Psykostillstånd och euforiska känslor av spirituell karaktär; Två sidor av samma mynt

Först lite länkar för att visa var mina tankar kommer ifrån:

Text: Sam Harris: The Path Between Pseudo-Spirituality and Pseudo-Science

Video: Transcendence and Spirituality with Sam Harris

Text: Psychosis and Spirituality: the journey of an idea by Isabel Clarke

Text: Psychosis and Spirituality: Finding a Language by Isabel Clarke

Video: Psychosis or Spiritual Awakening: Phil Borges at TEDxUMKC

Video: Rick Doblin: Will Psychedelic Medicine Transform Culture?


Varför postar jag detta i hallucinogener-forumet? För att jag tror individerna här är mer mottagliga för dessa idéer. Andra relevanta underforum vore väl religion, filosofi, psykologi och kanske cannabis. Ligger den fel så får den gärna flyttas, jag vill bara dela med mig av mina tankar.

I korthet: För flera år sedan föll jag in i ett mildare psykostillstånd som involverade extrem förvirring, derealisation, depression och panikångestattacker. Jag kallar det ett mildare tillstånd då jag tog mig genom det på egen hand, utan medicin eller psykolog. Däremot fann jag tröst i naturvetenskaplig och zenbuddhistisk litteratur. Innan dess hade jag aldrig seriöst funderat kring kulturer vars vardag involverar djup självreflektion; Jag var en vanlig svensk pojke som drack Coca-Cola, spelade datorspel och pluggade på gymnasiet.

Spola fram ett par år, och min personlighet har utvecklats enormt; Min förmåga att reflektera över mig själv och min tillvaro är mycket bättre än förut, och jag har en viss psykologisk grund att stå på när det kommer till tankar kring existens, paradoxer och liknande. Med detta i bakhuvudet så bestämde jag mig för att återigen använda droger. Först alkohol, sedan cannabis.

Trots att många ser cannabis som en relativt lätt drog så vill jag bestämt hävda att stora doser cannabis sativa i kombination med meditation och en medvetenhet i stunden kan bidra till ett uppmjuknande av egot likt den egodöd många talar om i relation till bruk av hallucinogener. Dessa tillstånd går trots allt att nå genom enbart meditation.

Hursomhelst, ett långvarigt bruk av cannabis i kombination med självreflektion och meditation kulminerade i en upplevelse lik den som beskrivs 15:25 in i YouTube-klippet med Phil Borges. Upplevelsen i sig var den mest euforiska stunden i mitt liv, total lycka och en djup kärlek till allt och alla infann sig. Ett par dagar efter upplevelsen kände jag att jag var på väg rakt ned i helvetet, i stor del på grund av de tomma/rädda/oförstående blickarna från nära och kära som uppstod när jag försökete dela med sig av kärleken och euforin, varvat med förvirrade tankar om paradoxer. Men mina tidigare studier av naturvetenskap, religion, filosofi och kulturhistoria gav mina tankar ett sammanhang som gjorde att jag kunde landa relativt smärtfritt.

Vad vill jag ha sagt? Jo, jag tror att många (inte alla, jag vill inte generalisera för mycket) individer som fylls med antidepressiva och antipsykotiska läkemedel, och som kallas galna eller trasiga, egentligen bara behöver någon som bryr sig, någon som kan relatera till deras förvirring och någon som kan ge dem en kulturell och kunskapsmässig grund att stå på. Någon som fyller samma funktion som en shaman eller en vis gammal munk; Vi behöver acceptera psykedeliska/religiösa/spirituella/psykosartade upplevelser som en del av den mänskliga naturen, och som någonting vi kan studera, forska på, och faktiskt dra nytta av.

Jag kan inte tala för andra än mig själv, men jag tror att det i många fall inte handlar om en individ med ett sjukt psyke, utan en frisk individ som inser att vi vet väldigt lite, och att samhället kan förbättras om vi bara släpper taget om vår separationsbaserade identitet med dess egoism, vi-och-dom-tänkande, och all den rädsla och förvirring som följer. Om vi bara tillåter empatin att gro. Det handlar om en oförberedd individ, helt enkelt. Och situationen förbättras ju inte av att samhället som sådant stigmatiserar både upplevelsen i sig och eventuella förberedelser som syftar till att förändra personligheten bort från den kollektiva hetsen kring karriärsstegen och materiell rikedom.

