Diagnotisera relation till män

Kattan låg ute på trappen, vände upp röva och luktade säkert gudomligt för tre hanar sjöng serenader från varsitt håll i trädgården. Sen reser hon sig och går in och kurar ner sig i sin fåtölj.
Jag kan inte fråga henne om syftet. Ville hon bara sondera marknaden, och inget passande dök upp?

Du fattar ju säkert att det mesta i en relation handlar om att ge och få, och i viss mån ta. Med din marknadsföring verkar ju intressenter flockas, så rent objektivt är det nog inga fel på dig vid en första anblick.
Ditt handikapp gör sig synligt vid intimitet. Vilket visar att du har svårt med balansen mellan ge/få/ta.

Jobba med att tona ner sin approach är inte det enklaste om man lever i hybris och får uppmärksamhet överallt, men det kan va nyttigt.
Att gå andra hållet, att ge sig hän åt alla, kan va mer destruktivt över tid. Och där räddar ju dina hämningar dig redan.

Fråga dig själv, behöver jag verkligen hänga med 200 snubbar som bara vill kuka mig, eller går det att sålla ut lite kvalitet ur massan?

De bästa männen har inte de bästa kukarna, och de bästa kukarna tillhör inte de bästa männen. Så vad är egentligen kvalité?

Ja, du är helt förvirrad. Vilket är helt normalt för en kvinna vi låtsas bara inte om det. Sedan har du dessutom hamnat i ett glapp utanför.

"något år äldre än 30," Varför skriver någon så?

Något är ett. Några betyder flera. Om du är 31 varför skrev du inte det?
Är det normal kommunikation tror du?

Dessvärre är du väl inte 31 utan vill ge intryck av att vara yngre än du är. Det är ett ännu värre sätt att kommunicera

och han vill så gärna förgylla mitt liv och se till att jag mår bra vilket gör att jag känner en intensiv vänskapskärlek till en man som självklart allra mest bara vill ligga.

Så är det med all sannolikhet inte alls utan du har noll koll.

Nu är detta helt normalt för en kvinna. Men låtsas inte om att det är så här och att det var det ni skulle ha en man till och klarar er inte alls själva.

Jag konstaterar bara att det går inte att svara på dina skriverier för de saknar helt verklighetsförankring. Som man fattar man att det inte alls ser ut så som du beskriver det.

Hur har du träffat 200 män de senaste åren?

Jag har funderat på detta!
Jag har uppenbarligen ett enormt behov av frihet och vill fly så fort något förväntas av mig.
Jag tror också jag blivit för självständig och vant mig vid att leva livet ”på mitt sätt” och med att allt sker på mina villkor.
Det är ett jävligt behagligt liv, liksom.
I övrigt känns det typ skumt att någon annan ska behöva se mitt nyvakna, osminkade ansikte eller när man är sjuk.
Och som pricken över i är jag fullkomligt livrädd för att ”känna ett behov” av en annan människa.
Det som skrämmer mig mest är att i relationer med andra människor som man fattar omtanke för tillkommer också någon form av rädsla/oro som jag inte riktigt förstår hur jag ska tackla.

Jag är så jävla förvirrad över mig själv.
Är kvinna, något år äldre än 30, fullt frisk men jag vet inte om jag är helt normal.

Jag älskar män. Och hatar sex.
Vilket gör att jag alltid behöver hamna i någon typ av mellanläge i relationer till män.
Jag vet inte varför jag älskar män men jag älskar dem mycket och har ett väldigt starkt behov av att känna att jag har män runt mig (inte för beundran eftersom jag hatar det, utan för att det gör att jag känner mig trygg)

Jag blir dock aldrig intresserad, men vill ofta gärna bygga vänskaper med de män jag lär känna, men vänskap står aldrig högst på deras lista också som man förstår 😂
Jag tål inte beundran eftersom det gör mig obekväm som i att jag då känner ett behov av att fly och jag försöker smita undan sex så intensivt jag kan.
Jag ger dock väldigt mycket bekräftelse, till allt och alla vilket beror på att jag känner ett intensivt behov av att få människor att må bra.

Jag tror problemet kan ligga i att jag alltid varit omringad av killar och på något sätt så slutar det alltid med att jag har män lindande runt mitt lillfinger, vilket jag dock tycker är tråkigt eftersom jag behöver känna mig utmanad.

Någonting i mig gör också att jag vill ta hand om alla män jag träffar som i att jag vill höja de och göra de trygga, men stöter jag på en röd flagga (nu menar jag en potentiell hotbild, då jag har många fiender i den kriminella världen som på ett eller annat sätt är nyfikna på mig) är det också som att min hjärna helt ställer om till tävling och jag ser honom som en lek-kamrat.

Allt blir en lek för mig. En barnlek. Bokstavligt talat. Jag blir 14 år i huvudet och extremt och nästan läskigt manipulativ. Jag blir definitionen av en ”player” och jag vet att jag kan lyckas lura honom precis vart jag vill - och det tycker jag är väldigt roligt.
Jag luras inte eller ljuger, men det känns ändå sjukt att jag älskar dem här lekarna och nästan känner mig desperat i att få uppleva dem.
Och jag ser det precis som ett spel eller en lek, som om vi är 7-åringar på kalas. Det är alltså aldrig något personligt för i mitt huvud är det en lek som inte ens kan toucha en verklighet.

En relation är min värsta mardröm.
Jag älskar att ha människor runt mig, men när jag är hemma vill jag få vara ifred.
Allt känns jobbigt med att ha någon annan i samma lägenhet - att någon annan ligger på andra sidan soffan eller att behöva umgås med någon när man bara är trött.

Diagnotisera felet.
Det är något fel på mig! Förutom att jag hatar närhet.

T.ex:
Jag blev uppraggad i affären för några månader sedan, vi hängde lite privat och det kändes snabbt som en väldigt fin vänskap. Vi var överens om att ingen är intresserad av något, och han vill så gärna förgylla mitt liv och se till att jag mår bra vilket gör att jag känner en intensiv vänskapskärlek till en man som självklart allra mest bara vill ligga.
Och jag vill inte förlora honom, men jag kan inte tänka mig sex överhuvudtaget.

Aldrig varit med om något svårt sexuellt, Inga trauman. Men tröskeln till sex är läskigt hög för mig - även om jag typ uppskattar det när det väl händer.

Bara för att TS är förvirrad, så är inte alla kvinnor det.

Förmodligen mer du som tror att kvinnor är förvirrade, för att de ger dig dubbla signaler. Kvinnorna själva vet dock mycket väl varför de ger dig dubbla signaler. Konflikträdsla ligger ofta bakom sådant... Inte förvirring.

Antingen ska ni ha ett engångsknull eller ett förhållande men inget mellanläge..

Ditt behov av att vara nära män, är den enbart fysisk?

Eller får du samma känsla av att vara nära män i digitala sammanhang?