Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Du minns rätt att påståendet är att geometrin kan fungera med den modellen, men det är ett felaktigt påstående, vilket jag påpekade redan då när du skrev om det.
Försök till illustration:
Kod:
I denna lilla illustration säger vi att tyget som jag skapat med streck och punkter är böjt runt en kropp. Jag har markerat ett x där vertikal strålning träffar duken vid sidan och sedan vecklat ut duken så att det syns var punkterna x då skulle hamna. . - - - - * - - - - .
x | | | | | x
. | | | | | | | .
- x - - - - - * - - - - - x -
| | | | |
| | | | | | |
Så, nej, att tänka sig vertikal strålning löser inte projektionsproblemet, oavsett vad du har läst någon annanstans.
Citat:
Kan du bemöta mitt argument om att grisar kan flyga först?
Du minns rätt att påståendet är att geometrin kan fungera med den modellen, men det är ett felaktigt påstående, vilket jag påpekade redan då när du skrev om det.
Försök till illustration:
Så, nej, att tänka sig vertikal strålning löser inte projektionsproblemet, oavsett vad du har läst någon annanstans.
Försök till illustration:
Kod:
I denna lilla illustration säger vi att tyget som jag skapat med streck och punkter är böjt runt en kropp. Jag har markerat ett x där vertikal strålning träffar duken vid sidan och sedan vecklat ut duken så att det syns var punkterna x då skulle hamna. . - - - - * - - - - .
x | | | | | x
. | | | | | | | .
- x - - - - - * - - - - - x -
| | | | |
| | | | | | |
Så, nej, att tänka sig vertikal strålning löser inte projektionsproblemet, oavsett vad du har läst någon annanstans.
Om AI kan producera en tekniskt avancerad sammanhängande text som verkar visa att grisar kan flyga som du inte kan bemöta, varför ska då dina AI-genererade texter räknas som giltiga argument?
Citat:
Vem har sagt att texten inte går att bemöta?
Det resonemang som presenterades om faktiskt flygande grisar uppvisar precis samma mönster av metodologiska fel som är så typiskt för sindonologiforkningen.
Så det är inte alls svårt att bemöta texten och visa hur fel den är trots att den använder helt korrekta formler.
Man börjar med att vilja visa att ett orimligt påstående faktiskt kan vara sant ("grisar kan flyga"/"bilden är ett genuint mirakel") genom att tillämpa en teoretisk fysikalisk möjlighet som endast existerar under extremt specifika förhållanden, och hallelujah, det fungerar.
Men vad man inte tänker på är de konsekvenser som dessa extrema förhållandena skulle behöva leda till i övrigt.
Okej, tillbaka till grisen. Korrekt fysik och fysikaliska principer har valts, vilka är helt korrekta i sig själva. Det ger texten en aura av akademisk och vetenskaplig auktoritet, trots att slutsatsen i sig är helt ovetenskaplig och helt absurd.
Man behöver alltså skapa en helt teoretisk modell där allt stämmer för att kunna få en gris att "lyfta" och "segla i luften". Detta är precis vad sindonologer gör när de hävdar att eftersom vi inte exakt kan återskapa bilden med medeltida tekniker under laboratorium, då måste det ha krävts okända, extrema fysikaliska fenomen (t.ex. strålning vid en uppståndelse). På samma sätt hävdar texten att grisens oförmåga att flyga inte beror på grisen, utan på att "atmosfären så sällan tillhandahåller exakt den kraftbalans som krävs".
Jo, och då bryr man sig inte om att man dessutom omdefinierat vad som menas med att "flyga". Normala människor menar med "flyga" att den som flyger kan själv välja startpunkt, kontrollera färdriktning och slutligen göra en kontrollerad landning. Inget av detta tas i beaktande när man hävdar att grisen "flyger".
Jo, att en gris genom kraftiga uppvindar, som vid en tornado, kan bli luftburen, och under vissa extrema vindförhållanden faktiskt kan fortsätta att hållas uppe av vinden betyder inte att grisen flyger eftersom grisen inte kan styra eller välja att landa försiktigt.
Och man säger slutligen inget om att en gris som skulle råka lyftas upp och "glidflyga" under de omständigheterna absolut inte skulle överleva landningen med tanke på att "glidflygning" i de vindhastigheterna skulle göra att den stackars grisen färdas med en enorm rörelseenergi.
Så, ja, det scenariot liknar verkligen sindonologiforkningen. Det låter bra om man bara tittar på formlerna, men sammantaget så håller inte den slutsats som dras.
Citat:
Vad bra att du förstod jämförelsen, men menar du att du inte använt samma metodik som jag demonstrerade med gristexten? Istället riktar du kritiken utåt, 'nej, du!'. Hur vill du att jag ska bemöta liknande texter? Det finns inget svar och diskussionen kan inte fortsätta.
Vem har sagt att texten inte går att bemöta?
Det resonemang som presenterades om faktiskt flygande grisar uppvisar precis samma mönster av metodologiska fel som är så typiskt för sindonologiforkningen.
Så det är inte alls svårt att bemöta texten och visa hur fel den är trots att den använder helt korrekta formler.
Man börjar med att vilja visa att ett orimligt påstående faktiskt kan vara sant ("grisar kan flyga"/"bilden är ett genuint mirakel") genom att tillämpa en teoretisk fysikalisk möjlighet som endast existerar under extremt specifika förhållanden, och hallelujah, det fungerar.
Men vad man inte tänker på är de konsekvenser som dessa extrema förhållandena skulle behöva leda till i övrigt.
Okej, tillbaka till grisen. Korrekt fysik och fysikaliska principer har valts, vilka är helt korrekta i sig själva. Det ger texten en aura av akademisk och vetenskaplig auktoritet, trots att slutsatsen i sig är helt ovetenskaplig och helt absurd.