Jag inser att jag kanske slår in en öppen dörr med detta inlägg, men förhoppningsvis kan någon finna något av intresse i det. Det är förjävligt att situationen är som den är, och att samhället utvecklats mot ignorans och nolltolerans när det kommer till förändrade medvetandetillstånd. Se för övrigt inte mina ord som vetenskapsfientliga. Jag är ateist och förespråkar vetenskaplig skepticism.

Slutord: Kom ihåg att folk inte klagar på individer som brukar droger för att de är onda. Människor som klagar på andra människor och deras beteenden är rädda. Det bästa man kan göra när en konflikt uppstår är att visa sig lugn och förstående. Det är bättre att ge en ros till en motståndare än att kasta en sten på densamme. Vi kan inte bli av med hatet genom att hata de som hatar. Fan, nu svamlar jag, ursäkta. Tjollahopp.

Jag själv har skrivit en hel del svammel på Flashback under mina cannabisrus och psykos. Aldrig i hela mitt liv har känt sådan eufori, men när jag började se mörka skepnader spårade allt ur. När jag låg inlagd på psyket hade jag ett flertal sjuka upplevelser. Ligger någonting i det du skriver!

Jag postade ett inlägg i psykologiforumet, och passade på att hänvisa hit. Här är en länk till tråden om någon är intresserad: (FB) Psykotiskt tillstånd

Vi behöver fler lugna och sansade diskussioner mellan psykonauter, psykologer och läkare! Vi behöver MAPS Sweden.

Mycket bra skrivit!

Kan relatera väldigt mkt

Bra skrivet. Jag håller med om det skriver och har även upplevt någonting liknande, efter intensiva upplevelser med svamp, lsd, ayahuasca och meskalin. Även cannabis. (Inte samtidigt, givetvis) Vi hade visa människor, medicinmän och "själsförvaltare" i vår kultur tidigare, men inte längre. Spiritualitet var en naturlig del av våra liv tillsammans med en naturlig tillhörighet till jorden och våra förfäder. I vårt samhälle idag så ligger fokus helt på de fem sinnena och i varje människa, vare sig de vill eller inte, så har ett tomrum uppstått - ett andligt vakuum.

Det är svårt att förstå kaoset som uppstår när en upplevelse, så som ett intensivt drogrus, vänder vårt fokus inåt igen och börjar fylla vakuumet. Det man trodde att man visste om sig själv, om den personen som var byggd enbart på de fem sinnenas grund, går bort, för det var byggt ovanpå ett tomrum, en lögn. Personlighetsdrag som har byggts som försvar och skydd mot det onaturliga samhället vi lever i börjar försvinna och det gör ont. Det gör ont när knoppar brister. Det gör ont att återfödas. Detta är min erfarenhet - själva egodöden gör inte ont. Det är lycka och extas. Frihet. Men egot dör inte. Det förändras bara, och det är i förändringen som depressionen och ångesten kommer, när egot måste formas igen, till människor runt omkring, samhället, vardagen. Man måste integrera den nya upplevelsen.

I min åsikt så behöver unga människor "själsförvaltare" och gå igenom riter för att kunna ta sig över till vuxendomen på ett meningsfullt och hälsosamt sätt. Dessa riter har vi inte längre i vår kultur (men många ersätter dem med droger). Den naturliga, existentiella ångesten som uppstår får då inget utlopp och vi har inga förfäder som vi kan lära oss från och få riktig kunskap ifrån. Världen idag ser inte tillbaka på det som har varit. Vi har inte utvecklats, vi har blivit mer instängda, dummare och rotlösa. Min största önskan är att vi svenskar skulle gå tillbaka till vår rika kultur som existerade innan kristendomen. Det finns mycket att lära där.

I många kulturer så var dåren, idioten, fånen den som man lyssnade mest till. Han, som dansade på gränsen till galenskap, var också den som besatt den största visdomen.

