Egots död

Enkelt uttryckt så tror jag att det handlar om tankar som fastnar, så som han säger i denna video. Fix idéer som växer sig större över lång tid som man ständigt letar stöd för utan att ta hänsyn till allt som pekar emot. Det kan ha sin början i väldigt, väldigt mycket och ta uttryck på lika många sätt, men tankarna har nog samma natur på ett övergripande plan. Till slut känns världen helt enkelt överväldigande grå och man vill fly från alla kval.
Jag gick i terapi i omgångar om något år vardera. Varje gång hjälpte mig då jag fick höra förnuft som redde upp en del av tankarna någorlunda, men inte alla. Till sist så sades det en grej som fick en 5 år lång depression att släppa inom mig på några sekunder, även om allt det innan förmodligen hade banat väg för det ögonblicket. Det han sade var simpelt, men ändå något man inte kan säga emot.

"Det finns ingen naturlag just för dig som säger att det du tar dig för i framtiden kommer att skita sig."

Sen den dagen var jag aldrig deprimerad på samma sätt igen. Det har däremot tagit ytterligare några år för mig att komma dit jag är nu. Det enda som behövdes för mig var att bli motsagd med rationella argument, men jag misstänker att det inte är så lätt för alla. Den stora frågan är således hur man ska få människor att förstå vad man själv känner att man förstår. Jag tror att det skulle vara början på en ny tid om man lärde ut något liknande i skolan, just för att det är så neutralt och riktigt.

Får återkomma, måste springa iväg till affären.

Jag tror inte det är tvärtom. Personer som funderar på självmord har förmodligen inget grepp om egot, de vet inte vad det är, de är inte separerade från det och de vill genom att förinta sig själv slippa ifrån smärtan som egot ger dem.
För min del kom egodöden från ett starkt känslomässigt trauma. Jag tror att jag blev så trött på min känslomässiga smärta att jag bara gav upp, ett slags "psykiskt självmord", jag orkade inte med mig själv i den konditionen jag var. Jag slängde mig till vargarna. Plötsligt upptäcker jag att jag finns ändå! Ha! Smärtan var en illusion som jag skapade själv! Mitt rena jag, mitt varande, är obesudlat av självömkan.
Det är egot som tycker synd om egot. Inget ego, ingen smärta.

Det är så annorlunda att lämna sitt huvud, verkligen lämna det.

Genom att bryta ner den mänskliga existensen under ego, se kroppsspråk, mentala mönster, begränsningar, rationaliserande, se igenom känslor och förstå vad det är som skapar dom och höra djupet i konversationen är det nästan så starkt att man kan läsa andras tankar, helt wacko.
Kul men alienerande på samma gång, alla framstår plötsligt som ogenuina robotar, men ska bli trevligt att lära mig lyfta fram det hos människor som verkligen är mänskligt och på det sättet så frön som får de personerna positivt framåt
Tänkte börja kampsport ny och bryta ner min otrygghet i min fysiska förmåga, antar att mycket av våra liv är investerat i att inte kunna stå upp för sig själv fysiskt, syftet är självklart inte att hamna i slagsmål med någon eftersom effekterna kommer bli den motsatta, vem vill bråka med en som litar på sig själv?

Och angående känslor, finns det något egentligt behov av att förstå vad det är som skapar det? Jag avidentiferar bara från känslan, ser igenom och släpper på ett par sekunder, prata i terapi eller sådant? För mig är det bara en inlärd respons på något, ganska befriande, skriver om det nu och ska lägga upp alldeles strax, jobbigt med att sätta press på sig själv bara

Jag känner absolut igen mig i det du skriver! Det där med att läsa tankar är intressant faktiskt. Inte för att man kan läsa just tankar, men gissa sig till dem utifrån helhetsintrycket som är möjligt att få när man bara suger i sig personen utan förutfattade tankar och mönster.
Egentligen ville jag bara flika in när det gäller det där med att lära sig lyfta fram det mänskliga. Om man funderar på det så borde allt en människa "är" vara produkter av den fysiska hjärnans kapacitet och den omgivning man hamnar i. När man tänker på det så får åtminstone jag svårt att skuldbelägga någon för något, när även det värsta av beteenden bara är en produkt av kapacitet och otur med omgivning. Man känner sig nästan lite som en schysst storebror till alla när man själv vet om hur dominerad man var av sitt gamla liv.