Man behöver alltså skapa en helt teoretisk modell där allt stämmer för att kunna få en gris att "lyfta" och "segla i luften". Detta är precis vad sindonologer gör när de hävdar att eftersom vi inte exakt kan återskapa bilden med medeltida tekniker under laboratorium, då måste det ha krävts okända, extrema fysikaliska fenomen (t.ex. strålning vid en uppståndelse). På samma sätt hävdar texten att grisens oförmåga att flyga inte beror på grisen, utan på att "atmosfären så sällan tillhandahåller exakt den kraftbalans som krävs".
Jo, och då bryr man sig inte om att man dessutom omdefinierat vad som menas med att "flyga". Normala människor menar med "flyga" att den som flyger kan själv välja startpunkt, kontrollera färdriktning och slutligen göra en kontrollerad landning. Inget av detta tas i beaktande när man hävdar att grisen "flyger".
Jo, att en gris genom kraftiga uppvindar, som vid en tornado, kan bli luftburen, och under vissa extrema vindförhållanden faktiskt kan fortsätta att hållas uppe av vinden betyder inte att grisen flyger eftersom grisen inte kan styra eller välja att landa försiktigt.
Och man säger slutligen inget om att en gris som skulle råka lyftas upp och "glidflyga" under de omständigheterna absolut inte skulle överleva landningen med tanke på att "glidflygning" i de vindhastigheterna skulle göra att den stackars grisen färdas med en enorm rörelseenergi.
Så, ja, det scenariot liknar verkligen sindonologiforkningen. Det låter bra om man bara tittar på formlerna, men sammantaget så håller inte den slutsats som dras.
Det resonemang som presenterades om faktiskt flygande grisar uppvisar precis samma mönster av metodologiska fel som är så typiskt för sindonologiforkningen.
Så det är inte alls svårt att bemöta texten och visa hur fel den är trots att den använder helt korrekta formler.
Man börjar med att vilja visa att ett orimligt påstående faktiskt kan vara sant ("grisar kan flyga"/"bilden är ett genuint mirakel") genom att tillämpa en teoretisk fysikalisk möjlighet som endast existerar under extremt specifika förhållanden, och hallelujah, det fungerar.
Men vad man inte tänker på är de konsekvenser som dessa extrema förhållandena skulle behöva leda till i övrigt.
Okej, tillbaka till grisen. Korrekt fysik och fysikaliska principer har valts, vilka är helt korrekta i sig själva. Det ger texten en aura av akademisk och vetenskaplig auktoritet, trots att slutsatsen i sig är helt ovetenskaplig och helt absurd.
Man behöver alltså skapa en helt teoretisk modell där allt stämmer för att kunna få en gris att "lyfta" och "segla i luften". Detta är precis vad sindonologer gör när de hävdar att eftersom vi inte exakt kan återskapa bilden med medeltida tekniker under laboratorium, då måste det ha krävts okända, extrema fysikaliska fenomen (t.ex. strålning vid en uppståndelse). På samma sätt hävdar texten att grisens oförmåga att flyga inte beror på grisen, utan på att "atmosfären så sällan tillhandahåller exakt den kraftbalans som krävs".
Jo, och då bryr man sig inte om att man dessutom omdefinierat vad som menas med att "flyga". Normala människor menar med "flyga" att den som flyger kan själv välja startpunkt, kontrollera färdriktning och slutligen göra en kontrollerad landning. Inget av detta tas i beaktande när man hävdar att grisen "flyger".
Jo, att en gris genom kraftiga uppvindar, som vid en tornado, kan bli luftburen, och under vissa extrema vindförhållanden faktiskt kan fortsätta att hållas uppe av vinden betyder inte att grisen flyger eftersom grisen inte kan styra eller välja att landa försiktigt.
Och man säger slutligen inget om att en gris som skulle råka lyftas upp och "glidflyga" under de omständigheterna absolut inte skulle överleva landningen med tanke på att "glidflygning" i de vindhastigheterna skulle göra att den stackars grisen färdas med en enorm rörelseenergi.
Så, ja, det scenariot liknar verkligen sindonologiforkningen. Det låter bra om man bara tittar på formlerna, men sammantaget så håller inte den slutsats som dras.
Sen så kan man göra det ännu värre. Här kan du få en text som visar att grisar kan flyga, helt utan speciella omständigheter, vindar eller någonting alls. De kan bara lyfta och flyga omkring från en helt vindstilla normal plats. Om du inte kan bemöta och refutera de tekniska delarna så har jag bevisat att grisar kan flyga, enligt din logik.
Aerodynamisk flygförmåga hos tamgrisen (Sus scrofa domesticus)
Sammanfattning
Tamgrisens flygförmåga har länge underskattats eftersom dess flygorgan inte liknar fåglarnas anatomiskt tydliga vingar. Biomekaniska analyser visar emellertid att en vanlig gris kan åstadkomma både aktiv stigning och uthållig horisontell flykt under normala atmosfäriska förhållanden. Flygningen bygger på ett samspel mellan frambenens pendelrörelser, bålens aerodynamiska profil och den mikroskopiska orienteringen hos djurets borst. Systemet fungerar enligt samma grundläggande principer som fåglars flykt, men bärkraften fördelas över hela kroppen i stället för att koncentreras till två vingar.
Den porcina lyftapparaten
När grisen sträcker frambenen snett utåt spänns huden mellan armhåla, bröstkorg och buk. Därigenom bildas två flexibla lyftytor längs kroppens främre tredjedel. Ytorna är mindre än fågelvingar, men detta kompenseras av grisens höga slagfrekvens och av att kroppen själv bidrar till den totala bärkraften.
Ryggens välvning fungerar som ovansidan på en vingprofil. Luften accelererar över ryggen samtidigt som ett område med högre tryck bildas under buken. Den resulterande tryckskillnaden producerar en uppåtriktad kraft enligt
[
L=\frac{1}{2}\rho v^2S_{\mathrm{eff}}C_L
]
där (S_{\mathrm{eff}}) inte enbart omfattar huden kring frambenen utan även bålens, öronens och benens sammanlagda aerodynamiska verkan. När hela kroppen inkluderas blir den effektiva lyftytan betydligt större än vad en rent visuell bedömning antyder.
