Citat:
Ursprungligen postat av
HusvagnSvensson
Jag håller med om slutsatsen, och eftersom åklagaren redan bedömt att fritidsbåtens förares ansvar var ringa, är det osannolikt att det kommer att ändras.
Den stora skillnaden mellan Iran Torab/Tan-fallet är ju att det har ett skadeståndsmål där man delade upp det ekonomiska ansvaret för felmanövrar i den trånga Khor Musa-kanalen där två kommersiella fartyg var inblandade. Det handlade inte som här om kaptenens och den som styrde fartygets ansvar för att i ett brottsmål vållat två personers död.
Vad jag förstår är det en mycket viktig skillnad som gör att kan inte kan översätta ansvar från vad regel 17 säger i dylika situationer till aktuell situation. Som jag varit inne på finns inte en adekvat kausalitet mellan den upphinnandes handling i form av bristande utkik och olyckan på samma sätt som när Tan färdades i kommersiell trafik i en kanal.
Sedan delar man ju inte upp skulden i ett brottsmål proportionerligt utan det handlar om att bevisa skuld bortom rimligt tvivel i varje fall, och det är högst tveksamt eller osannolikt att brist på utkik från fritidsbåten skulle kunna bevisas bortom rimligt tvivel orsakat olyckan så även om åklagaren gjorde allt för att göra det.
Det är ju möjligt att ett skadeståndsärende där man avgör ekonomisk ersättning för orsakade ekonomiska skador kan sluta med en fördelning av ansvar på något sätt, men båtens agerande påverkar inte fartygets skuld i brottsmålet.
Vad gäller Tan så var vad jag förstår förutsättningarna rätt olika än de var för fritidsbåten här, även om det finns likheter. Tan visste att de befann sig i en smal kanal med många båtar som rörde sig på ungefär samma sätt med ungefär samma hastighet och det gjorde att olyckan inte kom oväntat utan att Iran Torab tog tid på sig att försöka köra om och att Tan då hade gott om tid att uppmärksamma vad som hände. Det fanns därmed en förutsägbarhet i händelserna som gav en adekvat kausalitet. Iran Torab hade goda skäl att anta att Tan också hade observerat dem och följde vad de gjorde.
Här hade fritidsbåten rimlig anledning att tro att eventuella upphinnare med högre fart skulle signalera sin närvaro i tid, även om det med facit i hand var dumt att lita på. Misje Verde gavs aldrig någon anledning att tro att Doris sett dem och skulle flytta på sig.
Ja, du har helt rätt att det är skillnad på sjörätt (som oftast handlar om skadestånd och försäkring) och straffrätt.
Två intressanta fall har tagits upp i denna tråd:
1. Pisseman: Bilolycka i Piteå - En kvinna hade väjningsplikt ut på en väg där det kommer en bil med en (narkotika?)påverkad kvinna bakom ratten. Belysningen framåt i den bilen var trasig/släckt (enligt den överlevande sambon till kvinnan som hade väjningsplikt). Eftersom det inte var helt mörkt ute, så lades hela skulden för kollisionen på föraren av bilen som hade väjningsplikt, en kvinna som dog. Föraren i den andra bilen fälldes dock för att ha kört onykter.
(FB) Fartygskollision utanför Tjörn, två personer saknas, 2026-07-28 - hittade avlidna
2. Veri - sjöolycka i Stockholm (sök på hovrätt) - två båtar bed berusade förare frontalkolliderade i Stockholm med oklarhet kring hur de låg i leden. Två dog. Båda dömdes faktiskt till vållande 50-50.
I det senare fallet är dock är ju även sjörätten tydlig att när det är stäv-mot-stäv så är skyldigheterna delade och alltsom oftast 50/50 om inte den ena båten ligger fel i leden.
Jag är sannerligen ingen straffrättsexpert.