2007-06-12, 17:43
  #2617
Medlem
Bombardirs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Pojken med guldbyxorna
Du får nog kasta dig ut igen tills dess att du identifierat Zwerchstands citat, eftersom detta är en stafettråd.

Öh... jaha? Hittar inte hans inlägg så du kanske kan förklara för mig vad som står där och om det bara är tillåtet att revidera gamla svensklärar-favoriter i den här tråden...
Citera
2007-06-12, 17:48
  #2618
Moderator
Pojken med guldbyxornas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Bombardir
Öh... jaha? Hittar inte hans inlägg så du kanske kan förklara för mig vad som står där


Inlägget omedelbart ovanför ditt, #2615:
Citat:
"Mitt liv som hovdam hos drottning Gerud på Halsenorup blev allt bekymmersammare. Prins Amled hade länge besvärat mig med sin uppvaktning, som jag gjorde allt för att undvika. Han gjorde de konstigaste uttalanden och visade även på annat sätt psykopatiska drag. I ett akut anfall av vansinne stack han ner min far och skickades då till England av sina anhöriga, men förr eller senare skulle han naturligtvis komma tillbaka. Tanken på detta skrämde och plågade mig både dag och natt. Drottning Gerud som förstod hur jag kände det hjälpte mig att få plats i Leire när det nya hovet upprättades där. Hon lovade att inte berätta för någon var jag fanns utan säga att jag hade blivit sjuk och dött.
Jag kom verkligen bort från Halsenorup i sista stund. Bara någon vecka efter min ankomst till Leire fick jag besked om det stora blodbadet, där inte blott konung Fenge och drottning Gerud utan även min bror Lasse gick åt. Lyckligtvis överlevde inte Amled heller.
Drottning Aslög i Leire visade mig stor medkänsla och gjorde vad hon kunde för att skingra min beklämning. När statsbesöket i Lutra blev beslutat fick jag följa med på resan utan annat uppdrag än att sitta barnvakt hos lille prins Hvitserk emellanåt.
Fortsättningen vet du."

Citat:
Ursprungligen postat av Bombardir
och om det bara är tillåtet att revidera gamla svensklärar-favoriter i den här tråden...

Nejdå, det är fritt fram att revidera eller kanske ännu hellre recitera vad som helst så snart man erövrat stafettpinnen.
Citera
2007-06-12, 22:55
  #2619
Medlem
Bombardirs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Pojken med guldbyxorna
Inlägget omedelbart ovanför ditt, #2615:




Nejdå, det är fritt fram att revidera eller kanske ännu hellre recitera vad som helst så snart man erövrat stafettpinnen.

