Citat:
Mig själv, mina upplevelser.....vem är jag? Det jag du talar om finns inte. Det handlar inte om alienation utan om att se vad som är vad. Detta är en upplevelse/tanke/känsla, detta är min sanna natur. Jag vill inte kalla det jag eftersom det är opersonligt, men språket tillåter inte så många uttryck.
Jag tycker att engelskans "the I principle" är rätt bra. Jag ser kedjan som upplevelse-medvetande-jag.
Just nu förknippar jag mig med medvetandet, jag är definitivt inte upplevelsen, men även medvetandet uppfattas av något bortom det, en del av mig som är trancendent.
Jag har inga bevis för det här utan det är så jag ser det, enligt min erfarenhet.
Jag tycker att engelskans "the I principle" är rätt bra. Jag ser kedjan som upplevelse-medvetande-jag.
Just nu förknippar jag mig med medvetandet, jag är definitivt inte upplevelsen, men även medvetandet uppfattas av något bortom det, en del av mig som är trancendent.
Jag har inga bevis för det här utan det är så jag ser det, enligt min erfarenhet.
Men hur kan du ha ett medvetande utan upplevelser? Själva definitionen på ett medvetande är något som upplever något. Sedan är sannolikt jag-medvetandet en slags neurologisk konstruktion, ett emergent fenomen. Men att eftersträva alienation från en upplevelse, i den mån den ens är möjligt, är inte tilltalande då just själva det närvarande upplevandet är det som är unikt med existensen.
Citat:
Jag förnekar inte dem. Jag ser bara ingen mening i att bli arg eller så. Jag kan bli arg för att jag tycker det är roligt, i trafiken kan jag svära åt andra bilister och kalla dem för diverse invektiv.
Det kan vara ganska kul. "Men för helvete kan du sätta på blinkersen ditt jävla missfoster, stick och sug drule din jävla retard". Sånt kan jag roa mig med. Men att bli arg på riktigt? Nej.
Buddha sa; att bli arg på någon annan är som att dricka gift och hoppas på att den andre ska dö.
För det är ju det som sker, negativa känslor förgiftar vår inre miljö. Det är det enda som händer.
Och varför blir man arg? För att världen inte uppför sig som man själv tycker att den ska göra.
Men vem är jag att bestämma över världen? Acceptera eller förändra. Ilska leder ingenstans.
Det kan vara ganska kul. "Men för helvete kan du sätta på blinkersen ditt jävla missfoster, stick och sug drule din jävla retard". Sånt kan jag roa mig med. Men att bli arg på riktigt? Nej.
Buddha sa; att bli arg på någon annan är som att dricka gift och hoppas på att den andre ska dö.
För det är ju det som sker, negativa känslor förgiftar vår inre miljö. Det är det enda som händer.
Och varför blir man arg? För att världen inte uppför sig som man själv tycker att den ska göra.
Men vem är jag att bestämma över världen? Acceptera eller förändra. Ilska leder ingenstans.
Men det är ju en annan femma, det du beskriver handlar ju snarare om att kanalisera känslor (och vissa fall moderera dem när det är lämpligt). Det är givetvis nödvändigt. Men jag vill ändå hävda att det är direkt psykiskt skadligt att distansera sig från känslor och upplevelser. Att man erkänner dem behöver inte betyda att man lever ut dem eller är slav under dem.
