Gissa Bokcitatet

Från det lilla fönstret på gårdens bottenvåning där jag bodde tittade jag en eftermiddag på när de större barnen spelade. En snedspark fick bollen att flyga upp i luften och landa på balkongen på första våningen. Den var förlorad, en plastboll som tappat luft av allt spel. Medan de grälade om missödet tittade jag ut och frågade om jag fick vara med och spela. Ja, om du köper en ny boll. Nej, med den, svarade jag. De accepterade nyfiket. Jag kravlade upp för ett stuprör som löpte förbi balkongen och fortsatte ända upp. Röret var smalt och fastsatt i gårdsmuren med rostiga klämmor. Jag började ta mig upp, röret var täckt av damm, greppet var mer osäkert än jag föreställt mig. Men nu hade jag gett mig in på det. Jag tittade upp: bakom en fönsterruta på tredje våningen stod hon, flickan jag brukade titta på i smyg. Hon stod på sin plats, huvudet vilande mot händerna. Vanligtvis tittade hon mot himlen, men inte då, hon tittade ner.

[Svår klättring klaras.] Hur kom det sig att jag inte varit rädd? Jag insåg att min rädsla var blyg av sig, den behövde vara ensam för att blotta sig. Här fanns ju barnens ögon nedanför och hennes ovanför. Min rädsla skämdes för att komma ut. Den skulle hämnas efteråt, på kvällen i mörkret i sängen, med rasslet från spökena i tomrummet.

Jag slängde ner bollen, de återupptog spelet utan att bry sig om mig. Nedfärden var lättare, jag kunde sträcka handen mot röret och räkna med två rejäla stöd för fötterna på balkongkanten. Innan jag sträckte mig mot röret tittade jag hastigt mot tredje våningen. Jag hade ställt upp för att jag ville att hon skulle lägga märke till mig, en pytteliten gårdskvast. Där stod hon med vidöppna ögon, innan jag hann våga mig på ett leende hade hon försvunnit. Så idiotiskt att titta om hon också tittade. Jag behövde tro på det utan att kontrollera, så som man gör med skyddsänglarna. Arg på mig själv kastade jag mig nerför röret för att komma undan scenen. Nedanför mig väntade belöningen, tillträde till spelet. De ställde mig i målet och på så sätt avgjordes min roll, jag skulle bli målvakt.

Från den dagen kallade de mig ’a scigna, apan.

I den sluttande gränden där jag bodde låg bokhandlarnas bodar som sålde till studenterna. Utanför, på trottoaren, hade de trälådor med begagnade böcker för nedsatt pris. Jag började gå dit, jag brukade ta en bok och sätta mig och läsa på marken. En bokhandlare jagade iväg mig, jag gick till en annan och han lät mig vara. En hygglig karl, don Raimondo, en som begrep utan förklaringar. Han gav mig en pall så att jag inte behövde läsa på marken. Sedan sade han att han lånade mig boken om jag lämnade tillbaka den utan att fördärva den. Jag tackade, sade att jag skulle lämna tillbaka den dagen därpå. Jag läste ut den under natten. Don Raimondo såg att jag höll mitt ord och lät mig ta med mig hem en bok om dagen.
Jag valde de tunna. Jag lade mig till med ovanan på sommaren i avsaknad av lärare som lärde mig nya saker. Det var inga böcker för barn, det var många ord i mitten jag inte förstod, men slutet, det förstod jag. Det var en uppmaning att gå ut.

Tio år senare fick jag veta av don Gaetano att en jude gömt sig i lagerlokalen sommaren 1943. Det var mitt sista år i skolan och don Gaetano hade börjat skänka mig sitt förtroende. På eftermiddagarna lärde han mig att spela scopa genom att räkna ut kombinationen av de vända korten. Han vann hela tiden. Han slog inte korten i bordet, han spelade snabbt men jag drog ner tempot när jag försökte minnas de lagda korten. För att återgälda det nya förtroendet hade jag beslutat att berätta något för honom.
“Don Gaetano, en sommar för tio år sedan gick jag dit ner, till den stora lokalen där lådorna stod.”
“Jag vet.”
“Hur vet ni det?”
“Jag vet allt som händer här. Dammet, min pojke, det fanns damm på trästegen med avtryck av händer och skor. Bara du kunde ta dig in därifrån, mellan Rogers lår. De kallade dig ’a scigna.”