Ah ok najs, då förstår jag.
Citera
2007-06-13, 20:50
  #2620
Medlem
Zwerchstands avatar
Citat:
Aristoteles var en ganska liten karl med rosenolja i håret och pyntad med en ring. Han var i allo motsatsen till filosoferna av den kyniska skolan, Diogenes och Krates till exempel: välfriserad, välputsad, välklädd, rentav snobbig. Mitt första intryck när Lysikrates introducerade mig hos honom var knappast fördelaktigt, ty trots sin utstyrsel var han inte vacker med sin spetsiga näsa, sin svaga haka, sina utstående öron och sin smala hals. Men blicken för allt detta liksom förflyktigades så snart han började tala. Han hade en mjuk, sonor, utomordentligt välmodulerad stämma och en avundsvärd förmåga att uttrycka sig intressant.
Aldrig glömmer jag hans första föreläsning. Vi satt på de släta stegen av Lykeions trappa mot den lilla sänkan där skolan höll till, något dussin unga män av vilka jag i begynnelsen inte kände en enda, men Ottar var med mig där. Stenarna hade hunnit torka efter en regnskur tidigt på morgonen, men det var fortfarande vått i gräset, och det glittrade till ibland av en droppe som föll från olivernas grågröna blad. Nedanför oss på kalkstensplattorna i rundeln gick Aristoteles av och an. Han skulle tala om dramat, var det sagt, om tragedien som är till för att väcka antingen fasa eller medlidande. Vi väntade oss en litterär utredning, någonting om Oidipus eller Agamemnon eller Ifigenia. Men så kom regnbågen.
Jag har sällan sett en så vacker regnbåge. Den tonade fram på himlen i lysande färger som ett dubbelt valv över vandraren där nere, som tydligen var helt försjunken i sina förberedelser och vände ryggen åt fenomenet. Det gick ett sorl av beundran genom vår skara; någon pekade, alla tittade mot skyn. Aristoteles liksom väcktes ur sina formuleringar, vände sig om och såg. Och så började han tala om regnbågen, om Iris.
Han nämnde ingenting om Heras påfågel, om en gudarnas bro eller dylikt. I stället ritade han upp ett system av linjer med kol på stenplattorna kring sina fötter. Regnbågen, förklarade han, är en spegling, en reflexion, en anáklasis. Den visar sig alltid mitt emot solen när denna lyser på vattnets droppar i mörka moln. Färgerna är överjordiskt vackra men inte oförklarliga. Solen ser röd ut bakom en slöja av dimma eller rök. Yttersta ringen av regnbågen är röd av likartade betingelser. Även de andra färgerna finns uppenbarligen i solljuset och kan komma till synes i kvällens moln eller morgonens gryning som speglas i en vattenyta. Och i stänket kring årorna av ett treroddarskepp händer det ibland att det uppstår en liten regnbåge.
Aristoteles ritade ideligen nya figurer på kalkstensplattorna och suddade bort de gamla med sina sandaler. Han drog räta linjer som föreställde ljusstrålar och båglinjer som betydde himmelskupa eller horisont. Jag kan inte säga att jag begrep alltihop; geometri har aldrig varit min starka sida. [...] Antagligen tittade jag mera på regnbågens faktum än på den lille mannen där nere, som ritade långa streck kors och tvärs över kalkstensplattorna medan färgerna lyste över honom i skyn.
.
Citera
2007-06-15, 05:58
  #2621
Medlem
Zwerchstands avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Bombardir
Öh... jaha? Hittar inte hans inlägg så du kanske kan förklara för mig vad som står där och om det bara är tillåtet att revidera gamla svensklärar-favoriter i den här tråden...
Att revidera gamla & svensklärare (tillika nog favorit hos dessa) är heta spår.
Citat:
Udden Skagos är ganska märkvärdig, ty den består av sand som flyttar sig efter vinden. Den pekar därför ömsom åt nordöst och ömsom åt nordväst. Det blåste frisk västanvind när vi kom dit, vi såg hela udden vältra över åt öster, och ett moln av sand yrde in över oss när vi hade gigat om vårt segel och ändrat vår kurs till sydlig. Sanden upphörde dock inom kort, och kusten blev i stället grön och lummig med mäktiga ekar. En rätt stor men mycket låg ö låg framför oss; den måste vara Lese. Med hänsyn till vinden släppte vi känningen med fastlandskusten, som nämligen buktade sig en aning åt väster, och seglade i stället åt sydöst över öppet hav. Vi följde därvidlag ett råd som vi fått av konung Fenge, som hade sagt oss att ön Selandria var så stor att den stängde hela farvattnet och var omöjlig att missa. Detta var nästan sant, men icke alldeles.
Frampå eftermiddagen såg vi land överallt föröver, framför allt åt babordssidan, där en blånande höjd rakade rätt högt över horisonten. Den visade sig vara en bergig, skogbevuxen udde med branta stup som lyste röda i den sjunkande solens horisontella ljus över vattnet. Vi passerade dem ganska nära och såg oss om efter någon natthamn. På andra sidan om denna höjd fann vi också en sådan inom kort. Den heter Hoganesos.
Namnet betecknar en by och inte alls någon ö. Den har en primitiv hamn där det låg en fiskebåt vari det satt en äldre man som redde ut sina nät och lyssnade mer eller mindre förstrött till en något yngre person på stranden. Denne försökte tydligen sälja något, fast med ringa framgång. Jag lät fråga om vi kunde få lägga till och vistas i hamnen för natten. Mannen i båten blängde buttert på oss och svarade inte, men den andre kastade till oss några ord som torde ha varit välkomnande, ty Ottar blev mycket glad över svaret och brast i sin tur ut i en osedvanligt lång harang. Han förklarade efteråt vad detta berodde på. För första gången på flera långa årtionden hade han fått höra sin egen dialekt av språket i Thule än en gång. Så hade icke varit fallet vid Halsenorup, där såväl stabschefen Fjaller som konung Fenge och drottning Gerud lät helt annorlunda.
Vi räknade det korta yttrandet som en tillåtelse och tog oss in i den lilla hamnen, där det nätt och jämnt fanns plats för oss bredvid fiskebåten. Ottar pratade under tiden oavbrutet med mannen på stranden utan att ge sig tid att översätta för oss andra. Till sist blev jag otålig och avbröt:
"Vad är det han säger?"
Ottar vände på huvudet:
"Ursäkta. Vi talar om metkrokar."
Citera
2007-06-16, 19:42
  #2622
Medlem
Zwerchstands avatar
En i år/-stid avlägsen morgon:
Citat:
När vi vaknade i vårt härbärge dagen därpå var hela landskapet vitt. Alla träden på Birkos var höljda av rimfrost, det låg en snödriva framför dörren så att den nätt och jämnt gick att öppna, och "Aglaia" såg ut som tecknad med krita på en vägg av lava. Relingar och däck täcktes av snö, förtöjningarna avtecknade sig som vita linjer mot det mörka vattnet. Detta visade sig vid närmare betraktande bära upp ett ytterligt tunt lager av is, som klirrade och brast för skrovets lätta vaggning när kapten Falantos klev ombord. På fördäck rörde sig spöklikt våra vita grisar i sin kätte, där det låg snö överallt utom i den vrå som skyddades av taket. Något liknande hade varken jag eller besättningen i övrigt sett tidigare.
Såväl bryggan som däcket var hala som glas; flera av oss var nära att halka i sjön när vi tog oss ombord. Myskellos från Burdigala försvann ner i sitt kök och tog itu med att ordna frukost, men alla kokkärl och utensilier var isande kalla; han hade sånär förfrusit fingrarna innan han lyckades få eld i sin spis. Kapten Falantos satte alla de andra till att skyffla och borsta bort snön från skeppet. Det var ett kyligt och ovant göra vartill vi saknade både verktyg och vantar, ty något sådant torde aldrig förr ha förekommit på något grekiskt skepp. Mjölgröten som Myskellos omsider fick färdigkokt åt vi stående. Det hela kändes nog särskilt ogästvänligt därför att vi hade tillbringat natten i land. Inte desto mindre var vi alla inställda på att komma iväg snarast möjligt. Till sjöss kunde vi åtminstone hålla oss varma med rodd. Seglet som låg hoprullat vid foten av masten var lika snöigt och frostigt som allt annat. Stelt som plåt kändes det också, men det kanske mjuknade när det väl blev utrullat och hissat.
Något för Tjohilda?
Citera
2007-06-17, 11:13
  #2623
Medlem
Frantics avatar
Herakles av Theodor Kallifatides?
Citera
2007-06-17, 14:37
  #2624
Medlem
Zwerchstands avatar
Nä. Båd' bok & författare är äldre, den senare 1 generation, men agerar endast översättare; Upphovsmannen satte segel år 329 f.Kr. Det är sålunda fråga om en länge försvunnen, äntligen funnen & sägenomspunnen reseskildring. (Orwellsk årgångs oldspeak, so to speak.) Ortnamnen har väl uppmärksammats? En ögla slås medsols norrut, vars höjdpunkt sammanfaller med sols lågpunkt, typ:
Citera
2007-06-18, 01:02
  #2625
Moderator
Pojken med guldbyxornas avatar
Pysses Alf Henriksons Pytheas resa till Thule?
Citera
2007-06-18, 01:37
  #2626
Medlem
Zwerchstands avatar
En saga så grann att den knappt kan va' sann. Började nästan bli orolig där, men nog kommer Guldbyxan och kniper till, med kutymt krokat utropstecken. Resan är över men turen går vidare.
Citera
2007-06-18, 22:19
  #2627
Moderator
Pojken med guldbyxornas avatar
Ljus och ljuvelig är Johannisnatten. Blomster lyser på de ställen, där de alltid står om sommaren. De sprider sin goda lukt och sötma i alla väder. Men starkast luktar i natt lavendeln, vår kyrkoört, gravarnas blomster. I denna midsommarsnatt är dödens lukt den mäktigaste.