Bra mening, innehållsmässigt och stilistiskt .
Alla är rädda att få spö, mest killar tror jag, män, kvinnor slåss inte så mycket sinsemellan.
Skitviktigt att kunna ta vara på sig själv, en fundamental drift, överlevnadsinstinkt, vad du vill.
Om man inte kan ta sig fram utan att vara rädd för stryk kan man aldrig egentligen säga vad man vill. Hårddraget alltså. Man kan inte ta plats, hävda sin rätt och allt det där som är mycket ego men som man behöver för att bygga upp sitt försvar och sin trygghet i sig själv, den trygghet man har när man vet att man kan klippa till typ vem som helst utom Mike Tyson. Kanske inte vinna varje gång men i alla fall våga, förstå att en blåtira eller en sprucken läpp eller en stukad fot läker rätt snabbt, om du fattar.
Man får en unik säkerhet om man kan lita på sig själv, helt rätt. Den kommer smygande, man märker inte den men plötsligt är den där, så självklart. Jag har 4 dan Bujinkan ninpo-taijitsu
och jag vet att det är så Jag har aldrig slagits utanför mattan. Ingen vill bråka med mig verkar det som
Det är naturligtvis egot som vill överleva, men vi vet ju alla att vi måste ha ett (skulle vi hitta ett bättre ord för egodöd eller?) och ett bra ego är en plats för själen att bo i.
Känslan av att vara untouchable ger egot utmaningar, man skulle kunna använda kampsport till att vara stor och stark och framhäva sitt ego. Men en bra kampsportare använder sina kunskaper till att låta egot vila, inte hävda sig hela tiden utan att välja sina strider so to speak, om dom nödvändigtvis skulle behövas.

För övrigt bygger ju hela samhällssystemet på våld. Lagen vilar på snutar, pistoler och fängelse, batonger, spännbälte, fetsparkar i magen när ingen ser.


Egentligen inte. Det är ju bara en känsla

(om man inte är drogmissbrukare eller sugen på choklad eller kåt )

Jag håller med om det och det är väl en insikt jag också kommit till, alla människor gör sitt bästa utefter de möjligheterna som presenterats för dom, folk slåss, skapar konflikter för att på något sätt söka bekräftelse och utan förmåga att gå bortom dom, hur kan jag hata eller lägga skuld på dom för det?
Vad jag menar med att vara mänsklig är att gå bortom deras sköldar med acceptans och kärlek, leka lite med dom, jag vill och känner väl ett behov av att vara väldigt personlig med människor men inte på ett sätt där jag känner ett behov av dom, bara leka och ha kul liksom, alla är som min bästa vän typ och jag vill det bästa för dom.


Tänkte faktiskt använda det som ett sätt att hjälpa till och läka mina sexuella sår på maskulinitet och använda det på ett sätt som inte bygger på kontroll, det ska bli minst sagt roligt iaf

Jag har fått intrycket av att man lär balansera det väldigt väl för att folk inte ska vilja umgås privat. Det finns nog många som skulle uppskatta att få fler vänner, men jag har mina få såna och vill spendera min tid med annat. Det tar nog ett tag att hitta den nivå man egentligen vill ligga på.

Ja, det skrämmer bort människor som fan om man inte kan balansera det och om man är för pushy, försöker ta mig runt det. Det är inte så att jag vill bli bästa vän med alla utan det är bara så förhållningssättet hur jag behandlar andra människor är, att vara personlig menar jag inte att jag ska fläka ut alla mina hemligheter till personen ifråga utan bara lära mig att umgås på en nivå där jag kan ta mig runt deras sköldar och verkligen umgås och lära mig uppskatta personen jag har att göra med istället för att leka i något socialt spel där någon hela tiden försöker hålla makten över den andra människan eller försöka framstå som något inför den andre, vill de ha ut mer av denna 'vänskap' så är det okej och jag är öppen för det men jag tänker inte tvinga mig på eller försöka nästla mig in hos människor bara för att, men det är ändå intressant utifrån det perspektivet man kommer ifrån och där man börjar få en så stark verklighet att folk naturligt sätter mig i auktoritetspositioner, min influens att positivt påverka andra människor blir ganska stark att få de att se mer till sig själva och göra mer individuella val som är bra för dom. Men att lära sig hitta den balansen ska bli roligt

Sen är det självklart väldigt roligt att utveckla naturlig karisma, humor och umgås med andra människor överhuvudtaget om man kan lära sig att plocka fram deras positivare, öppnare sidor.
Hehe, det är så sanslöst underbart typ, drar ner sitt ego verkligen i social skam, fånighet och töntighet till den grad att man inte kan göra annat än att skratta åt hur patetiskt det är, man lär sig att vrida och vända på allting som kastas emot en till något roligt vilket är helt underbart, du kan egentligen inte förlora eftersom du ger inte bort din makt över dig själv för hur du framstår längre, så allting är roligt eller vrids på tills det blir det, livet börjar bli ett helt fantastiskt äventyr

Ursäkta men det här begriper jag inte alls. Det är iofs helt off topic men ändå.

Hur kan något inom den mänskliga existensen vara offtopic i en tråd som behandlar 'ego'?
Men detta kräver ett utförligare svar, återkommer när jag har tid

Ja, jag håller med. Det är lite det jag menar också med att ge upp, för det kan ju vara väldigt positivt såtillvida man inte innefattar hela sitt väsen utan bara sin egen dåtid och framtid. Kan man inte särskilja dessa så pratar vi ju om den där klassiska identifieringsproblematiken.