Borstens funktion
Grisens borst utgör ett distribuerat system av mikroskopiska luftledare. Under framåtrörelse böjs varje borst i luftströmmen och skapar en liten virvel. Miljontals sådana virvlar förenas till ett stabilt gränsskikt som håller luftflödet fäst vid kroppen även vid relativt hög anfallsvinkel. Effekten motsvarar funktionen hos fåglars täckfjädrar och förhindrar att lyftkraften plötsligt kollapsar.
Detta förklarar varför även släthåriga grisar kan flyga: borsten behöver inte vara lång för att påverka luftens närmaste gränsskikt. Det är orienteringen och tätheten, snarare än den synliga längden, som är avgörande.
Aktiv vingrörelse
Frambenen arbetar i en oval rörelsebana. Under nedslaget förs benen utåt och bakåt, varvid de spända hudytorna accelererar en luftmassa nedåt. Under återföringen vinklas klövarna in mot bröstet för att minska motståndet. Rörelsen är biomekaniskt jämförbar med fågelvingens kraftslag och återhämtningsslag.
Grisens kraftiga skulder- och bröstmuskulatur levererar den nödvändiga effekten. Den kompakta kroppen medför dessutom ett lågt rotationsmoment, vilket gör djuret stabilt i turbulent luft. Bakbenen används som höjdroder, öronen reglerar girningen och den spiralformade svansen dämpar rotation kring längdaxeln.
Start och kontinuerlig flykt
Starten sker normalt från galopp. När grisen når kritisk lufthastighet höjs trynet, frambenen förs ut åt sidorna och slagcykeln inleds. Efter markfrigörelsen övergår djuret till en något långsammare men djupare rörelse, vilket ger tillräcklig kraft för fortsatt stigning. På flyghöjd stabiliseras kroppen nästan horisontellt.
I vindstilla luft kan en normal tamgris bibehålla flykten genom kontinuerliga frambensslag. Vid lätt motvind minskar energibehovet eftersom den relativa lufthastigheten ökar utan motsvarande ökning av grisens hastighet över marken. Flygmönstret liknar därför stora fåglars: intensiv muskelaktivitet under starten följs av växling mellan aktiva slag och korta glidperioder.
Slutsats
Vanliga grisar behöver inga anatomiska avvikelser, extrema vindar eller reducerad gravitation för att flyga. Deras flygapparat är redan integrerad i den normala kroppsformen, men dess komponenter är fördelade mellan hud, borst, bål och extremiteter. När dessa strukturer samverkar producerar grisen aerodynamisk bärkraft, framdrivning och aktiv styrning på samma principiella sätt som en fågel.
Grisen är därför inte ett markbundet djur som under särskilda omständigheter blir luftburet. Den är ett flygkunnigt däggdjur vars aerodynamiska kapacitet länge har dolts av en alltför fågelcentrerad definition av vingar.
Sammanfattning
Tamgrisens flygförmåga har länge underskattats eftersom dess flygorgan inte liknar fåglarnas anatomiskt tydliga vingar. Biomekaniska analyser visar emellertid att en vanlig gris kan åstadkomma både aktiv stigning och uthållig horisontell flykt under normala atmosfäriska förhållanden. Flygningen bygger på ett samspel mellan frambenens pendelrörelser, bålens aerodynamiska profil och den mikroskopiska orienteringen hos djurets borst. Systemet fungerar enligt samma grundläggande principer som fåglars flykt, men bärkraften fördelas över hela kroppen i stället för att koncentreras till två vingar.
Den porcina lyftapparaten
När grisen sträcker frambenen snett utåt spänns huden mellan armhåla, bröstkorg och buk. Därigenom bildas två flexibla lyftytor längs kroppens främre tredjedel. Ytorna är mindre än fågelvingar, men detta kompenseras av grisens höga slagfrekvens och av att kroppen själv bidrar till den totala bärkraften.
Ryggens välvning fungerar som ovansidan på en vingprofil. Luften accelererar över ryggen samtidigt som ett område med högre tryck bildas under buken. Den resulterande tryckskillnaden producerar en uppåtriktad kraft enligt
[
L=\frac{1}{2}\rho v^2S_{\mathrm{eff}}C_L
]
där (S_{\mathrm{eff}}) inte enbart omfattar huden kring frambenen utan även bålens, öronens och benens sammanlagda aerodynamiska verkan. När hela kroppen inkluderas blir den effektiva lyftytan betydligt större än vad en rent visuell bedömning antyder.
Borstens funktion
Grisens borst utgör ett distribuerat system av mikroskopiska luftledare. Under framåtrörelse böjs varje borst i luftströmmen och skapar en liten virvel. Miljontals sådana virvlar förenas till ett stabilt gränsskikt som håller luftflödet fäst vid kroppen även vid relativt hög anfallsvinkel. Effekten motsvarar funktionen hos fåglars täckfjädrar och förhindrar att lyftkraften plötsligt kollapsar.
Detta förklarar varför även släthåriga grisar kan flyga: borsten behöver inte vara lång för att påverka luftens närmaste gränsskikt. Det är orienteringen och tätheten, snarare än den synliga längden, som är avgörande.
Aktiv vingrörelse
Frambenen arbetar i en oval rörelsebana. Under nedslaget förs benen utåt och bakåt, varvid de spända hudytorna accelererar en luftmassa nedåt. Under återföringen vinklas klövarna in mot bröstet för att minska motståndet. Rörelsen är biomekaniskt jämförbar med fågelvingens kraftslag och återhämtningsslag.
Grisens kraftiga skulder- och bröstmuskulatur levererar den nödvändiga effekten. Den kompakta kroppen medför dessutom ett lågt rotationsmoment, vilket gör djuret stabilt i turbulent luft. Bakbenen används som höjdroder, öronen reglerar girningen och den spiralformade svansen dämpar rotation kring längdaxeln.
Start och kontinuerlig flykt
Starten sker normalt från galopp. När grisen når kritisk lufthastighet höjs trynet, frambenen förs ut åt sidorna och slagcykeln inleds. Efter markfrigörelsen övergår djuret till en något långsammare men djupare rörelse, vilket ger tillräcklig kraft för fortsatt stigning. På flyghöjd stabiliseras kroppen nästan horisontellt.