Ingen fågel hörs pipa i buskarna. Våra spelfåglar är som stumma och igentäppta i halsarna denna sommar. I år hör vi bara det grova lätet från kråkorna som sitter i rader på gärdesgårdarna längs vägen. De sitter där genom många timmar, de syns aldrig flyga upp. Ingen skrämmer upp kråkorna, det kommer inga vandrare på vägen i år. Ingen har jag sett sedan gamla Magda Olofs Dotter i Yggersryd kom och hämtade min lille son till sig. Jag såg henne gå ut genom grindhålet, bärande min son på sin rygg, och kråkorna satt kvar på gärdsgårdsstakarna; det var en enda kråka som lyfte och svävade bort på tröga vingar, när Magda Olofs Dotter bar bort min son.
Citera
2007-06-19, 03:02
  #2628
Medlem
OneUps avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Pojken med guldbyxorna
Ljus och ljuvelig är Johannisnatten. Blomster lyser på de ställen, där de alltid står om sommaren. De sprider sin goda lukt och sötma i alla väder. Men starkast luktar i natt lavendeln, vår kyrkoört, gravarnas blomster. I denna midsommarsnatt är dödens lukt den mäktigaste.

Ingen fågel hörs pipa i buskarna. Våra spelfåglar är som stumma och igentäppta i halsarna denna sommar. I år hör vi bara det grova lätet från kråkorna som sitter i rader på gärdesgårdarna längs vägen. De sitter där genom många timmar, de syns aldrig flyga upp. Ingen skrämmer upp kråkorna, det kommer inga vandrare på vägen i år. Ingen har jag sett sedan gamla Magda Olofs Dotter i Yggersryd kom och hämtade min lille son till sig. Jag såg henne gå ut genom grindhålet, bärande min son på sin rygg, och kråkorna satt kvar på gärdsgårdsstakarna; det var en enda kråka som lyfte och svävade bort på tröga vingar, när Magda Olofs Dotter bar bort min son.

En helt osäker gissning: "Aprilhäxan" av Majgull axelsson
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in