Citat:
Ursprungligen postat av
Gerhardt
Ser väl mer på medmänsklighet som en egenskap vissa besitter men inte andra, något man visar eller inte visar. Någon högre makt är det knappast.
Men det viktigaste med detta att välja en valfri högre makt är att man underkastar sig något, kokt spaghetti eller cykelställ, och uppfattar sig själv som maktlös och kapitulerar.
Själv duger man inte och man kan aldrig berömma sig själv för någon framgång för då har man högmod. Man kan heller inte vara ledsen för då har man självömkan.
Ser ingen poäng med en lång filosofisk utläggning kring resonemanget varför medmänsklighet är en högre makt för mig.
Jag duger till mycket, jag tycker inte att min kapitulation gör mig svag eller menlös. Den gav mig styrkan att göra andra val och skapa nödvändig förändring i hur jag agerar och över tid hur jag tänker.
Varför skulle man inte få ge sig själv beröm? Klart man får ge sig själv en klapp på axeln, det är knappast högmod. Däremot kan det ju vara högmod att tro att man har sitt på det torra eller är bättre än andra bara för att man har X antal dagar som nykter eller att ens egna tankesätt gör en bättre än andra. Man kanske tänker att man kan ta en öl för att man varit nykter så länge? Man kanske till och med klarar att ta en öl en gång, men vad händer nästa gång? I mitt fall är svaret, utifrån beprövad erfarenhet, att den där ölen ovillkorligen leder till öl två, tre, fyra, osv....
Dumt att chansa, om man är lagd som mig. Beroendet vinner varenda gång jag testar, således är jag maktlös inför mitt beroende och ger bäst i att inte ta den där första. En är för mycket, tusen aldrig nog säger man. I mitt fall stämmer det. Så kanske det inte är för dig? Grattis, du kan dricka som "vanligt folk".
Jag förstår inte heller varför man inte skulle få vara ledsen? Jag är ledsen över många saker jag gjort, jag kan känna sorg över detta och ibland kan jag känna en sorg över att jag inte kan dricka. Det är legitimt att känna sorg och att vara ledsen, det är naturliga känslor. Man behöver inte agera på dem. Jag vet att om jag dricker kommer sorgen bli påtagligt högre.
Självömkan är något annat, det är att sitta där och tycka synd om sig själv utan att göra något åt saken. Det är som att konstatera att man bajsat ner sig på spårvagnen och istället för att åka hem och byta kläder går man runt resten av dagen och tycker synd om sig själv för att folk stirrar och inte vill vara nära en. Givetvis är det förbaskat jobbigt att åka hem och byta kläder, du kanske gråter en skvätt, men man gör åtminstonde något åt sin situation.
Jag tycker inte du verkar göra dig själva några tjänster genom att vara så stenhårt kategorisk.