Egots död

jag ska påminna dig.

Fast då alienerar du ju dig själv från dina upplevelser. Allt vi har är olika upplevelser. Motsatsen till att uppleva är att vara död.


För att du är en människa med en hjärna som har utvecklats till att erfara dessa känslor? Att förneka dem är kontraproduktivt. Däremot finns det mer eller mindre konstruktiva sätt att uttrycka dem på.

jag tycker det nästan lät som att det var egot som lutade sig tillbaka, lustigt nog.

men egentligen så tror jag att han känner igen sig som anden i sin kropp. Att han inte är kroppen. Borde vart Gud som visat honom vilken fitta man kan vara.

Men då är man ju i ett klassiskt dualistiskt tänkande. Att man skiljer mellan den "rena" anden och den "smutsiga" kroppen.

Du är din kropp är min poäng. Det finns ingen ande som står väsensskild.

Det får vi inte hoppas eftersom jag siktar på ett liv utan min nuvarande kropp. Jo, jag VET att Gud finns och att han står högst av alla andar har han bevisat flera gånger och att jag inte är Gud är uppenbart.

Jag tror det finns smutsiga andar också men inte att något kött kommer överleva den här planeten /tidsåldern.

Det beror, högst sannolikt, på att du lider av vanföreställningar. Krya på dig.

Ja, för Gud kan ju inte finnas. Att han skulle vilja prata med mig är såklart helt galet. Borde spärras in!

Så länge du inte utgör någon fara för dig själv eller andra är det ju upp till dig.

har läst dina senaaste inlägg vännen och jag ser klara tecken på någon slags psykotiskt tänkande. För allas bästa och även din egen skull vännen borde du uppsöka vården.

/din kurativa Powerfulness

Avsluten på alla dina inlägg är ju för roliga. Särskilt när det är så konsekvent.

/din uppriktiga Frigjord

Det är för att de kommer från en omisskänlig källa och är utom kontroll.

/din volatila Powerfulness

Mig själv, mina upplevelser.....vem är jag? Det jag du talar om finns inte. Det handlar inte om alienation utan om att se vad som är vad. Detta är en upplevelse/tanke/känsla, detta är min sanna natur. Jag vill inte kalla det jag eftersom det är opersonligt, men språket tillåter inte så många uttryck.
Jag tycker att engelskans "the I principle" är rätt bra. Jag ser kedjan som upplevelse-medvetande-jag.
Just nu förknippar jag mig med medvetandet, jag är definitivt inte upplevelsen, men även medvetandet uppfattas av något bortom det, en del av mig som är trancendent.
Jag har inga bevis för det här utan det är så jag ser det, enligt min erfarenhet.

När jag alltså har upplevelser är jag medveten om att dessa upplevelser landar i något som är illusoriskt. Om jag vill kan jag hänge mig åt dessa illusioner precis som om jag kan bli fångad av händelser i en film, men jag kan också när jag vill gå därifrån.


Jag förnekar inte dem. Jag ser bara ingen mening i att bli arg eller så. Jag kan bli arg för att jag tycker det är roligt, i trafiken kan jag svära åt andra bilister och kalla dem för diverse invektiv.
Det kan vara ganska kul. "Men för helvete kan du sätta på blinkersen ditt jävla missfoster, stick och sug drule din jävla retard". Sånt kan jag roa mig med. Men att bli arg på riktigt? Nej.
Buddha sa; att bli arg på någon annan är som att dricka gift och hoppas på att den andre ska dö.
För det är ju det som sker, negativa känslor förgiftar vår inre miljö. Det är det enda som händer.

Och varför blir man arg? För att världen inte uppför sig som man själv tycker att den ska göra.
Men vem är jag att bestämma över världen? Acceptera eller förändra. Ilska leder ingenstans.