Egots död

Jag tror folk fokuserar för mycket på jaget, jaget är bara det man är medveten om. För att utvecklas måste man komma närmare sitt själv som även uppfattar det undermedvetna. Vi tar som exempel det du talar om med rädsla, jag tror inte att man ska släppa rädsla för något eftersom det är en del av att vara människa att bli rädd och det är en helt normal reaktion. Det man däremot bör eftersträva är att veta varför man blir rädd i en situation, vad är det som skrämde mig? Varför skrämde det mig? Hur kan jag sluta vara rädd för det här?

För ska man sluta vara rädd måste man först förstå varför man är rädd, varför är det man blir rädd för så skrämmande? Om man är rädd för en orm, då svarar många att de bara är rädda för ormar och inte kan förklara varför. Då känner de jaget men inte självet.
Om någon däremot förklarar att rädslan för ormar ligger i deras rörelser, deras ljud, rädslan att bli biten och dö osv osv visar på djupare insikt av sitt själv. Först när man är bered att gå förbi rädslan och börja tänka på vad det är som gör en rädd kan man lära känna sitt själv och först då kan man verkligen göra upp med sina rädslor. Allt annat är bara att undertrycka sina känslor.

Jag tror många människor är rädda för att lära känna sitt själv, för när man känner självet så känner man även sitt ego. Enligt mig blir en utkristalisering av självet ego.

Förövrigt är jag inte rädd för någonting utom rädsla.

Jo, att försöka förstå "sig självt" och vem man "är", är ju själva definitionen av att upprätthålla ett ego. Lite rakt emot konceptet ego-död.

Det skapar en bild att av du är separerad från resten, att rädslan för ormar på något sätt har en ägare. Och många känner en trygghet när de tror sig förstå alla dessa rädslor de "äger".

Raka motsatsen mot egodöd.

Det du beskriver låter snarare som något i stil med kognitiv beteendeterapi. Det kan förvisso spela sin roll, men det har ingenting med egotranscendens att göra, vilket spelar på en helt annan arena.

Det finns väl flera vägar till samma mål?

Som jag tolkar förespråkar du att dra upp grunden till allt, "jaget", med rötterna. Det är en extremt smärtsam process som väldigt få är beredda, ens kapabla, att gå.

En annan väg är att kapa dom mindre rötterna en efter en, i den takt som man är bekväm med, för att till sist kunna dra upp "Jaget", som då kan dras upp helt friktionsfritt efter som allt som tidigare hållit det kvar är bearbetat.

Personligen väljer jag väg nr 2. Jag ser inte riktigt poängen med att ha fokus så oerhört högt. Livet ska levas inte uppnås.

Jag fokuserar på min närhet, försöker leva i nuet, meditera och göra saker jag tycker om. Litar på att det som känns bra är rätt. Sakta men säkert utforskar jag min natur och lär mig kärlek. När tiden är inne så blir jag kanske fri, kanske inte. Känns inte så jävla viktigt om jag ska vara ärlig.

Just my 5 cents.

Vad är det du menar skulle vara smärtsamt?

Tja, fast letar man efter sanningen så kan man inte välja ifall man hittar den med rötter och allt, eller om man bara hittar små ledtrådar här och där.

Varför skulle det vara smärtsamt att inse att jaget inte existerar menar du? Alla jag hört talas om pratar om det som en ganska behaglig upplevelse...

Jaget är som din kropp, du kan inte bara "släppa jaget". Det går endast att förlora identifikationen med jaget, detta kan göra så att många rädslor försvinner.
Börja använda en korrekt definition då så slipper vi denna förvirring
Många rädslor är undermedvetna, imponerande om du lyckats bli av med all rädsla!

De flesta menar jaget som just tro på separation, varför är det förvirring menar du?

Är du inte separerad från alltet, så finns inte heller något jag.

Nej, "du" kan inte släppa "dig själv", men genom kontemplativ åskådning av fenomenens natur faller vår initiala upplevelse, sprungen ur jag-tanken, bort och ersätts av det perspektiv som kännetecknar ett spirituellt uppvaknande - ett upphävande av identifikationen med den konceptuella drömmen.


Du menar att Carl Jungs definition (och metafysik!) är mest giltig i sammanhanget? Varför då? Jag kan tycka att det i denna kontext är mer rimligt att använda t.ex. Ramana Maharshis eller Nisargadatta Maharaj's terminologi: personer som faktiskt har producerat klara och direkta vägledningar för egotranscendens.

Att se sina demoner i vitögat, att inse att man byggt sitt liv på en lögn. Jag väljer att citera en del av användaren SysterSovereigns post ifrån tråden Psykostillstånd och euforiska känslor av spirituell karaktär; Två sidor av samma mynt:

"...Det man trodde att man visste om sig själv, om den personen som var byggd enbart på de fem sinnenas grund, går bort, för det var byggt ovanpå ett tomrum, en lögn. Personlighetsdrag som har byggts som försvar och skydd mot det onaturliga samhället vi lever i börjar försvinna och det gör ont. Det gör ont när knoppar brister. Det gör ont att återfödas. Detta är min erfarenhet - själva egodöden gör inte ont. Det är lycka och extas. Frihet. Men egot dör inte. Det förändras bara, och det är i förändringen som depressionen och ångesten kommer, när egot måste formas igen, till människor runt omkring, samhället, vardagen..."

Känns som om jag börjar snubbla på mina egna tankebanor här, men det är väl också poängen med att diskutera


Du har en poäng. Alla har vi olika vägar att vandra. För svaret på din fråga så se mitt svar till frigjord.

Jag har aldrig blivit av med all rädsla, jag är fortfarande rädd för rädslan. Min poäng är dock att om man ska frigöra sig från rädsla så måste man förstå varför rädslan uppstår i en situation och att det är rotat i det undermedvetna och därigenom få en bättre självförståelse.


Det beror sig på hur man ser på det antar jag. Jag är av den åsikten att utan förståelse för sitt beteende i en situation eller sin reaktion så kan man aldrig uppnå en djupare förståelse för sitt ego. Man måste lära känna sitt jag och sitt själv för att kunna utvecklas. Sökande utan att veta vad man söker efter är menons paradox, därför är jag orubblig i min åsikt att man måste söka förståelse av sitt själv för att förstå sitt ego så att man kan släppa det.

Självet för mig är en arketyp som omfattar både det medvetna och omedvetna, denna definitionen är Ljungs.

Innebär det att du tror jaget/självet är en styrande agent, eller någon sorts entitet, som är separerad från resten av tillvaron/universum?

Och bara för att kolla, tror du på det där med att tala Sanskrit och aliens också?