Egots död

Jag har själv upplevt depersonalisation. Drogutlöst och den varade i 10 år. Den upplevelsen önskar jag inte min värsta fiende. Så jag vet vad jag talar om.

Precis som du trodde jag länge att en "ego död" var det samma som den starkaste form av depersonalisation. Men faktum är att det är den raka motsatsen.

Att släppa sitt "ego" är för mig en total acceptans. Att se dig själv i tredje person.
Att vara i ett "depersonaliserat tillstånd" är den totala motsatsen där du kämpar för att behålla ditt "ego" till varje pris.

[quote=proconsul| Eftersom jag inte fanns var jag osårbar! Vem skulle bli sårad?
[/QUOTE]

Det här. Känner jag igen .

Helt riktigt, det är total acceptans som gäller. Ett totalt accepterande av situationen som den är.
Kan också beskrivas mer termen "surrender".

Nu vill jag inte själv beskriva mig som "upplyst". Men "surrender" är ett nyckelord för mig.
När min depression blev så djup att jag till slut "gav upp" så infann sig ett underligt lugn inom mig.
"Die before you die" brukar man ju säga. Och det kan jag relatera till.

Edit: "Lugnet" inom mig beror till största delen av att jag inte känner mig pressad att leva som jag "tror" att andra förväntar sig att jag skall leva.

Så har det inte blivit för mig personligen. Jag har omfamnat depersonalsationen och "egodöd" är ett jag som jag har blivit ett med och accepterat. Det är inte ångestframkallande eller läskigt, utan ett mycket användbart redskap när man ska betrakta sig själv och sin omgivning.

Jag tror mer att det handlar om hur man reagerar på tillståndet, än tillståndet i sig, som avgör om det blir ett sant egots upplösning eller en desperat kamp om att få behålla det.

Och kanske att du själv inte pressar dig heller? Vem ska bli pressad? Och vem pressar? Egot har båda rollerna här. Egot piskar sig själv. Om man tar ett steg åt sidan finns inga prestationskrav alls, livet flödar i oss och vi behöver inte styra det eller kontrollera det. Alla mål, all önskan att "komma någonstans" ligger i egot. Om vi tar ett steg åt sidan är vi redan där.

Jag hade en gång en egodöd pågrund av sömnbrist. Den triggades pågrund av att jag nästan satte mig bakom ratten och körde bil i ett farligt tillstånd. Och detta fortsatte till en egodöd eftersom jag insåg att ett sådant personlighetsdrag där man är villig att riskera andras och sitt egna liv inte stämmer överens med den goda självuppfattning jag hade (alltså måste den vara falsk).

Det fortsatte med att hela min verklighet bara försvann i djup meditation, till slut blev jag bemött med någon jävla illusion av att jag bekämpade min verklighet som till slut jag tog död på. Jag har hört att egodöd kan ske antingen genom rädsla eller kärlek, och att kärleks-egodöden ska vara mycket skönare. Min hände genom rädslan av att jag inte såg den sanna verkligheten.

Efter egot var död så var jag fortfarande i en djup meditation. Det jag upplevde näst var att jag hade förmågan att söka igenom mitt undermedvetna och leta information och minnen som jag har förnekat. Jag hittade ett par minnen som pekade på att jag var skyldig i vissa livshändelser, och fick se vad som måste vara den verkliga händelsen.

Efteråt känns det som att man tittar på sig själv i tredje person. Tills man går och lägger sig och vaknar igen, då är det som vanligt igen. Vet fortfarande inte idag ifall den dära upplevelsen förändrade mig som person eller inte.

För att genomgå egodöd, som tidigare nämnts, så måste man ha "modet" att våga ge upp. Att ge upp verkar vara en viktig förmåga.

Jag håller med i att det är hur du reagerar på tillståndet som avgör "ångestkvoten".

För mig personligen var det en skräckupplevelse utan dess like att förnimma att "jag" inte fanns i den form som jag alltid trott varit sann. Det var ren och skär ångest. En skräck utan dess like.

Mitt personliga hinder för att gå vidare till ett "högre medvetande" har alltid varit rädslan att "tappa kontrollen" eller att uppfattas som galen inför andra. Saker som jag idag läst är starkt förknippade med depersonalisation. När min "depersonalisation" tog fart så fanns det inget som hette internet och forum där man diskuterade "egodöd". Jag är 35+. Det var en hyfsat ensam känsla då.


Yes. Precis så! Det är en känsla som jag skulle beskriva som oerhört "mogen". Kommer inte på något bättre ord. Och ändå lite sorglig. Men helt underbart befriande när du "ser det".
Synd att jag inte känner så 24/dygn bara.



Ja att "ge upp" verkar vara genomgående för många som säger sig ha uppnått ett högre medvetande.

RandomPandaEater, fbdick, proconsul mfl:

Kan vi inte bara ge upp?

Vem ger upp egentligen? Egot/identiteten är inte något annat än tankar. Kan tankar ge upp..? Vi kan tänka att vi ger upp, men leder det någonstans? Du existerar innan tanken "jag". Precis som att du existerade innan åldern 3 och när du sover. Men den du tror du är har aldrig existerat och kommer aldrig att göra det.

Vem är det som skriver nu?

Inte den jag tänker att det är i alla fall för jag definieras inte av tankar.