Egots död

Då förstår jag, jag återgår till ditt föregående inlägg.


I ett anseende av psykisk hälsa när det gäller avidentifiering eller en dissociation av egot så finns det hälsofördelar i anseendet av en existentiell depression eller kris, när en individ lider av ett undermedvetet begär att förstå sitt syfte eller sin egen mening i livet så har detta en stark korrelationen med individens identifiering av sig själv eftersom identiteten, i detta fall egot, samtidigt har (i en majoritet av fallen) en inneboende konceptuell funktionalitet, syfte eller mening, och kan inte individen framgångsrikt harmonisera sina handlingar utifrån identitetens funktionalitet, syfte eller mening så uppstår (kognitiv) dissonans där denna dissonans orsakar lidande för individen.

Men om en avidentifiering eller dissociation från identiteten och till följd dess inneboende funktionalitet, syfte eller mening utförs så upphör disharmonin mellan identitetens inneboende funktionalitet, syfte eller mening och individens handlingar eftersom individen inte längre har en undermedveten identifiering som ska harmonisera med handlingarna, är denna identitet avidentifierad eller dissocierad så kan den således heller inte den orsaka en dissonans och till följd lidande för individen.

Ska göra ett exempel: Identifierar jag mig som en god person så kommer jag att uppleva dissonans och till följd lidande när jag utför handlingar som jag p.g.a identitetens inneboende funktionalitet, syfte eller mening inte anser vara goda, men om jag avidentifierar eller dissocierar mig själv som en god person och utför en handling som enligt den avidentifierade eller dissocierade identitetens funktionalitet, syfte eller mening inte anses vara en god handling så kommer jag inte uppleva dissonans och till följd lidande.

Men detta går essentiellt att applicera på nästintill alla identiteter, jag upplever dissonans om jag identifierar mig som musiker och inte kan, får eller vill spela musik, jag upplever dissonans om jag identifierar som en målare och inte kan, får eller vill måla, jag upplever dissonans om jag identifierar mig som en fotbollsspelare och inte kan, får eller vill spela fotboll, jag upplever dissonans om jag identifierar mig som en filosof om jag inte kan, får eller vill filosofera, jag upplever dissonans om jag identifierar mig som en doktor om jag inte kan, får eller vill hjälpa folk med deras hälsa.

^
Vad jag menar i sin helhet är med andra ord att om ens sätt att vara inte korrelerar eller stämmer överens (disharmoni) med ens sätt att handla eller agera, så uppstår det dissonans inom en som leder till lidande, men om man inte har ett specificerat sätt att vara i det undermedvetna så uppstår ingen dissonans mellan ens sätt att vara och ens handling eller agerande eftersom handlingen eller agerandet inte utfördes från redan existerande undermedvetet ramverk (identitet ergo ego) som beskriver hur en handling ska utföras.

Detta är varför det är en återkommande doktrin i spirituella läror att man ska "släppa taget, att acceptera och vara här och nu och bara vara" utan specifikation av ett bestämt eller specifierat sätt att vara då "bara vara" är ett ospecificerat eller formlöst undermedvetet ramverk utan särskilda premisser eller principer som beskriver hur man ska vara, vilket kan krasst tolkas som ingen identitet eller en identitetslös identitet. Problemet är ju dock att eftersom sinnet i ett samhälle oundvikligt blir konditionerat undermedvetet efter ett specifikt ramverk att vara (och tänka) genom exempelvis lärare skolan, föräldrar, vänner, förebilder eller dylikt på ett särskilt sätt så krävs det också ganska väsentligt arbete att ersätta det redan existerande undermedvetna ramverket med det andra bortsett från att förstå det konceptuellt.

Och detta är den huvudsakliga anledningen till att jag framförde lite konstruktiv kritik mot spirituella lärare i ett tidigare inlägg (#5323); att de inte betonar vad jag anser vara tillräckligt att det inte räcker med att studenten bara lyssnar, lär och förstår det som läraren har att konceptuellt lära ut till studenten, men att studenten också måste applicera och utöva särskilda principiella metoder för att erhålla resultat, ergo ersätta eller forma om det undermedvetna ramverket så att den kan i sann mening uppnå en permanent förändring inom sig själv likt det läraren har gjort.