Tänkte på det här under min senaste tripp. Var i ett helt kaotiskt tillstånd. Såg alla människor som så enkla tack vare de system vi är tvungna att gå igenom innan vi är "vuxna". Är inte konstigt alla är så lika i ett samhälle på nåt sätt. Samma mannerismer, kroppsspråk och sätt vi kommunicerar. Samhället skiter ut oss som produkter som ska marknadsföras. I detta tillstånd kände jag mig totalt ensam. Om jag skulle ut i samhället i detta tillstånd skulle det vara otroligt svårt att vara en modern människa, och det är fortfarande så jag känner lite. Allt känts så jävla krystat i detta bleka samhälle vi lever i idag. Önskar jag hade friheten att bara sprida vad jag får ut av dessa substanser och kunde ha ett vettigt samtalsämne om vad jag upplevt. Men allt man får när man pratar med vanliga människor som dricker på helger och följer samhällets struktur till max är en blick som man är dum i huvudet bara. Så sjukt. Nån dricker varje helg och är otrogen, bråkar med sin partner, skriker ut sin frustration och gapar som en apa och är någonstans i en dimmig del av medvetandet, medans jag kan sitta hemma, utforska mitt psyke, få insikt och sväva på en afterglow tillsammans med en vacker solnedgång.. Och det är jag som då begår en kriminell handling.

Jag fick lite lyckorysningar när jag läste ditt inlägg; Det är alltid lika rogivande att påminnas om att man inte är helt ensam i sina tankar. Och ja, det fattas verkligen någonting. Jag kämpar just nu med att integrera upplevelsen. Mitt gamla jag var en smått hatisk, och utåt en ganska empatilös individ. Än så länge har jag funnit tröst hos zen och taoism, mest för att de är de två tankesätten som enligt mig använder det minst komplicerade språket.

När du talar om andlighet så förstår jag precis vad du menar, men mitt gamla jag skulle antagligen skratta eller försöka starta någon slags konflikt med dig. Jag rynkar instinktivt på näsan när jag läser ordet, men det är en gammal vana. Andlighet, Gud, nirvana, satori, baraka(h). Vi talar alla om samma sak, men språket begränsar oss, det delar oss och skapar konflikt och lidande.

Tyvärr tror jag att många av oss håller sig undan på grund av oförståelsen kring förändrade medvetandetillstånd. Och i vår kultur är vi nog ganska få och utspridda, men du är inte ensam, kom ihåg det! Försök hitta en bok skriven av någon som delar dina tankar. Inte för att det är en lösning på problemet med ensamhet, men i vissa stunder kan det vara en tröst att ha tillgång till en utomstående röst som delar ens eget perspektiv på saker och ting. Jag föreslår författaren Alan Watts, men det finns säkert fler författare och lösningar!

Här är en flygande gräsklippare.

Det flummigaste var att gå ifrån den totala cynismen som man trodde sig flyta i, för att sedan, vid första tillfälle givet; predika om hur skev ens uppfattning om verklighet är. Att ha varit en ateist i flertal år för att sedan propagera om en möjlig sidoväg efter livet. Ju mer man läser, lär & upplever. Desto djupare man dyker, desto mindre du ser.

Vad är egentligen du? En personlighet? Någonting du har skapat för att definerar dig?

Det finns tusentals variabler för allt...

Vad jag gillar att betona i dessa konversationer är att det finns många likasinnade. Vi finns på andra forum, chatter & städer. Men vi finns. Vad vi borde göra är en annan fråga. Fortsätta skriva? Konversera, anteckna & jämföra data? Hur får vi någonting att faktiskt peka på, säga att: här är problemet. Här är en fungerande lösning. Kan vi börja agera?

För det är lätt att glömma, svårt att påminna sig. Och på en glob med billioner versioner av sig borde man inte behöva stå själv. Jag vill utveckla en liten yta på internet för att ge utrymme för diskussion, anteckningar & gemenskap. Men huruvida detta skulle vara värt det, vilken stig man ska följa. Vet jag inte. Men det vore kul att testa.

Ursäkta mitt svamlande. Bara lite skäl till eftertanke. Ta hand om er!

Har egentligen inget att tillföra. Jag vill bara tacka för att ni skriver, har känt mig ganska ensam i mina insikter det senaste. Så oerhört fint att det finns fler än jag som börjar se skevheten i livet man lever och i samhället vi lever i. Tillsammans kan vi bryta mönstren.

Tack!

Du är absolut inte ensam, och det är en psykedelisk renässans som pågår just nu så jag tror vi kommer bli mindre och mindre ensamma i vårt sätt att se och uppleva världen.