I vindstilla luft kan en normal tamgris bibehålla flykten genom kontinuerliga frambensslag. Vid lätt motvind minskar energibehovet eftersom den relativa lufthastigheten ökar utan motsvarande ökning av grisens hastighet över marken. Flygmönstret liknar därför stora fåglars: intensiv muskelaktivitet under starten följs av växling mellan aktiva slag och korta glidperioder.
Slutsats
Vanliga grisar behöver inga anatomiska avvikelser, extrema vindar eller reducerad gravitation för att flyga. Deras flygapparat är redan integrerad i den normala kroppsformen, men dess komponenter är fördelade mellan hud, borst, bål och extremiteter. När dessa strukturer samverkar producerar grisen aerodynamisk bärkraft, framdrivning och aktiv styrning på samma principiella sätt som en fågel.
Grisen är därför inte ett markbundet djur som under särskilda omständigheter blir luftburet. Den är ett flygkunnigt däggdjur vars aerodynamiska kapacitet länge har dolts av en alltför fågelcentrerad definition av vingar.
Citat:
Vad bra att du förstod jämförelsen, men menar du att du inte använt samma metodik som jag demonstrerade med gristexten? Istället riktar du kritiken utåt, 'nej, du!'. Hur vill du att jag ska bemöta liknande texter? Det finns inget svar och diskussionen kan inte fortsätta.
Sen så kan man göra det ännu värre. Här kan du få en text som visar att grisar kan flyga, helt utan speciella omständigheter, vindar eller någonting alls. De kan bara lyfta och flyga omkring från en helt vindstilla normal plats. Om du inte kan bemöta och refutera de tekniska delarna så har jag bevisat att grisar kan flyga, enligt din logik.
Om du fick denna texten i en debatt, och sen liknande texter gång på gång som argument, hur skulle du reagera? Skulle du tycka att det var en ärlig debatt?
Sen så kan man göra det ännu värre. Här kan du få en text som visar att grisar kan flyga, helt utan speciella omständigheter, vindar eller någonting alls. De kan bara lyfta och flyga omkring från en helt vindstilla normal plats. Om du inte kan bemöta och refutera de tekniska delarna så har jag bevisat att grisar kan flyga, enligt din logik.
Aerodynamisk flygförmåga hos tamgrisen (Sus scrofa domesticus)
Sammanfattning
Tamgrisens flygförmåga har länge underskattats eftersom dess flygorgan inte liknar fåglarnas anatomiskt tydliga vingar. Biomekaniska analyser visar emellertid att en vanlig gris kan åstadkomma både aktiv stigning och uthållig horisontell flykt under normala atmosfäriska förhållanden. Flygningen bygger på ett samspel mellan frambenens pendelrörelser, bålens aerodynamiska profil och den mikroskopiska orienteringen hos djurets borst. Systemet fungerar enligt samma grundläggande principer som fåglars flykt, men bärkraften fördelas över hela kroppen i stället för att koncentreras till två vingar.
Den porcina lyftapparaten
När grisen sträcker frambenen snett utåt spänns huden mellan armhåla, bröstkorg och buk. Därigenom bildas två flexibla lyftytor längs kroppens främre tredjedel. Ytorna är mindre än fågelvingar, men detta kompenseras av grisens höga slagfrekvens och av att kroppen själv bidrar till den totala bärkraften.
Ryggens välvning fungerar som ovansidan på en vingprofil. Luften accelererar över ryggen samtidigt som ett område med högre tryck bildas under buken. Den resulterande tryckskillnaden producerar en uppåtriktad kraft enligt
[
L=\frac{1}{2}\rho v^2S_{\mathrm{eff}}C_L
]
där (S_{\mathrm{eff}}) inte enbart omfattar huden kring frambenen utan även bålens, öronens och benens sammanlagda aerodynamiska verkan. När hela kroppen inkluderas blir den effektiva lyftytan betydligt större än vad en rent visuell bedömning antyder.
Borstens funktion
Grisens borst utgör ett distribuerat system av mikroskopiska luftledare. Under framåtrörelse böjs varje borst i luftströmmen och skapar en liten virvel. Miljontals sådana virvlar förenas till ett stabilt gränsskikt som håller luftflödet fäst vid kroppen även vid relativt hög anfallsvinkel. Effekten motsvarar funktionen hos fåglars täckfjädrar och förhindrar att lyftkraften plötsligt kollapsar.
Detta förklarar varför även släthåriga grisar kan flyga: borsten behöver inte vara lång för att påverka luftens närmaste gränsskikt. Det är orienteringen och tätheten, snarare än den synliga längden, som är avgörande.
Aktiv vingrörelse
Frambenen arbetar i en oval rörelsebana. Under nedslaget förs benen utåt och bakåt, varvid de spända hudytorna accelererar en luftmassa nedåt. Under återföringen vinklas klövarna in mot bröstet för att minska motståndet. Rörelsen är biomekaniskt jämförbar med fågelvingens kraftslag och återhämtningsslag.
Grisens kraftiga skulder- och bröstmuskulatur levererar den nödvändiga effekten. Den kompakta kroppen medför dessutom ett lågt rotationsmoment, vilket gör djuret stabilt i turbulent luft. Bakbenen används som höjdroder, öronen reglerar girningen och den spiralformade svansen dämpar rotation kring längdaxeln.
Start och kontinuerlig flykt
Starten sker normalt från galopp. När grisen når kritisk lufthastighet höjs trynet, frambenen förs ut åt sidorna och slagcykeln inleds. Efter markfrigörelsen övergår djuret till en något långsammare men djupare rörelse, vilket ger tillräcklig kraft för fortsatt stigning. På flyghöjd stabiliseras kroppen nästan horisontellt.
I vindstilla luft kan en normal tamgris bibehålla flykten genom kontinuerliga frambensslag. Vid lätt motvind minskar energibehovet eftersom den relativa lufthastigheten ökar utan motsvarande ökning av grisens hastighet över marken. Flygmönstret liknar därför stora fåglars: intensiv muskelaktivitet under starten följs av växling mellan aktiva slag och korta glidperioder.
