Citat:
Ursprungligen postat av
bartram
För att få nån struktur på det har jag under många år förespråkat att, om man tror på en omfattande konspiration, bör det rimligen ha organiserats på flera nivåer
[1.B]Anstiftare; ];De bestämmer vad som skall göras och tillsätter nästa nivå :2Planläggarna : Planlägger operationentionen och bemannar den. 3,Verkställarna Enligt Utredarens inlägg tror han att OP övervakats en längre tid och att arbetet sedan övertas av en attentatsgrupp på morddagen.
Det är vattentäta skott mellan de olika delarna för att inte operationen skall rullas upp.(även efter att hemligståmplarna efter 70 år? hävs)
InOm grupper används cellindelningen. Jallai har på webben skrivit att attentatsgruppen förmodligen innehöll dels en skydds/logistikgrupp för en eller flera attentatsmän . Jag skulle slutligen gissa att övervakningsgrupp/attentatsgrupp leddes av en operationscentral (ordergivning-informationsförmedling´..
4. Figuranter. personer som lockats dit med olika syften (en del kanske skall snärjas om Engström)
Notera slutligen att motiven till mordet kan skifta på de olika nivåerna. Anstiftare/planerare kan ha dolda motiv som ej används för motivera led längre ned i näringskedjan.
Ungefär så här ser min modell. Se gäller det att fylla den med innehåll. OM jag nu skall gissa tror jag att det behövs en massa människor och en enorm planering för att lyckas med en sådan välkoreograferat scenario som du beskriver.
Det verkar vettigt att utgå från någon slags beställar-utförarmodell. Sedan kan man sitta på sin kammare och laborera med olika variationer på det temat. Då är det även till hjälp och nytta att ta del av vad proffsen säger om de här sakerna, om hur de går tillväga när de ska plocka bort någon. Proffsen står då att finna i vissa delar av säkerhetstjänsterna och i den undre världen (maffian osv).
CIA:s lönnmordsexpert Bill Harvey, som är "ständigt aktuell" i JFK-mordet, var stationschef i Rom med ansvar för förbindelserna med Gladio (via Renzo Rocca på SIFAR). Harvey uttalade sig för Church-kommittén på 1970-talet och lät då förstå att det bästa sättet är att ge agenten ifråga uppdraget att helt enkelt knäppa vederbörande, begrava liket och sedan aldrig tala om det. Ett enmansjobb med andra ord. Men så kan man naturligtvis bara gå tillväga om förutsättningarna finns för det. Men om de inte finns så försöker man kanske hålla sig så nära den idealmodellen som omständigetherna tillåter.
En annan CIA-kille som uttalat sig är Rolf Mowatt-Larssen, som var stationschef i Moskva och då varit med om att planera lönnmord, och som på senare år själv engagerat sig som privatspanare i JFK-mordet. Han säger ungefär samma sak som Harvey, men lite anpassat till JFK-förhållanden: När man lägger upp ett sådant här attentat, säger han, så ska man se till att designa det på ett sådant sätt att det sedan svårligen går att särskilja från ett tillfällighetsdåd utfört av en ensam galning. Det låter inte bara slugt värre utan även bekant på något vis, eller hur?
Två exempel där från CIA-proffs. Från den undre världen finns det mycket mer, om än av varierande kvalitet. Men ett tillvägagångssätt som verkar användas ganska ofta är att locka offret till en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt och knäppa vederbörande där. Då blir apparaten mycket liten eftersom man arbetar med en kontrollerad miljö där man kan förbereda själva våtjobbet i detalj.
Här behövs heller inte mycket personal, utan främst är det "goaren" som känner offret och som offret litar på, och som då förråder offret genom att locka denne till slaktplatsen. Väl på slaktplatsen behöver man bara en enda kille som sköter själva våtjobbet och kanske någon till som står vakt eller på annat sätt ser till att offret inte kan bryta sig ut och smita om vederbörande börjar ana oråd.
Det är den här modellen som jag menar är mest relevant för Palmemordet, och det grundar jag på konkreta förloppsstudier av hur Palme kommer till mordplatsen, hur han stannar och pratar med någon som han uppenbart känner sedan tidigare, och så vidare. På så vis får man ner det hela på Sveavägen istället för att bara sitta på kammaren och bygga luftslott.
Vidare är det värt att notera att den här modellen från undre världen också hakar i de två modellerna från underrättelsevärlden, i det att den minimerar personalbehovet och alltså ser till att man har en så liten apparat som möjligt.
Att apparaten verkar stor vid sådana här attentat, vilket är fallet både med Palme och JFK, det handlar enligt min uppfattning mest bara om optik, en slags synvilla. För om man utför attentatet inom ramen för någon slags topphemlig beredskapsövning så blir det per automatik mycket "hemliga gubbar" som springer runt på stan med walkie-talkies och sådant, och det blir även per automatik mycket hyssj-hyssj efteråt då man inte kan röja övningen.
Som jag sagt i föregående inlägg så är knepet att bygga in mörkläggningen redan från början, i själva upplägget av attentatet, och då är det idealiskt att lägga det inuti en övning. Vidare nämnde jag att man gärna vill se till att alla berörda parter som skulle kunna bringa klarhet i saken har fingrarna i syltburken så att de är komprometterade och tvingas tiga. Det kan man åstadkomma genom att se till att "rätt parter" deltar i övningen på "rätt sätt" för att tvinga på locket efteråt.
Av sagda skäl menar jag att vi kan tala om både en "stor apparat" och en "liten apparat" på en och samma gång. Den lilla apparaten hanterar själva utförandet av våtjobbet, men gör det inom ramen för den stora apparaten som består av övningen och kanske en del andra förberedelser därtill. Den lilla apparaten, som bor och verkar inuti den stora apparaten, kräver mycket lite personal.
I fallet Palme talar vi om ett ungefär halvdussin gubbar, varav tre stycken finns med på mordplatsen och de andra kör flyktbilar. Större än så är inte den "inre apparaten". Den "yttre apparaten" kan däremot vara mycket stor i personal räknat, men där är ingen medveten om annat än att det handlar om en övning, om ens det. En del av den personalen kan då finnas i närheten av själva slaktplatsen och för dem blir det hela då en verklig kalldusch på ptsd-framkallande nivå. Men även i den politiska och administrativa delen av apparaten blir naturligtvis chocken svår, liksom för samhället i stort.
Rent konkret har jag vaskat fram en ingång till konspirationen bakom palmemordet, och den handlar då om flyttningen av tiderna, att man ställt om både systemklockan på SBC och Fröken Ur på LAC-bandet så att båda går två och en halv minuter efter realtid. Att det utgör en ingång grundar jag dels på att inte vem som helst kan utföra den operationen och därtill på att det inte är någon operation som man utför i övningssyfte.
I övrigt har jag haft svårt att hitta några ingångar, men som jag redan sagt så räcker den här enkla tidsmanipulationen till att permanent sätta stopp för alla möjligheter att officiellt bringa klarhet i saken.