Egots död

Hela ditt liv består av ett sökande av ett bättre Ego (koncept av dig själv) och hur du framstår i förhållande till din omgivning. Du har gett bort all din makt att känna vad DU vill till hur du framstår i förhållande till omgivningen. Att vara lycklig, känna kärlek och vara i flow är ditt naturliga stadium så Ja.
Det är inget att lyckas med eftersom du inte kan finna dig själv.

Läs detta:

https://docs.google.com/document/edi...rR-n2M8c&pli=1

Alltså, du skriver så mycket men vad menar du egentligen? på vilket sätt kontrollerar/skadar jag min omgivning? Hur yttrar det sig att hela Sverige lever i en "social psykos"? Vad menar herrn?

"Läs detta:

https://docs.google.com/document/edi...rR-n2M8c&pli=1"

Vill hellre diskutera med er här och nu.

Ska han bli tvungen att klistra in det i tråden för att du ska läsa? Han har kopierat en konversation där han fick någon annan att förstå själva idén, så om du läser det bör du också förstå.

Detta intellektuella koncept som du tror att du är vilket vi kallar identitet (ego) behöver hela tiden bevis från den responsen du får från din omgivning för att kunna fungera som du vill. Detta betyder att alla kontrollerar eller försöker kontrollera sin omgivning till sin fördel genom åsiktsintolerans, kontroll av vänner, du vill uppfattas på ett speciellt sätt. Dömer ut andra, sen lever alla i en form av social hierarki som bara existerar inombords detta betyder att du hela tiden vill slåss för att komma över andra. Detta gör att alla manipulerar, ljuger, fördömer allting som går utanför deras koncept av sig själva. För när du förlorar din respons vet du inte vem du är och då gör det ont.

Ex. En snygg tjej är beroende av respons (bekräftelse) från sin omgivning för att må bra.

Men tänk om jag nu skulle tycka att hon inte var så värst snygg och ger min respons som emotsäger hennes identitet? Det skulle knäcka hennes världsbild och identitet och hon skulle inte må direkt bra av att jag har en åsikt. Så för att uppehålla sin identitet gör hon vad som helst (eftersom hennes välmående är på spel) för att slåss mot åsikter som faller emot hennes identitet och världsbild. Detta skapar enorm åsiktsintolerans och kontroll av andra.

Alla lever som slavar under hur de uppfattas av andra (grupptryck). De lever andras liv, trygga liv där de inte kan eller vill gå utanför sin trygghetszon eftersom allting är ett hot mot deras identitet.

Vad jag menar med en social psykos är att vi svenskar är så socialt skadade genom våra normer att vi inte ens kan prata med främlingar eller varandra såvida vi inte är fulla (vilket temporärt kopplar bort din identitet och får dig att slappna av i många fall).

Logiken är enkel; du har ett ego och om du kan bemästra konsten att iaktta ditt ego och leva i nuet så kommer du leva ditt liv på ett helt annat plan än tidigare.

Om du finner detta intressant och står ödmjukt beredd inför ett nytt perspektiv så kan jag och övriga herrar och damer i tråden ge dig hundratals råd. Det första är att läsa igenom det ordbajseri som skrivits. Det är bra ordbajseri. Pallar du inte så har du ingen nytta av det vi fortsatt skriver heller. Simple as that.

Okej, nu är jag med. Jag håller med dig om i princip allting, har bott några år i Australien och där är det ett helt annat socialt klimat, folk sätter sig brevid en på spårvagnen och börjar prata med en, först blir man helt chockad sen känns det jättekul! Däremot håller jag inte med om att ALLA ingår i den här sociala psykosen, finns trots allt undantag, även om dom är få.

Ja självklart, det finns alltid undantag. Men det sociala klimatet ser generaliserat ut så. Jag skulle råda dig att läsa den länken jag postade ett par poster ovan om du är intresserad av att sluta lida psykologiskt och börja leva på allvar

Tänkte läsa igenom tråden men fastnade vid att du nämner "stenålderskost", vad har det med egodöd att göra?