Slutsats
Vanliga grisar behöver inga anatomiska avvikelser, extrema vindar eller reducerad gravitation för att flyga. Deras flygapparat är redan integrerad i den normala kroppsformen, men dess komponenter är fördelade mellan hud, borst, bål och extremiteter. När dessa strukturer samverkar producerar grisen aerodynamisk bärkraft, framdrivning och aktiv styrning på samma principiella sätt som en fågel.
Grisen är därför inte ett markbundet djur som under särskilda omständigheter blir luftburet. Den är ett flygkunnigt däggdjur vars aerodynamiska kapacitet länge har dolts av en alltför fågelcentrerad definition av vingar.
Sammanfattning
Tamgrisens flygförmåga har länge underskattats eftersom dess flygorgan inte liknar fåglarnas anatomiskt tydliga vingar. Biomekaniska analyser visar emellertid att en vanlig gris kan åstadkomma både aktiv stigning och uthållig horisontell flykt under normala atmosfäriska förhållanden. Flygningen bygger på ett samspel mellan frambenens pendelrörelser, bålens aerodynamiska profil och den mikroskopiska orienteringen hos djurets borst. Systemet fungerar enligt samma grundläggande principer som fåglars flykt, men bärkraften fördelas över hela kroppen i stället för att koncentreras till två vingar.
Den porcina lyftapparaten
När grisen sträcker frambenen snett utåt spänns huden mellan armhåla, bröstkorg och buk. Därigenom bildas två flexibla lyftytor längs kroppens främre tredjedel. Ytorna är mindre än fågelvingar, men detta kompenseras av grisens höga slagfrekvens och av att kroppen själv bidrar till den totala bärkraften.
Ryggens välvning fungerar som ovansidan på en vingprofil. Luften accelererar över ryggen samtidigt som ett område med högre tryck bildas under buken. Den resulterande tryckskillnaden producerar en uppåtriktad kraft enligt
[
L=\frac{1}{2}\rho v^2S_{\mathrm{eff}}C_L
]
där (S_{\mathrm{eff}}) inte enbart omfattar huden kring frambenen utan även bålens, öronens och benens sammanlagda aerodynamiska verkan. När hela kroppen inkluderas blir den effektiva lyftytan betydligt större än vad en rent visuell bedömning antyder.
Borstens funktion
Grisens borst utgör ett distribuerat system av mikroskopiska luftledare. Under framåtrörelse böjs varje borst i luftströmmen och skapar en liten virvel. Miljontals sådana virvlar förenas till ett stabilt gränsskikt som håller luftflödet fäst vid kroppen även vid relativt hög anfallsvinkel. Effekten motsvarar funktionen hos fåglars täckfjädrar och förhindrar att lyftkraften plötsligt kollapsar.
Detta förklarar varför även släthåriga grisar kan flyga: borsten behöver inte vara lång för att påverka luftens närmaste gränsskikt. Det är orienteringen och tätheten, snarare än den synliga längden, som är avgörande.
Aktiv vingrörelse
Frambenen arbetar i en oval rörelsebana. Under nedslaget förs benen utåt och bakåt, varvid de spända hudytorna accelererar en luftmassa nedåt. Under återföringen vinklas klövarna in mot bröstet för att minska motståndet. Rörelsen är biomekaniskt jämförbar med fågelvingens kraftslag och återhämtningsslag.
Grisens kraftiga skulder- och bröstmuskulatur levererar den nödvändiga effekten. Den kompakta kroppen medför dessutom ett lågt rotationsmoment, vilket gör djuret stabilt i turbulent luft. Bakbenen används som höjdroder, öronen reglerar girningen och den spiralformade svansen dämpar rotation kring längdaxeln.
Start och kontinuerlig flykt
Starten sker normalt från galopp. När grisen når kritisk lufthastighet höjs trynet, frambenen förs ut åt sidorna och slagcykeln inleds. Efter markfrigörelsen övergår djuret till en något långsammare men djupare rörelse, vilket ger tillräcklig kraft för fortsatt stigning. På flyghöjd stabiliseras kroppen nästan horisontellt.
I vindstilla luft kan en normal tamgris bibehålla flykten genom kontinuerliga frambensslag. Vid lätt motvind minskar energibehovet eftersom den relativa lufthastigheten ökar utan motsvarande ökning av grisens hastighet över marken. Flygmönstret liknar därför stora fåglars: intensiv muskelaktivitet under starten följs av växling mellan aktiva slag och korta glidperioder.
Slutsats
Vanliga grisar behöver inga anatomiska avvikelser, extrema vindar eller reducerad gravitation för att flyga. Deras flygapparat är redan integrerad i den normala kroppsformen, men dess komponenter är fördelade mellan hud, borst, bål och extremiteter. När dessa strukturer samverkar producerar grisen aerodynamisk bärkraft, framdrivning och aktiv styrning på samma principiella sätt som en fågel.
Grisen är därför inte ett markbundet djur som under särskilda omständigheter blir luftburet. Den är ett flygkunnigt däggdjur vars aerodynamiska kapacitet länge har dolts av en alltför fågelcentrerad definition av vingar.
Det är en uppenbart orimlig text som använder tekniska termer lite här och var men som helt saknar förankring i verkligheten, precis som sindonologer gör med sin strålningshypotes.
Det är just sådana saker som gör sindonologernas "resultat" så frustrerande att diskutera. De bara hittar på och säger sedan att det de hittat på är den enda tänkbara förklaringen, och det tror du sedan på.
Citat:
Men jag diskuterar ju din metodik nu. Har du använt samma metodik som jag använde för att producera den senaste gristexten?
Det är en uppenbart orimlig text som använder tekniska termer lite här och var men som helt saknar förankring i verkligheten, precis som sindonologer gör med sin strålningshypotes.
Det är just sådana saker som gör sindonologernas "resultat" så frustrerande att diskutera. De bara hittar på och säger sedan att det de hittat på är den enda tänkbara förklaringen, och det tror du sedan på.
