Särskilt stort är inte gudahuset i Upsal. Det ligger på en ås nära segelleden som går norrut från den stora havsviken Lögaren mot det ännu större Bottenhavet eller på vårt språk Hypotheseothallatta. Huset är av eketrä och alldeles svart av tjära. Det har inga fönster, men en bred port ger ljus när dubbeldörrarna står öppna, vilket alltid är fallet vid Julablot och vissa andra högtider. Zeus och Herakles står staty därinne; den förstnämnde kallas som tidigare nämnts Othinos, den sistnämnde heter Thoros. Båda är varmt och anständigt klädda. Där står också en tredje gud som jag vill kalla Priapos men som av svionerna benämns Freios. Denne är naken med väldig fallos som vid varje vårdagjämning rödmålas av prästerna, vilka alltid är kvinnor. Det har varit tal om att deras ämbete borde vara öppet även för män liksom krigaryrket är öppet för amazoner, men förslaget röner alltjämt beslutsamt motstånd bland de troende. Tanken på manliga präster avvisas energiskt med hänvisning till Brumlingakvädet, en åldrig kanonisk text där det heter:
Herren i huset
är mest till men.
Han bleknar blott och blyges.
Större styrka
och starkare tro
bor under kärestans kjortel.
På morgonen vid Julablot reser svionerna en väldig gran framför gudahuset. Detta är det enda religiösa värv som är männen anförtrott, och konungen själv svarar med sitt liv för att trädet är väl stagat så att det inte störtar omkull ens i hård blåst. Medan granresningen pågår fångar prästinnorna nio varelser av mankön, nämligen en tupp, en gåskarl, en hund, en galt, en bock, en gumse, en tjur, en hingst och en fullvuxen gosse som är felfri och icke har gjort sig saker till något hyss. Dessa tvättar, friserar och bekransar de omsorgsfullt med lingonris och lummer samt upphänger dem i granen under gäll sång och starka hornstötar. Oanständigheten i deras sånger är sådan att Ottar enständigt har vägrat att översätta samtliga de ord jag antecknade. Jag är därför ur stånd att närmare yttra mig om dessa.
Tillsammans med tusentals andra stod Hjormund Hjorvardason och jag i den kalla snön och betraktade gudstjänsten, som tog hela förmiddagen i anspråk. Offerdjuren vrenskades en smula och måste stickas med kniv innan de kunde hissas upp i det gröna trädet, men gossen som hängdes utan blodsutgjutelse föreföll lugn och lycklig över sitt öde, nämligen att få komma raka vägen till ständiga kalas och dagliga idrottsövningar i Othinos' himmelska rike. Hjormund Hjorvardason som är en religiös natur har sagt mig att han delar denna tro, som går ut på att icke Hades utan en blåaktig gudinna vid namn Hela härskar över alla som dör av sjukdom, men de som stupar i strid eller offras på annat sätt är utkorade av Othinos till ett muntert liv i hans salar, visserligen inte i evighet men bra nog länge. Han finner tröst i tanken att hans tre söner alla befinner sig där.
När granen på detta sätt hade blivit färdigsmyckad framträdde drottningen och inledde helgfirandet för allmänheten. Hon hette Asta och var ganska ung och vacker, så att konung Ostenos för hennes skull satt säkrare på sin tron än vad som eljest skulle ha varit fallet. Hon följdes av en mäktig parad av grytbärare och utdelare av det slags utplattade spannmålskakor som är svionernas torra motsvarighet till bröd. Långa bräder som låg travade bakom gudahuset lyftes upp av villiga händer och lades på bockar, så att de bildade en sorts låga bord och hela tempelområdet hastigt förvandlades till en utspisningsplats för hela folkmassan. Grytorna ställdes upp på borden, de torra kakorna delades ut till alla och envar, och svionerna satte igång med att doppa dem i grytornas rykande spad. Medelst spetsiga pinnar harpunerade de ävenledes köttbitar som var tillfinnandes i detta.
Icke utan nöje deltog jag i den barbariska måltiden och undgick icke att finna den ganska smaklig. Såvitt jag förstår bestod den uteslutande av fläsk. Jag har senare hört att svionerna uppskattar hästar och mer än gärna förtär sådana, men förutom hingsten i granen förekom såvitt jag kunde märka inget hästkött vid detta Julablot. Tänkbart är att man helt enkelt led brist på hästar, ty många sådana hade gått åt i Bravalla slag, och de som möjligen fanns kvar behövdes väl för skogsarbetet och vårbruket.
När den korta vinterdagen led mot sitt slut var alla grytor tomma och alla spannmålskakor uppätna. Folkmassan började skingras, och även Hjormund Hjorvardason och jag drog oss hem till härbärget, mätta av både mat och intryck. Vi var båda ganska rödnästa och en smula våta om fötterna.
En saga så grann att den knappt kan va' sann. Började nästan bli orolig där, men nog kommer Guldbyxan och kniper till, med kutymt krokat utropstecken. Resan är över men turen går vidare.