Under den här veckan som har gått har jag varje kväll tittat in och läst i den här tråden och det kommer jag fortsätta med. Jag har precis börjat utforska ämnet och jag har inte kommit långt alls i fråga om att bli upplyst, men ett steg i rätt riktning känner jag att jag har tagit. Bara det att jag kan njuta av att bara vara samtidigt som jag blir så uppfylld av kärlek (det är anledningen till att jag skriver överhuvudtaget, jag känner att jag vill dela den med er) av att läsa det ni skriver känns fantastiskt.

Som den aspirant jag är har jag börjat att stifta bekantskap med Eckhart Tolle och då The Power of Now. Det känns ju lite som det självklara valet. Det som gör att jag känner att det här är rätt för mig är hur jag vid flertalet tillfällen har kommit på "mig själv" med att tänka på negativa saker rörande dåtid och framtid för att bara kunna le åt hur befängt det hela är och sedan låta det försvinna utan att påverka "mitt nu" på det negativa sätt det skulle ha gjort för bara ett par veckor sedan. Den påverkan detta har är ju snarare positiv och ger mig en känsla av harmoni.

Odhag resonerade ju lite kring Di Leva och jag känner mig verkligen inte som honom, men skulle det kunna vara så att det här bara är någonting mitt ego identifierar sig med och därför får mig att känna som jag gör? Om ens ego är så pass dominerande att det kan lura en att tro att man vet fast man inte gör det? Följer ni min tankegång här eller uttrycker jag mig för flummigt? För när jag känner efter så har det här gått väldigt fort och jag känner en väldig iver inför fortsättningen. Sen så undrar jag lite om den här "reningen" i form av att möta sin rädsla och låta den gå är ett fundamentalt steg på den här resan, att resan inte är riktigt om man inte känner någon rädsla öht? Hoppas ni förstår, jag kommer att fortsätta att kika in och följa er diskussion. Inspiration!

Kör på bara. Det finns ingen anledning till oro för vad egot ska ta till sig, tvärtom; välkomna det och skåda spektaklet, låt egot sysselsätta sig med detta bäst det vill. Det är lätt hänt att man utmålar egot som en insnärjd liten Gollum, en drog som bara är ute efter att förleda jaget och nuet in på mörkare domäner.

Vad jag tror du undrar är; hur kan man "upptäcka" detta? Om man vill vara vaksam, hur kan vara säker på att det inte är egot som förklär sig till vaksamhet? Sånt där kan man fundera på hur länge som helst när man på ett logiskt plan förstår logiken bakom egots verksamhet.

Dö varje ögonblick, föds varje ögonblick. Nollställ dig. Så enkelt är det. När du lärt dig återvända till nuet kan du med ro se hur egot illvilligt kämpar för att återta kontrollen. Gör inte motstånd mot detta, iaktta det.

Det har ingenting med det att göra, det är bara en förändring jag har infört som får kroppen att fungera på ett enormt smidigt sätt. Om du vill så skulle jag ge dig rådet att spana in på det själv, det finns massor av gratis information här: www.marksdailyapple.com




Och till den andra postaren ovanför, vi alla tycks vara väldigt oförmögna att ge våran kärlek till andra, det är något jag känner mer och mer eftersom jag har börjat plocka bort de lagrena som håller det tillbaka. Uppfostrad i hat, ilska, förakt så känns kärlek som något mesigt, töntigt. Men är det? Känt mer och mer på senaste hur det börjar bubbla fram genom mig och sen knyter jag instinktivt bröstet för att försöka hindra det. Slappnar av och tårar börjar välla fram, gått så länge utan att känna något, blockerat mina känslor och så börjar det bubbla fram. Fullständig ödmjukhet och acceptans. Vad är det som har lärt mig att göra så? Varför har jag haft ett sådant behov av att skydda mig själv från att ge det som finns därinne? Jag är nog inte ensam om det. Det är nästan en social norm för killar i dagens samhälle att hålla tillbaka och tycka kärlek är något tjejigt och mesigt. Ganska sjukt faktiskt.