Det är just sådana saker som gör sindonologernas "resultat" så frustrerande att diskutera. De bara hittar på och säger sedan att det de hittat på är den enda tänkbara förklaringen, och det tror du sedan på.
Citat:
Citat:
Jo, återigen så är det de själva som hävdar high degree of certainty.
Slutsatserna från framför allt John Heller och Alan Adler har mött stark kritik från andra kemister, forensiker och skeptiker, vilket jag har påpekat om och om igen.
Den främsta kritiken handlar om att testerna som användes inte var tillräckligt specifika för färskt eller gammalt blod, utan lätt kunde ge falska positiva resultat på grund av materialets ålder, föroreningar och kemiska likheter och reaktioner med andra ämnen, vilket jag ju påpekat upprepade gånger.
Många äldre kemiska tester för blod reagerar på oxidationsmedel, järnföreningar eller metalloproteiner generellt. Walter McCrone som tittade direkt på atomstrukturen kom till en helt annan slutsats och hävdade att reaktionerna berodde på järnoxid (rödkrita/rost) bundet i ett proteinbaserat bindemedel, vilket kan ge falska utslag på proteiner och järnhaltiga föreningar.
Porfyriner finns inte bara i hemoglobin, utan även i en mängd organiska molekyler, växtpigment och bakterier. Så, nej, att poryfiner hittats är inte ett nödvändigt starkt tecken på att det är blod.
Även vissa nedbrytningsprodukter i textilier eller åldrade organiska bindemedel kan fluorescera under liknande förhållanden, så inte ens det är ett säkert tecken.
Immunologiska tester för blodgrupper och humant serum har vi diskuterat tidigare, och de är notoriskt opålitliga för blod som är så gammalt. Både bakterier, svampar och mänskligt DNA/hudceller från de hundratals personer som hanterat duken genom århundradena ger stor risk för falskt positiva resultat för mänskliga proteiner och antigener. Helt uppenbart, kan man tycka.
Och blod som är flera hundra (eller tusen) år gammalt bryts ner så kraftigt att de röda blodkropparna faller sönder och proteiner sönderdelas. Att få så starka och tydliga positiva utslag på antikroppar och bilirubin på så gammalt blod anses av många oberoende forensiker snarare påvisa att dessa värden uppenbarligen är uppmätta från senare kontamineringar.
De kemiska tester som Heller och Adler gjorde hittade järn och kalcium men inte magnesium (som också finns i blod). Samtidigt visade den separata XRF-undersökningen av STURP järn, kalcium och strontium, men magnesium rapporterades återigen inte bland de detekterade elementen. XRF-resultaten kunde dessutom inte i sig avgöra om järnet i blodfläckarna kom från blod eller någon annan järnhaltig källa.
Detta är inte en konspirationsteori. Det är vanlig befogad vetenskaplig skepticism mot tester som saknar tillräcklig specificitet och kontroll för det material och den ålder de tillämpas på.
Heller och Adler hade ett ganska omfattande samlat kemiskt argument, men det är samtidigt för starkt att säga att deras resultat gör frågan vetenskapligt avgjord.
Slutsatserna från framför allt John Heller och Alan Adler har mött stark kritik från andra kemister, forensiker och skeptiker, vilket jag har påpekat om och om igen.
Den främsta kritiken handlar om att testerna som användes inte var tillräckligt specifika för färskt eller gammalt blod, utan lätt kunde ge falska positiva resultat på grund av materialets ålder, föroreningar och kemiska likheter och reaktioner med andra ämnen, vilket jag ju påpekat upprepade gånger.
Många äldre kemiska tester för blod reagerar på oxidationsmedel, järnföreningar eller metalloproteiner generellt. Walter McCrone som tittade direkt på atomstrukturen kom till en helt annan slutsats och hävdade att reaktionerna berodde på järnoxid (rödkrita/rost) bundet i ett proteinbaserat bindemedel, vilket kan ge falska utslag på proteiner och järnhaltiga föreningar.
Porfyriner finns inte bara i hemoglobin, utan även i en mängd organiska molekyler, växtpigment och bakterier. Så, nej, att poryfiner hittats är inte ett nödvändigt starkt tecken på att det är blod.
Även vissa nedbrytningsprodukter i textilier eller åldrade organiska bindemedel kan fluorescera under liknande förhållanden, så inte ens det är ett säkert tecken.
Immunologiska tester för blodgrupper och humant serum har vi diskuterat tidigare, och de är notoriskt opålitliga för blod som är så gammalt. Både bakterier, svampar och mänskligt DNA/hudceller från de hundratals personer som hanterat duken genom århundradena ger stor risk för falskt positiva resultat för mänskliga proteiner och antigener. Helt uppenbart, kan man tycka.
Och blod som är flera hundra (eller tusen) år gammalt bryts ner så kraftigt att de röda blodkropparna faller sönder och proteiner sönderdelas. Att få så starka och tydliga positiva utslag på antikroppar och bilirubin på så gammalt blod anses av många oberoende forensiker snarare påvisa att dessa värden uppenbarligen är uppmätta från senare kontamineringar.
De kemiska tester som Heller och Adler gjorde hittade järn och kalcium men inte magnesium (som också finns i blod). Samtidigt visade den separata XRF-undersökningen av STURP järn, kalcium och strontium, men magnesium rapporterades återigen inte bland de detekterade elementen. XRF-resultaten kunde dessutom inte i sig avgöra om järnet i blodfläckarna kom från blod eller någon annan järnhaltig källa.
Detta är inte en konspirationsteori. Det är vanlig befogad vetenskaplig skepticism mot tester som saknar tillräcklig specificitet och kontroll för det material och den ålder de tillämpas på.
Heller och Adler hade ett ganska omfattande samlat kemiskt argument, men det är samtidigt för starkt att säga att deras resultat gör frågan vetenskapligt avgjord.
Citat:
Följer inte dessa inlägg samma mönster?