Mullingstorps grundare Bengt Stern skrev om det i sin bok Att må dåligt är en bra början; om hur han mådde oerhört dålig psykiskt och missbrukade diverse substanser. Han var väl likt många andra på randen till självmord, tills någon med tvång rullade in honom i en matta och satt på honom tills han helt enkelt gav upp, efter en lång stunds skrikande och hysteri. Jag har sett det här på hundkurser(!), där det är en effektiv metod för att råda bot på överaktiva och aggressiva hundar. Man håller fast de och sitter på de tills de ger upp, och detta utövar man mig veterligen på Mullingstorp.

Min teori är att allt självdestruktiv beteende är en inre strävan efter just detta, att nå en punkt där man inte längre har något val och inte längre kan kämpa, en längtan efter ett klimax, ett avgörande. Och just därför menar jag att egot i viss mån, när identifikationen är alltför stark (och därmed självdestruktiv) styr in sig på självdestruktion. Man tar den identitet man identifierar sig med och agerar som en sorts självmordspilot; man är beredd att dö för det man står för, hellre än förödmjukelse. Man vill bli besegrad.

Eller som i filmen Den tatuerade änkan, där en man hade en hustru som var paniskt rädd för atombomben. Hon klädde in hela huset i folie och levde isolerad inomhus med ständig ångest. Maken ifråga iscensatte ett radiomeddelande där katastrofen var ett faktum - "nu händer det som du hela tiden har varit rädd för. Nu är det allvar. Detta är din största rädsla och du är under attack just nu."

Sen försvann rädslan. Vackert egentligen.

LOL
Det låter ju helt sjukt men samtidigt kul, saken är ju den att folk egentligen lever som robotar under sina känslor eftersom de helt enkelt inte är kapabla till att ge upp inför sina känslor och därefter släppa dom eftersom beteendet i sig oavsett hur självdestruktivt är där för att skydda dom från det dom är rädda för, det är en tråkig sjuk paradox som skadar människor så mycket, håller på och skriver lite utförligare om det nu genom att ge hur och varför i lite utförligare kontext.

Egot i sig är ju en socialt betingat koncept av hur du bör agera i samhället oavsett din egen vilja men det har blivit så skarpt och stort att det inte tillåter möjligheter till egen vilja längre i det samhället vi lever i. Och eftersom det är en social identitet som existerar för att du ska få acceptans i flocken du lever i så är det enormt svårt att släppa den. Att vara ensam innebär trots allt döden för ett djur som existerar för att bli hjälpt av andra för att kunna överleva. Det är väl därför jag egentligen går bort från den spirituella delen av det hela med egodöd, buddhahood, upplysning eller whatever för det som egentligen händer är att du får möjligheten att bli vuxen i samhället du lever i eftersom du slutar leva under vad du förväntas vara, fast detta beror ju självklart på om du har medel nog att kunna bryta ner dina tidigare mönster och släppa dina känslor fast detta tycks hända ganska automatiskt ju mer och mer du gör utlopp för det som händer inuti.

Och om man ska kolla på tolkningen som skapar depression och förtvivlan överhuvudtaget så framstår det plötsligt som väldigt logiskt varför människor väljer att ta livet av sig.
Depression är att se sig själv som ett problem i förhållande till omgivningen man lever i, hur bra är det för din flock när livet i sig utanför detta samhälle är väldigt tungt?
Förtvivlan är att tappa hopp om egen överlevnad till sin egen förmåga eller människorna runtom en.

Det går ju inte direkt försöka ÖVERTYGA människorna om att det här på ett sätt än såhär om man inte är jävligt öppen rak och penetrerande och sitter i en position där du har influens över människor genom självtillit och tillit i kommunikationen eftersom de lever i en egenskapad psykos där verkligheten tolkas genom känslan och motargument rationaliseras bort eftersom de gör det för att skydda sig själva eller så blir de arga för att du utmanar för starkt det som ett hot mot det de skyddar sig genom så går det inte heller sen om du väcker de känslorna och fångas upp i dom osv så ger det bara mer bevis . fucked up, detta gör mig frustrerad men jag antar att odla tålamod osv genom att släppa det nu bara hjälper mig.

Bah, hatar detta jag vill verkligen hjälpa de här människorna men jag kan inte göra det genom att bli för fokuserad genom orsaker utan att jag blockerar mig själv. Sitter framför min text och känner typ att jag vill spy bara för att jag forcerar för mycket, men här går det så jävla enkelt eftersom här kan jag göra det för att det är kul. Sen måste det få växa, utforskas djupare. Skjutit upp det i två veckor nu men det blir bara klarare och klarare.

Det är så jävla lätt att säga 'ge upp' inför det, men de tolkar det som om de kommer åka ännu djupare ner i spiralen och låta känslan ta över vilket den också kan om du gör det på fel sätt.
Var deprimerad förra vintern av en orsak typ och min respons? 'Jag ska inte klaga, jag ska se det hända' tre dagar av ännu djupare helvete innan jag bara gav upp på riktigt och släppte det