Egots död

Precis. Människor oroar sig allt som oftast över det förgångna eller för framtiden. Ingetdera existerar i någon annan form än en tankeform. Framtiden finns inte och det förgångna finns inte utan den enda tid som existerar är nu.

Oro föder rädsla och rädsla är förlamande, även bakom känslan ilska döljer sig känslan rädsla. Att oroa sig för saker som man inte kan kontrollera är meningslöst, samma sak gäller saker man kan kontrollera, oro ändrar aldrig utgången på en given händelse, alltså finns det inget som helst syfte med att oroa sig, det är meningslöst och skapar bara ett liv i lidande.

Rädsla begränsar människors liv, därför är det ett perfekt verktyg att använda om man vill kontrollera andra människor, kontroll via rädsla. Ha det i åtanke om någon försöker driva igenom sin vilja/ agenda genom att sprida rädsla i någon form.

Oro kan ju tex vara kroppens sätt att varna dig för saker du inte ännu är konceptuellt medveten om. Vem vet. Att kalla känslor för "meningslösa" är en rätt grym övertro till din egen slutledningsförmåga/världsuppfattning.

Visst kan vi fantisera om att slippa rädsla eller oro, men ingen av oss kan förutspå vad som skulle hända om vi inte hade dessa känslor. Dom är en del av helheten, har sin tid och plats, hur vi än vrider och vänder på det.

Känslor har givetvis sin funktion men oro och rädsla har ingen annan funktion än att de är negativa för den enskilde. Om jag dör idag, här och nu, så spelar det ingen roll, om du dör så spelar det ingen roll, allt är som det ska vara. När något spelar någon roll så är det för Egot det spelar roll. I det stora hela, spelar inget någon roll.

Övertro? Tro för mig är en mental konstruktion. Att tro är något som händer i tankeformar och där befinner jag mig rätt sällan, jag föredrar att befinna mig i tystnaden, däri vilar den största styrkan och sanningen.

Du talar om kroppens sätt att varna mig för saker jag ännu inte är konceptuellt medveten om, kroppen är form, tankar är form, känslor är formlösa, oro och rädsla föds ur ett felaktigt tänkande, något formlöst föds ur former som är felaktiga, felaktiga tankeformer. Eftersom inget spelar någon roll så är det ju negativt att ägna sig åt negativa tankar som föder negativa känslor.

Men det där är ju ett val som den enskilde får göra, det fyller en funktion för den enskilde, en negativ funktion.

Kanske, men även den "enskilde" är form, och att något skulle vara "negativt" eller "felaktigt" är också bara en tanke...

Allt är ett, och allt är perfekt, om du nu måste dra det så långt det går.

Så är det, allt är i sin ordning och källan av oss alla enskilda, är samma sak, "we are all one".

Ja självklart, kan försöka formulera mig så förståeligt jag kan. Sedan får du själv bedöma hur riktiga de är.

Rädslans största bedrift är hur den övertygar oss att den kommer utifrån - vi tror rädslan är förankrad i världen. Genom detta blir rädslan rättfärdigad och får en betydelse/nytta. Rädslan tycks alltså vara riktad mot ett föremål och föremålet ger oss rädsla. Jag <----- Rädsla. Det lustiga är dock att föremålet (kan vara en person, händelse, ett objekt) inte innehar den rädsla du tillskrivit det.

Säg att du är rädd för mig, du tycker jag är läskig. Dock innehar jag inte någon rädsla, jag vet ju själv att jag inte är rädsla. Utifrån mitt perspektiv är alltså din rädsla helt obefogad, då jag inte har/är vad du säger jag har/är.

Ytligare är den känslan du har när du säger "jag är rädd för x" samma sak som x. Om du är nervös inför att utföra en viss prestation imorgon och har ångest inför detta, är den upplevda ångesten och nervositeten, det du känner nu, vad du är rädd för dagen efter. Det finns alltså ingen mer rädsla än den du har för rädslan. Om du möter din rädsla, inser du att rädslan du hade för x är densamma som när du möter x.

Det gäller att inse skillnaden mellan tankar och känslor. Känslor är aldrig rädsla, känslor är bara energi. Rädsla finns bara i tanken, aldrig i känslan. Dessutom är känslor föremålslösa och därför är det aldrig känslan det är fel på eller som bör förändras. Du kan inte med tanken ändra vad du känner, och tanken är inte ansvarig för känslan.

Som andra har påpekat är rädsla alltid bunden till tid. Jag är rädd för att det ska hända. Rädsla och tid är egentligen detsamma, precis som kärlek och nuet.

Rädsla får oss att tro att den kommer från någonting (utifrån) till oss. Men i själva verket kommer kommer den inifrån, den finns helt enkelt inte (mer som en tanke). Detta är den stora skillnaden mellan kärlek och rädsla, kärlek kommer från oss till något, medan rädsla kommer från något till oss. Men existerar då rädsla om den inte finns mer som en tanke? Vad är skillnaden på olika tankar?