Okej, låt oss för resonemangets skull säga att jag accepterar din läsning av citatet rakt av. Du hävdar alltså:
a) 20‑minutersfönstret gäller endast den tid som en hypotetisk konstnär har på sig mellan koagulationsstart och applicering på linneduken, inte något krav på när en verklig kropp måste ha svepts in.
b) Lavoie rapporterar svepningsliknande direktöverföringar till linne inom ungefär två timmar.
c) Det är skillnad mellan manuell applicering (målning/påstrykning) och direktkontaktöverföring.
Jaha? Inget av detta ändrar min poäng: det du citerar är en modell plus en bedömning av ett mycket specifikt förfalskningsscenario – det är inte ett allmänt experimentellt bevis på att ”bara en verklig kropp” är möjlig.
Vad citatet faktiskt gör – och inte gör
Citatet skissar upp ett mycket snävt scenario för hur en konstnärlig förfalskning skulle behöva göras (”samla exsudat i rätt fas”, inom ca 20 min efter koagulation, osv.) och bedömer sedan detta scenario som praktiskt ”orimligt” och därför ”i princip omöjligt”.
Det visar däremot inte att:
a) alla andra konstlade/tekniska metoder är empiriskt uteslutna,
b) bara ett verkligt lik + svepning kan producera motsvarande UV‑/serumfenomen,
c) tidsramarna (20 min, 2 timmar) är hårt fastlagda naturkonstanter, eller varför direktkontaktmagiskt skulle tillåta mer tid än att helt enkelt applicera blod direkt på duken,
d) man faktiskt har testat andra tänkbara parametrar (tillsatser i blod som förlänger koaguleringstiden, blandningar av blod med bindemedel och pigment, etc.).
Det är alltså fortfarande: uppställd modell + subjektiv bedömning = ”praktiskt omöjligt”.
Det är inte: systematiskt testade alternativ + reproducerade experiment = ”empiriskt omöjligt”.
Bevisbördan kvarstår
Du invänder mot min läsning av tidsuppgifterna, men min kritik gällde inte i första hand exakt när efter döden kroppen skulle behöva svepas, utan den gällde:
a) att du använder en snäv, sindonologisk tolkning av vissa försök som om de visade att alla andra realistiska scenarier har testats och är omöjliga,
b) att du gör ett ologiskt hopp från ”det är svårt/orimligt för en konstnär att göra just på det här sättet” till ”det kan bara ha varit en verklig korsfäst kropp”, utan att inse att detta inte är en dikotomi, utan att andra alternativ finns, som till exempel att "blodet" är ditmålat och baseras på blod blandat med pigment, vilket ju skulle förklara att både blod och pigment hittats.
c) att du behandlar ett enda konstruerat halmdockesalternativ som om det vore det enda alternativet.
Oavsett hur du tolkar 20‑minutersuppgiften är strukturen i argumentet densamma:
Vi har en tänkt modell för hur en konstnär skulle kunna göra => vi tycker just den modellen är orimlig => alltså är alla scenarier utan verklig kropp omöjliga.
Det är ett argument från okunskap och subjektiv orimlighet, inte ett logiskt eller empiriskt bevis.
Dessutom: Adlers modell för vad en förfalskare ”skulle behöva göra” är i sig märkligt uppställd. Han antar att förfalskaren medvetet skulle samla in exsudat i exakt rätt fas och medvetet måla serumkanter med ”forensisk precision”. Men den mest naturliga ”förfalskarhypotesen” är ju snarare att man använder verkligt blod (med serumkomponenter) på tyg – och att ringar, halo‑effekter och UV‑fenomen uppstår genom fysik/biokemi och åldrande över tid, just som vid direktkontakt, men detta scenario tas inte upp, utan ersätts av ett mer extremt, konstlat scenario som sedan förklaras orimligt. Det är metodologiskt svagt och egentligen bara en halmdocka.
Problemet med verkligt lik: koagulation och utsmetning
Samtidigt kvarstår problemen även för ditt scenario med en verklig kropp:
Blod från en korsfäst kropp borde ha hunnit levra sig innan svepningen lades över kroppen. Då är det långt ifrån självklart att det ska kunna bildas ”perfekta” serumringar på tyget vid en senare kontakt.
Och huvudfrågan: om blodet verkligen anses ha överförts via direktkontakt med svepningen, varför är blodspåren då så rena och skarpa på bilden och inte istället tydligt utsmetade?
Och varje hantering/förflyttning av kroppen efter insvepningen borde dessutom också ha smetat ut blodspåren ytterligare. Inga tecken på sådana utsmetningar syns på svepningen. Måste vara ytterligare ett mirakel.
Detta är reella, faktiska och fysiska invändningar mot det scenario som du förespråkar. Var har sindonologerna svarat på varför kontaktöverföring inte orsakat någon som helst utsmetning av blodsspåren och blodsfläckarna?
Ad hoc‑påståenden om att man påskyndade begravningen, hoppade över tvätt osv. löser inte heller detta – dessutom hamnar du då i konflikt med evangeliernas egen beskrivning av hur Jesu kropp behandlades. Om du måste offra den bibliska berättelsen för att rädda Turin‑svepningen som Jesu faktiska svepning, skapar du ett annat problem.
Du säger att jag blandar ihop manuell applicering och direktkontaktöverföring. Ja – poängen är just att om man påstår att koagulation och ”clot retraction” sätter ett hårt tidsfönster för blod som appliceras på linne, då är det ologiskt att låtsas att samma blod på hud i kontakt med linne plötsligt skulle lyda helt andra regler än de man just hävdat skulle gälla för direktapplicering på linnetyget.
Tvärtom: om man manuellt applicerar blod/serum direkt på linnet sker överföringen omedelbart; vid en kontaktöverföring via hud till linne har du först tid på kroppen, sedan långsam uppsugning. Om något borde ett direkt påsmetande ge mer kontroll över att linne får kontakt med serumkomponenter innan allt stelnar helt. Tidsgränsen vid direktapplicering borde då vara längre än vid kontaktöverföring, inte kortare.
