånga.
- Jag fordrar att bli frisläppt! utbrast vår hjälte. Ni har ingen rätt att hålla mig kvar här.

Men den lömske orientalen ignorerade hans protester och smålog endast outgrundligt. Han hade gott bruk för en amerikansk gosse med behagligt yttre. Just denna kväll väntade han besök av maharadjan av Kanurani, vars böjelser var ökända. Wu Fong lyckönskade sig själv: gudarna var honom sannerligen bevågna.

- Gör honom i ordning, sade han på kinesiska.

Den stackars ynglingen fördes nu till ett rum som inretts till fartygskajuta. Väggarna var klädda med teakpanel, och ett antal sextanter, kompasser och liknande instrument låg rikligt kringströdda. Hans tillfångatagare tvingade honom därefter att iföra sig en åtsittande sjömanskostym. Efter att i helt otvetydliga ordalag ha varnat honom för att försöka rymma, lämnade de honom åt sitt öde.

Lem satte sig på kanten av en koj som byggts in i en vrå av rummet och stödde huvudet i händerna. Han undrade vilka nya prövningar ödet höll i beredskap för honom, men då han inte kunde gissa sig till dem tänkte han på annat.

Skulle han mista sin tjänst om han underlät att rapportera till herr Hainey? Ja, sannolikt. Var fanns hans älskade mor? Sannolikt på fattighuset, eller på tiggarstråt, om hon inte var död. Var fanns herr Whipple? Död och begraven på fattigkyrkogården, högst troligt. Och hur skulle han kunna meddela sig med fröken Prail?

Lem sysselsatte alltjämt sina tankar med detta sista problem, då Chin Lao Tse, mannen som tagit honom till fånga, steg in i rummet med en skräckinjagande automatpistol i handen.

- Hör upp, gosse, sade han hotfullt, ser du den här puffran? Om du inte uppför dig ordentligt borrar jag hål i dig med den.

Därefter gömde sig Chin i en skrubb i rummet. Innan han stängde dörren demonstrerade han för Lem att han hade för avsikt att övervaka alla hans rörelser genom nyckelhålet.

Den arme gossen brydde förgäves sin hjärna med att fundera ut vad det var man väntade av honom. Han skulle dock snart få reda på det.

Det knackade på dörren, och Wu Fong steg in följd av en mörkhyad liten man vars händer var översållade med ädelstenar. Det var maharadjan av Kanurani.

- Nejmen, en få föt fömanfgoffe, läspade den indiske fursten med oförställd förtjusning.
- Jag är utomordentligt lycklig över att han finner nåd för ers höghets upphöjda blick, sade Wu Fong med en servil bugning, varpå han steg baklänges ut ur rummet.

Maharadjan trippade fram till vår hjälte, som endast tänkte på mannen i skrubben, och lade armen om livet på ynglingen.

- Fefå, föta goffe, ge mig en puff, sade han med ett grin som förvandlade hans i övrigt föga märkliga drag till en ondskefull mask.

En våg av motvilja fick håret att resa sig på Lems huvud. "Tror han att jag är flicka?" undrade den arme ynglingen. "Nej, han kallade mig gosse minst två gånger."

Lem såg bort mot skrubben för att få någon upplysning. Mannen därinne öppnade dörren och stack ut huvudet. Han trutade med munnen och himlade kärlekskrankt med ögonen, i det han samtidigt pekade på den indiske fursten.

Då vår hjälte insåg vad som väntades av honom bleknade han av fasa. Han betraktade maharadjan på nytt, och den åtrå han varseblev i dennes ögon kom honom nästan att förlora sansen.

Som tur var för honom förlorade Lem emellertid inte sansen, utan öppnade i stället munnen i ett skrik. Detta var det enda som kunde rädda honom, ty han spärrade upp munnen för mycket, så att hans lösgommar klafsande ramlade ner på mattan.

Maharadjan ryggade tillbaka med avsmak.

I detsamma inträffade ytterligare en tursam händelse. Då Lem tafatt böjde sig ner efter sina tänder ramlade emaljögat han fått av herr Hainey ut ur sin håla och gick i tusen bitar.

Detta blev för mycket för maharadjan av Kanurani. Han blev rasande. Wu Fong hade lurat honom! Vad var detta för en vacker gosse som på ett så fruktansvärt sätt upplöste sig i enkla beståndsdelar.

Gulblek av raseri rusade den indiske fursten ur rummet för att kräva sina pengar tillbaka. Sedan han fått dem lämnade han huset med ett heligt löfte att aldrig återvända.

Wu Fong lade hela skulden på Lem för sin förlust av den höge kunden och blev ytterligt förbittrad på den stackars ynglingen. Han befallde sina hejdukar att ge honom ett ordentligt kok stryk, klä av honom sjömanskostymen och därpå kasta honom ut på gatan och hans kläder efter honom.