"There is a lot of suffering in the world, but no one actually suffering" - ett citat från vad jag tror Buddha, saknar källa. Tycker det symboliserar det hela fint.

Kom över lite läsning som för mig var väldigt intressant läsa. Eight stages to ego death.
Vet inte om det här är allmänt "vedertaget" eller om det bara är författarens egna teorier?
Väldigt krasst och "basic" och har ju inte så mycket med "släppa" sitt jag/tankar att göra men ändå.


Själv befinner jag mig iaf mellan nummer 6 och 7 på stegen. Det var särskilt nummer 6 som var intressant att läsa om. Då jag precis har upplevt exakt de känslor som beskrivs där men inte riktigt förstått var det har kommit ifrån.

1. DENIAL
There is nothing wrong with me ~ everything is perfect ~ I'm in full control !

2. ANGER
I can't stay in control and manipulate things any more ~ it's not working anymore and it's making me angry.

3. BARGAINING
I'll hang on to something so I won't get out of control and have to deal with the unknown, the truth and all those scary feelings deep inside me ~ that I have avoided for years.

4. DEPRESSION
Why am I feeling so sad, and it seems to go so deep. If only I could get out of this pit of overwhelming despair.

5. ACCEPTANCE
I'm feeling so sad and there is nothing I can do about it. I can't deny these feelings or the truth any longer.

6. SURRENDER
What is this joy and excitement I'm feeling beneath this sadness ~ and it doesn't have anything to do with someone else. It's me ! I'm finally beginning to trust my deepest feelings and a growing sense that everything is going to be all right.

7. CELEBRATION
Being myself is not only enough ~ its beautiful. I will no longer say no to myself or allow my self to be controlled by fear ~ especially my fear of love and Joy ! This is the most difficult stage of ego death for you can no longer use someone else as an excuse for you saying no to yourself. As such, it is the ultimate yes to yourself.

8. BEING IN SERVICE
There is something I'm supposed to be doing and I'm ready to do it !

Källan: http://authentic-empowerment.net/node/1822

[quote] Som tex vilka saker då? Jag har svårt för att förstå vad du menar här.

Det handlar väl inte om alla känslor skulle jag tro. Oro/ångest är meningslöst, håller du inte med om det?


Vad är rädsla/oro egentligen? En upplevelse/uppfattning av att inte ha kontroll över situationen. Men vem är det som vill ha kontroll? Egot. Alla problem är kroppens/psykets problem.
Jag som betraktare/awareness har inga problem.

[quote=proconsul|45784876]
Jämför med magkänsla eller intuition tex.


Håller absolut inte med. Dels hjälper oro/ångest oss, dels leder det ju till upplysning/egodöd ibland, dels är det galet/hybris att ens tro vi kan bedöma universums påhitt som meningslösa eller meningsfulla.


Rädsla/oro är en känsla. Absolut inte nödvändigtvis relaterat till "kontroll". Ett "problem" är ett koncept, och alltså inte känslan i sig.

Kroppens varningssystem fungerar alldeles utmärkt även fast egot kanske är sedan länge dött och bortglömt.

Rädsla och oro är i de allra flesta fall onödigt ja, men det har inte alltid varit så ju. För många tusen år sedan var dessa känslor oerhört viktiga, rentav det mest essentiella för vår arts överlevnad. Ångest är ju egentligen en kemisk respons på yttre stimuli som sker i hjärnan och får oss att antingen fly eller slåss. Den triggades praktiskt nog igång hos våra förfäder varje gång de råkade i kontakt med rovdjur som ville äta upp dem, och utan den hade ingen av oss suttit här idag.

Men grejen är ju att exakt samma mekanism fortfarande finns kvar i våra hjärnor trots att i stort sett alla reella hot har försvunnit för oss. Och eftersom vi aldrig utsätts för dessa hot börjar den triggas av helt andra saker, som exempelvis att åka buss eller prata inför folk eller vad det nu kan vara. Hjärnans fysik hänger helt enkelt med i takten som vår miljö förändras i, och jag tror att detta är en stor anledning till att psykisk ohälsa som panikångest, utbrändhet och dylikt ökar alltmer. Världen är liksom full av människor som rent mentalt ständigt tvingas fly eller slåss mot tigrar, lejon och krokodiler och samtidigt försöker fungera normalt i ett modernt samhälle. Det är både utmattande och ytterst opraktiskt.

Jag tror också, men detta är jag mer osäker på, att den här märkliga längtan som tycks vakna i fler och fler människor, längtan bort från egots slaveri och mot ett andligt uppvaknande, kan vara ett tecken på att vi genomgår en evolutionär process. Alltså att vi håller på att anpassa oss till en ny miljö. Egots primitiva mekanismer (rädsla, ilska, begär etc.) är helt enkelt kontraproduktiva om vi ska kunna överleva som art i denna miljö som vi har byggt åt oss själva, och därför börjar vi nu göra oss av med dem. Eller vad tror ni om det?