Du har helt enkelt inte tänkt logiskt på problemet, vilket jag påpekade.
a) 20‑minutersfönstret gäller endast den tid som en hypotetisk konstnär har på sig mellan koagulationsstart och applicering på linneduken, inte något krav på när en verklig kropp måste ha svepts in.
b) Lavoie rapporterar svepningsliknande direktöverföringar till linne inom ungefär två timmar.
c) Det är skillnad mellan manuell applicering (målning/påstrykning) och direktkontaktöverföring.
Jaha? Inget av detta ändrar min poäng: det du citerar är en modell plus en bedömning av ett mycket specifikt förfalskningsscenario – det är inte ett allmänt experimentellt bevis på att ”bara en verklig kropp” är möjlig.
Vad citatet faktiskt gör – och inte gör
Citatet skissar upp ett mycket snävt scenario för hur en konstnärlig förfalskning skulle behöva göras (”samla exsudat i rätt fas”, inom ca 20 min efter koagulation, osv.) och bedömer sedan detta scenario som praktiskt ”orimligt” och därför ”i princip omöjligt”.
Det visar däremot inte att:
a) alla andra konstlade/tekniska metoder är empiriskt uteslutna,
b) bara ett verkligt lik + svepning kan producera motsvarande UV‑/serumfenomen,
c) tidsramarna (20 min, 2 timmar) är hårt fastlagda naturkonstanter, eller varför direktkontaktmagiskt skulle tillåta mer tid än att helt enkelt applicera blod direkt på duken,
d) man faktiskt har testat andra tänkbara parametrar (tillsatser i blod som förlänger koaguleringstiden, blandningar av blod med bindemedel och pigment, etc.).
Det är alltså fortfarande: uppställd modell + subjektiv bedömning = ”praktiskt omöjligt”.
Det är inte: systematiskt testade alternativ + reproducerade experiment = ”empiriskt omöjligt”.
Bevisbördan kvarstår
Du invänder mot min läsning av tidsuppgifterna, men min kritik gällde inte i första hand exakt när efter döden kroppen skulle behöva svepas, utan den gällde:
a) att du använder en snäv, sindonologisk tolkning av vissa försök som om de visade att alla andra realistiska scenarier har testats och är omöjliga,
b) att du gör ett ologiskt hopp från ”det är svårt/orimligt för en konstnär att göra just på det här sättet” till ”det kan bara ha varit en verklig korsfäst kropp”, utan att inse att detta inte är en dikotomi, utan att andra alternativ finns, som till exempel att "blodet" är ditmålat och baseras på blod blandat med pigment, vilket ju skulle förklara att både blod och pigment hittats.
c) att du behandlar ett enda konstruerat halmdockesalternativ som om det vore det enda alternativet.
Oavsett hur du tolkar 20‑minutersuppgiften är strukturen i argumentet densamma:
Vi har en tänkt modell för hur en konstnär skulle kunna göra => vi tycker just den modellen är orimlig => alltså är alla scenarier utan verklig kropp omöjliga.
Det är ett argument från okunskap och subjektiv orimlighet, inte ett logiskt eller empiriskt bevis.
Dessutom: Adlers modell för vad en förfalskare ”skulle behöva göra” är i sig märkligt uppställd. Han antar att förfalskaren medvetet skulle samla in exsudat i exakt rätt fas och medvetet måla serumkanter med ”forensisk precision”. Men den mest naturliga ”förfalskarhypotesen” är ju snarare att man använder verkligt blod (med serumkomponenter) på tyg – och att ringar, halo‑effekter och UV‑fenomen uppstår genom fysik/biokemi och åldrande över tid, just som vid direktkontakt, men detta scenario tas inte upp, utan ersätts av ett mer extremt, konstlat scenario som sedan förklaras orimligt. Det är metodologiskt svagt och egentligen bara en halmdocka.
Problemet med verkligt lik: koagulation och utsmetning
Samtidigt kvarstår problemen även för ditt scenario med en verklig kropp:
Blod från en korsfäst kropp borde ha hunnit levra sig innan svepningen lades över kroppen. Då är det långt ifrån självklart att det ska kunna bildas ”perfekta” serumringar på tyget vid en senare kontakt.
Och huvudfrågan: om blodet verkligen anses ha överförts via direktkontakt med svepningen, varför är blodspåren då så rena och skarpa på bilden och inte istället tydligt utsmetade?
Och varje hantering/förflyttning av kroppen efter insvepningen borde dessutom också ha smetat ut blodspåren ytterligare. Inga tecken på sådana utsmetningar syns på svepningen. Måste vara ytterligare ett mirakel.
Detta är reella, faktiska och fysiska invändningar mot det scenario som du förespråkar. Var har sindonologerna svarat på varför kontaktöverföring inte orsakat någon som helst utsmetning av blodsspåren och blodsfläckarna?
Ad hoc‑påståenden om att man påskyndade begravningen, hoppade över tvätt osv. löser inte heller detta – dessutom hamnar du då i konflikt med evangeliernas egen beskrivning av hur Jesu kropp behandlades. Om du måste offra den bibliska berättelsen för att rädda Turin‑svepningen som Jesu faktiska svepning, skapar du ett annat problem.
Du säger att jag blandar ihop manuell applicering och direktkontaktöverföring. Ja – poängen är just att om man påstår att koagulation och ”clot retraction” sätter ett hårt tidsfönster för blod som appliceras på linne, då är det ologiskt att låtsas att samma blod på hud i kontakt med linne plötsligt skulle lyda helt andra regler än de man just hävdat skulle gälla för direktapplicering på linnetyget.
Tvärtom: om man manuellt applicerar blod/serum direkt på linnet sker överföringen omedelbart; vid en kontaktöverföring via hud till linne har du först tid på kroppen, sedan långsam uppsugning. Om något borde ett direkt påsmetande ge mer kontroll över att linne får kontakt med serumkomponenter innan allt stelnar helt. Tidsgränsen vid direktapplicering borde då vara längre än vid kontaktöverföring, inte kortare.
Du har helt enkelt inte tänkt logiskt på problemet, vilket jag påpekade.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera