Egots död

Han är verkligen bra! Det verkar som att du bör titta på många av hans videoklipp!

Hehe, ett väldigt fint citat. Problemet med alla dessa citat och hela "läran" är att jag förstår, men inte Förstår. Det hade varit enklare om jag inte förstod innebörden av någonting, då hade jag i alla fall haft något att sträva efter. Nu läser jag böcker och förstår, vad till synes, allting direkt, men jag Förstår uppenbarligen ingenting. "The world appears to be real" så att säga.


Ja, det är många som är inne på detta med "I Am" och "Who Am I?". Det låter så enkelt men det känns helt omöjligt. Men det är väl det som är hela grejen också, väl uppvaknad inser man att det aldrig behövdes göras någonting och att det fanns där hela tiden. Det är så självklart. Men nu känns det lång ifrån självklart.


Jo precis, men vetskapen om detta förändrar ju ingenting. Kan inte sluta..

Och det är precis det som är grejen, det är en total omöjlighet att återvända. Hur skulle det gå till? Visst jag kan försöka lura mig själv att jag "upphör mitt sökande", men motivet med upphörandet är samtidigt för att hitta frid, och då är vi tillbaka på ruta ett. Det går inte att komma runt. När man väl har börjat söka kan man inte sluta tills man finner vad man söker efter. Man kan inte bara sluta söka och glömma bort det. Kan knappt längre föreställa mig hur mitt liv såg ut innan jag kom in på detta. En av den bästa delen i min resa var egentligen när jag först upptäckte allt detta, när man insåg att det kanske finns någonting mer. Hur länge har du varit i dessa tankar (som egentligen är definitionen av att söka) om jag får fråga?


Jo det är sant. Detta "jag" eller "I" - annat namn för egot eller separationen försvinner ju inte bara för mig utan för alla. Men det jag menade var kanske hjälpa människor att inse att de faktiskt inte är vad som verkar. Lite som menas på i "A course in miracles" om du läst den.

The world appears to be real. Men vi vet att det finns lika mycket tomrum mellan elektronen och atomkärnan som mellan Jupiter och solen.
Reality is an illusion albeit a persistant one, sade Einstein.

Det finns inget att förstå. Din önskan att förstå hindrar dig mer än vad den hjälper. Intellektet kommer inte att hjälpa dig här, tyvärr.

http://www.youtube.com/watch?v=XfnKExTuqxg




Du behöver bara vara dig själv, inget mera. Behöver du lära dig att vara dig själv? Nej. Kan du vara någon annan? Nej.
Stay as awareness only. Dont do, just be.

Det jag skriver nu är ren spekulation men det är hur jag tror att det fungerar.

Livet skulle kunna ses som en odling för medvetande. Medvetande växer i vårt ego av våra erfarenheter. Egot är lite för vårt medvetande som jord är för en blomma. Olika människor har olika starkt medvetande och är därför olika beroende av egot.

"Vanlig djävla egodöd" är när medvetandet börjar bli starkare än egot och man börjar kunna klara sig utan det. Det är fortfarande skrämmande men man kan klara det.

Om en människa vars medvetande inte är "färdigväxt" på kemisk väg "dödar egot" med droger så är medvetandet inte redo och då blir det obehagligt. Det finns säkert ett mellanting också när en människa som är redo att döda egot utan droger tar droger. Då blir det nog inte lika obehagligt och kan kanske till och med vara produktivt.

Jag har ingen egen erfarenhet av tyngre droger än alkohol och inte erfarenhet nog av egodöd för att säkert säga att det är så här men det är vad jag tror. Jag tror att det är det här man försöker förklara med berättelsen om Ikaros som flög för nära solen på vingar av vax.

Skulle nog inte riktigt hålla med dig här. Medvetandet kan inte beskrivas med ord som svagt eller stark. Det är som att beskriva livet med samma ord. Medvetandet eller "awareness" är allting, det är från detta tankar kan skapas, tankar som du sedan tolkar som din identitet - även kallat egot. "Egodöd", om refererat till de ord du använder, är insikten att du är medvetandet och inte tankarna. Dock är begreppet "egodöd" inte att föredra enligt mig, då något som aldrig har existerat inte kan dö. Kan tankar dö?

Visst tror jag det är möjligt att vakna upp genom intag av (hallucinogena) droger. Dock skulle jag inte säga att uppvaknande på detta sätt egentligen skiljer sig från uppvaknande i nyktert tillstånd. Det finns inte några genvägar och det blir inte mindre sant för att du är påverkad av en drog. Sedan har många uppfattningen, framför allt om man läser i hallucinogenforumet, att "egodöd" handlar om en väldigt plågsam upplevelse. Skulle vilja säga att det är motsatsen.

Och vad mer behöver du? Du har redan mer än de flesta. Vad du än gör så har du något som kan tala om för dig vad som är rätt och vad som är fel. Det enda du behöver göra är att lita på det och sluta tro på all annan skit som som folk som jag skriver i såna här forum. Det spelar nog ingen roll vad du får för råd av folk för om du lyssnar på andras råd istället för din inre röst så är det kört.

Ja, bra fråga. Tror jag inte är ensam i att ha upplevt ett ögonblick av klar syn och min "kunskap" är till stor del baserad på vad andra skriver och säger. "It comes a time when you will have to forget all you have read". Det enda jag egentligen har utforskat och kommit till insikter om själv är rädsla, främst p.g.a. att det är vad jag ständigt upplever.

Och ja, jag vet inte riktigt vad jag vill att folk ska skriva. Känns lite som att oavsett vad folk skriver har det ingen betydelse, men fortfarande är det något jag söker i svaren.

Men tack för ditt inlägg, fick mig att tänka lite.

Läste precis en artikel av en kille som tagit Ayahuasca och som verkar ha upplevt samma form av tillstånd som jag befann mig i som jag beskrev tidigare i tråden.
Han beskriver det mycket bättre och mer detaljerat:

I couldn’t make sense of anything. Emotions erupting like a volcano. I could only grasp for air, thoughts were non-existent. My awareness wasn’t anymore connected to my body, the room nor to this dimension. Was it even mine to begin with? I was consumed by fear and loneliness. I can only describe this experience as pure hell, and even that seems a big understatement.

http://www.highexistence.com/ayahuasca-a-story-of-death-rebirth-and-love/

Det som hindrat mig från att "söka vidare" är som sagt rädslor för att bli "galen" osv.
Men den rädslan har faktiskt minskat drastisk senaste året. Vet inte riktigt varför. Men jag har läst en hel del och har väl helt enkelt blivit klokare.
Och det kan mycket väl vara så som du säger att jag är inte var "redo att avancera" då jag upplevde detta.
Min drogutlösta depersonalisation/upplevelse ägde rum för ca 20 år sedan. Och jag har fortfarande inte blivit galen. Inte vad jag vet iaf .

Autobahn76 - jag tror att rädslan är helt naturlig. I grunden är det överlevnadsinstinkten som gör sig påmind. Att verkligen upptäcka sin innersta essens är att dö.

Jag har själv varit en sökare, som började läsa om self-enquiry och advaita av ren nyfikenhet eftersom jag alltid varit intresserad av filosofi. För mig kretsade tankarna mycket kring döden och frågor som: vem, eller vad, är jag som i slutändan kommer att dö - vad är min innersta essens?

Self-enquiry går ut på att försöka finna sitt innersta jag genom att först identifiera allt som inte hör dit: jag är inte mina minnen, tankar och känslor ty dessa är flyktiga; jag är inte heller mina synintryck eftersom jag kan existera utan syn; och inte heller är jag något av de andra sinnena. Vad finns kvar när alla dessa fenomen är borta? Ingenting! Det innersta jaget existerar inte. Vår innersta essens är intighet, void, sunyata - källan till allt, och slutet av allt.

Till en början kan det vara en läskig insikt. Men jag tror att om du välkomnar rädslan så upptäcker du snart att den är ganska ytlig, och att det djupare inom dig finns harmoni och kärlek

Känslan rädsla är förlamande och håller människor små, det är också därför det är ett ypperligt verktyg att använda om man vill styra över ett folk ( management by fear )

De rädslor man har här och nu bör man ta itu med, för om man inte gör det så avstannar man i utvecklingen, ett bra sätt att ta itu med sina rädslor är att exponera sig för dem, då försvinner de i regel. Själv har jag bara 2 rädslor kvar att bemästra, höga höjder och småkryp, alla andra rädslor är borta, men jag jobbar på och min höjdrädsla är snart borta.

Om du är rädd så kan du aldrig hitta din egen sanning, eftersom rädslan förhindrar dig från att undersöka och utforska, därför är mitt broderliga råd att du tar itu med dina rädslor och sen är det fritt fram att gå på expedition i din inre värld.

Har du några intressanta insikter att dela med dig av när det gäller rädsla?

Vad som hjälpt mig är insikten att rädsla så gott som alltid är "tänk om......". Rädslan för något som kanske händer. Men det har inte hänt ännu. Så i denna sekunden är allt bra.

Och det är tankarna som skapar rädslan. Inga tankar, ingen rädsla.