Gissa Bokcitatet

Vi satte oss sida vid sida på tältsängen, upplysta av den lilla lågans brandlika ljus. Jag reste mig för att ta ner den, ställde den på marken och satte mig igen.
“Jag är inte vid din sida, Anna, jag är din sida.”
“Du är delen som saknas och som återvänder från fjärran för att passa in.”
Ljuset steg upp från våra fötter och bredde värme över våra ansikten.
“Det där är inget stearinljus, det är en skog i lågor”, sade hon.
[…]
Jag ryste till framför stearinljuset.
“Är du rädd? Ja, darra du, min sida, din rysning är en knapp handpenning. Darra lugnt, här i fängelsehålan kan
du darra i säkerhet.”
Hon gav mig en iskall smekning över pannan som brände. Gesten fick min rädsla att försvinna, som en trasa som avlägsnar dammet.
Stearinljusets veke tappade gnistor. Anna plockade upp några stycken och lade dem på sin tunga.
“Vad tror du, smakar stjärnorna sött eller salt bröd?”
“Jag vet inte, jag har aldrig smakat.”
“Det har jag, jag har suttit många nätter på balkongen i de slutna barnens hus. På sommaren tappar stjärnorna
smulor som hamnar i munnen.”
“Hur är de?”
“Salta, med smak av bittermandel.”
“Jag hade föredragit dem söta.”
“Nej, då hade de förstört jorden, så många som de är. Vissa nätter stormar det av söndersmulade stjärnor. Jorden blir besådd av dem, den tar emot utan att kunna ge tillbaka. I gengäld stiger böner upp från träd och djur som tackar.”
“Brukar du be, Anna?”
“Nej.”
“Varför?”
“Därför att jag kommer därifrån, från ett frö som har rest inuti issvansen på en komet.”
“Och så kom du för att födas här, bland de trängsta och skrikigaste gränderna i världen.”
“Kometernas förlorade släp hamnar i vulkanernas gap. Mitt frö föll ner i kratern. Utbrottet 1944 spottade ut mig. I det här gömställets tuff andas jag mitt ursprungs substans.”
“Jag härstammar också från tuffen på den här platsen, Anna. Jag kommer inte från rymden som du, men från gårdens inhägnad. Jag lyfte blicken, inte mot himlen utan mot ditt fönster som var himlens trappsteg nere på jorden.
Min andedräkt steg upp mot din fönsterruta och gjorde den immig. Du torkade av den med din ärm. Jag tycker
om fönstrens rutor. Genom dem såg jag armbågarna som höll upp ditt huvud. Genom speglingar förde rutorna på
gården din silhuett ända till min kammare. Det var som en stafett, om en saknades tonade silhuetten bort. Jag tackar rutorna på gården. Vad gör jag med lyckan nu när du stigit ner från rutorna? Vad kan jag göra, Anna?”
Hon blev rörd.
“Göra? Vilken underlig tanke, tror du att finns något att göra mellan dig och mig? Här finns inga verb, här finns våra namn, inget att tillägga. Här finns en säng på vilken vi inte lagt oss och heller inte omfamnats, torr som ett altare före offret.”

Jag tyckte inte om Platon, han hade skrivit Sokrates dialoger: hur kunde han tillåta sig det? Hade han gjort anteckningar på kvällen som jag gör med don Gaetanos berättelser, eller mindes han dem utantill? Platon duperade läsaren, han fick sin mästare och de andra att säga precis vad han ville. Han gömde sig bakom dem. Är det så en författare gör? Så gör inte en författare. En författare ska vara mindre än ämnet han talar om. Man ska kunna se att historien glider ifrån honom åt alla håll och att han bara plockar upp en liten del av den. Den som läser uppskattar överflödet som svämmar över författaren. Med Platon är historien istället instängd i sin inhägnad, han låter inte någon självständig livsyttring slippa ut. Hans dialoger är uppställda på två led, svar på tal och framåt marsch.

[…] Tvetydigheten är en av De Lucas tillgångar som berättare; hans realism har visserligen ett drag av sanningslidelse, men det är i det fantasisjudande lyriska, där sorgen och lyckan snarast verkar vara två ord för samma oerhörda tillstånd, han verkar trivas bäst.

Ändå är tonen i denna historia i högtidligaste laget. Det innerliga bildspråket går ibland överstyr och folk tenderar att samtala med ett slags drömska liknelser, det gäller inte minst Anna ("Tyst, jag lyssnar på ditt blod som är fullt av luft").

De Luca är skicklig på att få till synes löst hängande berättelser att hänga samman, utan att bli övertydlig med skarvarna. Så leder i denna intrig ett minne av ett barndomens gömställe slutligen till sökandet efter en far och en påbörjad lång resa.

Däremot ger den klassiska, narrativa inramningen med en gammal, klok farbror som undervisar ung man (Vergilius och Dante är förstås en undertext) boken en något statisk prägel. Men i det enskilda glimrar det till.