Jag tror att egot är evolutionens slutprodukt. Universum är ett växthus där det odlas medvetande. Egodöd är när medvetandet är redo att skördas. Egot är bara till för att medvetandet skall växa. Ångest, oro och allmän djävulskap är schyst näring. Till er som säger att lidande är meningslöst, tänk efter på vad det lärt er. Lidande är för livet som en hantel är på gymmet. Egodöd och evolution är två olika saker. Evolutionen är typ som en grundutbildning medan egodöd är som en forskarutbildning. Först lär du dig upp till en viss nivå, sen handlar det om vad du kan tillföra som ingen annan gjort förut.

Jag skiljer på egodöd och att inte identifiera sig med sitt ego. Att inte identifiera sig med egot är lite som att gå på högskolan och bara festa. För att medvetandet skall bli fritt och kunna tillföra något till den simulering vi kallar universum så måste egot dö och något högre födas. Vi måste bli ett med gud. Med gud så menar jag en individuell personlig gud, typ atman om jag förstår ordet rätt. Att avidentifiera sig med egot utan att döda det tror jag är att bli ett med den universella guden vi kommer ifrån, typ brahman. Att bli ett med brahman innan atman har hunnit skörda frukterna av ditt lidande är en bekväm lösning där man slipper lidande men man tillför ingenting till simuleringen. Hela din existens blir meningslös förutom det lidande du skapar för andra som väljer den svåra vägen.

Jag upptäckte den här tråden för ca 2 veckor sen och har läst ungefär de första 100 eller så inläggen och sen några här och där. Ämnet fascinerar mig otroligt mycket!

Jag känner mig dock lite osäker på var jag själv står i "relationen till mitt ego". Kanske kan jag få en lite klarare bild med hjälp av input från er.

Först och främst verkar det som om den normala vägen till "egodöd" är via depression eller liknande. Jag har aldrig varit deprimerad. Klart jag haft mina perioder av deppighet, men knappast nån "riktig depression". Även om det känns en aning töntigt att säga det så har jag nästan alltid varit väldigt nöjd med mitt liv.

För några år sedan kom jag fram till att det här med döden inte var nån stor grej. Utan att minnas exakt varför, om det nu var nåt speciellt som ledde dit, slutade jag helt att vara rädd för att dö. Jag tänker däremot ibland på att det vore tråkigt för släkt/vänner, och att det därför vore en negativ händelse, men för min egen del spelar det inte så stor roll. Det händer när det händer. Jag har uppfattat att icke-rädsla för döden är en del av "egodöd", korrekt?

Förra sommaren var jag med om en ganska traumatisk upplevelse, blev nämligen dumpad ganska osnyggt och nästan helt oväntat av min tjej sedan drygt 8 år. Jag tog mig igenom det rätt bra, tycker jag själv, intalade mig hela tiden att det var lika bra att det hände, att jag förstås kommer träffa nån ny så småningom osv. Ni vet, sånt man kan muntra upp sig själv med. Under vintern upptäckte jag att jag knappt var rädd för nånting längre. Jag har tänkt för mig själv att "jag har redan varit med om det värsta som kan hända och klarade mig genom det, det finns ingen anledning att vara rädd för något". Såg att en skilsmässa var det som tog någon här "över kanten" s.a.s, liknande situation.

Ganska ofta, framförallt efter att jag läste här, kommer jag på mig själv så fort jag tänker något negativt och vänder det. Det är f.ö. ganska ovanligt med negativa tankar i vilket fall som helst.. Kan ha att göra med att jag är på långresa och inget direkt att oroa mig över. I förmiddags låg jag på stranden och tänkte testa det där med "vilken tanke kommer jag tänka härnäst? " men det dök inte upp några tankar, bara hörde vågorna slå in och min egen andning som jag samtidigt försökte fokusera på efter tips härifrån. Efter 15-20 sek tröttnade jag och gick över till vanliga tänket, eftersom jag inte visste vad, om något, jag skulle förvänta mig skulle hända..


Long story short, jag tycker att jag har bra kontroll över mitt ego men har inte direkt upplevt nån fantastiskt euforisk "this is it!"-känsla nån gång. Det har snarare växt fram bit för bit.


För övrigt har jag senaste veckorna börjat ifrågasätta mina egna önskningar och åsikter om saker och ting, och funderar på "är det här bara mitt ego som dummar sig eller är det ok att vilja x?" T.ex. har jag en massa drömmar om roliga saker jag vill göra i framtiden som gör att jag behöver pengar, och det (plus att jag gillar mitt jobb) gör att jag ser det som helt ok att offra 40 timmar per vecka i "ekorrhjulet". Konsensus verkar här vara att egodöd=fuck it all, jag flyttar ut i skogen och odlar morötter. Ungefär. Men det är väl bara om jobbet ger negativa effekter egodöd borde leda till det?

Jag känner mig som första gången jag stod på ett par skridskor, en helt ny men besvärlig värld öppnar sig.