Egots död

Det smärtsamma i det här fallet är alltså att vederbörandes ego fann sanningen jobbig? Så kanske det kan vara, det är ingenting jag kan relatera till. Jag tycker att dessa förhållningssätt är mer fruktsamma än rädsla och att streta emot sin egen natur(!):

The greatest achievement is selflessness.
The greatest worth is self-mastery.
The greatest quality is seeking to serve others.
The greatest precept is continual awareness.
The greatest medicine is the emptiness of everything.
The greatest action is not conforming with the world's ways.
The greatest magic is transmuting the passions.
The greatest generosity is non-attachment.
The greatest goodness is a peaceful mind.
The greatest patience is humility.
The greatest effort is not concerned with results.
The greatest meditation is a mind that lets go.
The greatest wisdom is seeing through appearances.

Absolut. Däremot har denna typ av aktivitet i sig ingenting med egotranscendens att göra - vilket tål att påpekas - även om det säkerligen kan understödja den processen att känna sitt ego väl. Den som känner sitt ego allra bäst vet dock att det inte finns!

Tänk när du dör och du inse att allt du gjorde fram till dess var att försöka uppnå egodöd.
Den största runtknullaren kan vara mer upplyst än den bästa upplysningsteoretikern.

Vad dillar du om? Inget av dessa sakerna kan existera utanför ditt huvud. Däremot så är det självklart att jaget och självet styr hur du uppfattar tillvaron.

Sanskrit, aliens wat?


Jag tror inte du förstår poängen, poängen är för att inte hamna i en menons paradox att man måste känna sitt ego och varenda detalj av sig själv för att kunna uppnå ego död. Hur vet du vad du dödar om du inte känner dig själv?

Mycket av mitt tankesätt är präglat av ett tankesätt som finns i många religioner, jag ska förklara mig utifrån det Hinduiska begreppet Atman.

Atman innebär att allt liv är samma liv, det betyder alltså att du är jag, jag är du och vi båda är katten som vi kollar på. Min tolkning av detta är att man utifrån sig själv förstår hela världen och det är därför du blir jag eftersom jag förstår dig utifrån mig själv. Själva kärnan för mig blir att man når förståelsen att allt man tror sig veta om världen finns inuti dig själv. Hela universum existerar alltså i varje enskild individ, därför menar jag att om du vill förstå universum och uppgå i det måste du först förstå dig själv. För mig är egodöd förståelsen för varför man reagerar på ett visst sätt för det är först då man kan kontrollera sitt ego. Kort och gott, förståelse för varför man reagerar på ett visst sätt är makten att förändra beteendet, alltså kontroll över egot och en form av egodöd. Den absoluta formen av egodöd folk verkar tala om här är inget jag tror på eftersom jag inte tror att det finns absoluta värden i universum.

Bara för jag inte delar ert mer västerländska tankesätt betyder det inte att jag för den delen har fel, jag har bara vandrat en helt annan väg en er och fått en helt annan förståelse än er.


För mig innebär egotranscendens att man känner sig själv som man är, alltså man vet hur man agerar i en situation, man vet varför man reagerar som man gör, man är medveten och inte känslostyrd. De känslor som uppkommer vet man varför de uppkommer och p.g.a. Av vad, det är alltså styrkan att känna och övervinna. Paradoxen jag antar du uppfattar i det jag skriver är att man måste känna sig själv och vara medveten om sig själv för att övervinna sitt ego. För mig är egodöd när självet och jaget är i symbios och att det endast är då en människa fullt ut kan vara medveten om allting omkring sig (detta eftersom omvärlden tolkas utifrån jag och själv).

Eftersom din definition av jaget = separation blev det förvirrande att diskutera detta, jag antog att du använde Jungs definition
Är det enligt dig medvetandet som tar alla beslut?

Sanskrit och aliens ingick i någon av Ljungs metafysiska definitioner av jaget... Som nån postade för några inlägg sedan. Sorry, trodde du läst det. (Anm, #3320, och trodde det var du som skrev det, missade det, sorry)

Ja, i viss mening har vi alla vårt eget universum i vårt medvetande, ty allt vi någonsin kommer komma i kontakt med är den modell vårt medvetande presenterar oss.

Men det kan man inse oavsett hur väl du har förstått detaljer inuti den modellen.

Det vi "dödar" är en illusion. Dvs det fanns inte till att börja med, så det finns inte heller något att lära känna innan vi dödar det.

Dock är vi som du säger, en och samma. Både i den meningen att inget kan vara separerat i den objektiva verkligheten, samt att allt vi upplever är bara rörelser i en och samma modell vår medvetande projicerar.

Upplysning har ju att göra med vissa fundamentala skiften i medvetandet, ingenting annat. Ett sådant skifte kan beskrivas som döden av personen, vilket vill mena insikten att denne var ett bländverk som aldrig fanns.

Detta kan alla inse; runtknullare eller inte; upplysningsteoretiker eller inte.

Fast det blir ju svårt att kommunicera om du gör egna definitioner av egotranscendens/egodöd...?

Jaget är det som föranleder känslan av separation, då ditt "jag" enbart existerar i relation till "annat". Att nå upplysning är att uppleva världen som one without a second. Tat Tvam Asi (Du är Det)!

Det är rent fysikaliskt omöjligt att bibehålla ett jag och bli upplyst, då hjärnan simultant endera producerar "jag och annat" (en splittrad verklighet) eller "allt är ett" (en enad verklighet).

EDIT: På motsvarande vis kan man inte leva i nuet utan att ge upp jaget, då hjärnan endera producerar "jag i tid" (en utdragen existens) eller "allt är nu" (en evig existens).

Är min definition så annorlunda, eller menar jag att målet uppnås på ett annat sätt?

Nu har jag rätt person, du anser att det är det där sanskrit-alien-jaget som tar beslut?

Din definition verkar vara väldigt annorlunda, då du skriver att egotranscendens är att veta hur kroppen reagerar.

Och gemene man anser ofta att det innebär att genomskåda ego/jag-illusionen.