För att använda "reverse bicycle"; en student kan fortfarande inte cykla oavsett hur detaljerat läraren konceptuellt lär studenten att cykla eller hur en cykel fungerar, studenten måste sätta sig på cykeln och cykla om studenten vill implementera kapaciteten att cykla i det undermedvetna så att den "vet" hur man cyklar, och det kan inte läraren göra åt studenten, och att sätta sig på cykeln och faktiskt cykla är det som strukturerar "detet"/ det undermedvetna.

Således blir det så att den som inte applicerar praktiska principer i sin vardag som strukturerar om det redan existerande undermedvetna ramverket att vara på ett specifikt sätt till ramverket att "bara vara" utan bara förstår konceptuellt vad läraren har lärt ut manifesterar ingen permanent förändring i det undermedvetna, utan kommer fortsätta att vara, agera och tänka på samma sätt som innan eftersom det undermedvetna ramverket inte har förändrats.

Detta i sig kan faktiskt orsaka en ganska kraftigt dissonans och således lidande inom individen då den konceptuellt förstår att om den frigör sig från egot och har lärt sig vilka effekter detta kan manifestera inom den genom att göra det och samtidigt är i ovetskap om vilka metoder som behövs eller om den helt enkelt inte har kapaciteten att göra det, så är det som att ha ett mål framför sig som den inte kan ta sig till och misslyckas gång på gång, vilket kan vara en orsak till - som påpekat - ganska kraftigt lidande i form av frustration och besvikelse, vilket i sin tur leder till ett försämrat självförtroende, vilket i sin tur om det kontinuerligt sker manifesterar depression.

Summa summarum: Det spelar ingen roll hur många böcker man läser eller hur många lärare man lär sig utav att man ska frigöra sig från egot för detta orsakar inte en frigörelse från egot, vad som frigör egot är en applicerad praktisk metod (eller flera) OM den appliceras och utförs, till exempel en metod av avidentifiering eller dissociation.

Vad praktiserar du själv?

Beställde boken förresten, har inte kommit långt men den är lovande!

Egödöd går inte att uppnå, det är en narcissistisk illusion.

Utför lite meditation till och från av ett underhållssyfte, inte menat i detta fall att jag tycker det är underhållande som att det är kul att meditera utan menat som att jag underhåller en struktur så att integreringen är intakt, lite som att underhålla en maskin med olja så att den inte går sönder. Sinnet, iaf mitt sinne, behöver lite kontinuerlig översyn och underhåll för att vara i det skick som jag har för avsikt att hålla sinnet i.

Gott, glömde påpeka också angående boken, den är lite upprepande till och från vilket kan uppfattas lite märkligt, men även att boken har teologisk dogm och lite vidskepelse i sig, men du kan nog ha överseende med detta när du läser och inte ge dessa specifika delarna i boken någon relevans om du inte vill.

Hur vet du att det finns en inneboende begränsning?

För att jag upplever den varje gång jag försöker observera det som observerar, alltså mig själv.

Vart härstammar den ifrån?

Jag vet inte, men jag tror (jag gissar alltså) att det är en inneboende struktur i antingen sinnet eller i hjärnan, kanske båda, det finns andra liknande fenomen och objekt som uppvisar liknande egenskaper, till exempel att en ljuskälla inte kan vända fotonerna den skickar ut tillbaka in i källan oavsett vad för källan har för position, ta vilket glödlampa eller ficklampa som helst så går det inte att vrida och vända på lampan så att lampan skickar fotonerna tillbaka in i lampan, för att göra detta behöver man någonting som kan reflektera fotonerna, exempelvis en spegel, spegelns funktion att reflektera i denna analogi kan också jämföras med ett utav egots funktioner, egot fungerar som en spegelbild och det är således ingen slump att vi kallar det "självbild", men självbilden är ju bara en reflektion av en själv och således inte en själv.

Okej, varför gissar du?

Kan egots spegelbild observera egot?

För att jag är osäker.

Egot har ingen spegelbild, egot är spegelbilden eller självbilden. Så nej inte i min vetskap, egot har ingen kapacitet att observera, det är en konceptuell konstruktion av det som observerar, dvs en själv.

Precis som att om du tittar på dig själv i en spegel så har inte spegeln någon kapacitet för att observera varken sig själv eller dig utan bara reflektera vad som skickas in i den.

Varför?

Vad är en själv? Finns jaget i egot?

Kan egot acceptera sin inneboende begränsning?