Diagnotisera relation till män

Beklagar, men var beredd på att Bupropion oftast är en riktig skitmedicin också.

Man kan bli lite piggare dom första dygnen, men inom tre veckor så är alla humörhöjande effekter borta.
Och efter den lilla smekmånaden så blir det bara biverkningarna kvar. Dvs en kemisk ångest med hjärtklappning och kallsvett, plus nervbiverkningar som myrkryp och muskelryckningar, även stela leder.

Men lita inte på mitt ord. Kolla tråden här på fb, och jag lovar dig att du inte kommer att hitta en enda användare som tycker att den funkar bra över tid.

En helt seriös och ärlig fråga. Det har aldrig slagit dig att du kan vara emotionellt omogen?

I övr ang masker som folk tar på sig i samhället - det är ju ett faktum inkl mig själv. Jag har dock genom åren åtminstone börjat avvecklat denna sociala strategi för den ger mig inget annat än nackdelar i vissa situationer.

Ja… Jag känner det jag med nu så ska försöka hitta någon annan bra antidepp…
Sertralin är ju renodlade lyckopiller men hungern på de blev till och med SMÄRTSAM.


Haha ja det är klart att jag är det!

Varför fick du Sertralin till att börja med? Alltså, själva anledningen.

Däri kanske en stor del av själva problemet ligger - att du är emotionellt omogen. Om jag skulle jämföra dig med någon så är det EN tjejkompis/fd jobbkollega som jag har privat kontakt med då å då å eftersom vi även bor nära varandra (som händelsevis råkar vara i din ålder - väldigt säker på att du inte är hon dock). Jävligt trevlig faktiskt men stundtals förefaller hon vara "något naiv" ang män generellt och har stött på några REJÄLA stolpskott till män som partners (inga våldsamma dock - bara totala jävla miffon - faktiskt känt åtskilliga kvinnor med exakta denna problematik - vettiga och bra kvinnor överlag men väljer partners som om det vore impulsköp på en stormarknad). Går ofta från att skämta bort saker till att ta saker på lite för stort allvar - lider dock inte utav bipolär sjukdom lr liknande utan endast depression (jag är bekant med en tjej med bipolär + adhd btw - å just hon drar sig faktiskt inte för att bruka lite våld om humöret svänger i fel tillfälle - dock inget jag nånsin varit rädd för - tror hon uppskattar mig för mkt för att göra nått sånt).

Vi har som bekant alla våra problem inkl jag såklart - ibland ser jag dock folk på flashback som uppger att dom inte har några problems alls å mest klagar på folk som har problem och jag är liiiite tveksam om det påståendet då faktiskt stämmer

Depression.

Lol. Jag är till och med efterbliven i min känslohantering.
Jag är extremt likgiltig. Bryr mig extremt lite om exakt allting och övertänker extremt lite. Blir jag däremot ledsen så blir jag så ledsen att jag får för mig att jag ska dö av sorg, och blir jag arg så blir jag skogstokig och kan inte hantera vad jag säger MEN detta sker ungefär var femte år för oftast skrattar jag och ba ”Hahaha fan blev jag av med både jobb och boende samtidigt? Nystart!” (Det har inte hänt, dock) precis som i en allvarlig bilkrock stå och skratta åt skadorna och när jag får blåsa till polisen skrattar jag och säger ”hahaha jag är åtminstone nykter killar” (det har hänt) precis som att jag asgarvade när polisen gjorde bort sig och slog in dörren för ingenting. Dvs jag är generellt väldigt väldigt lugn oavsett situation, men jag har också skrikit på en hjärndöd kollega att han är onormal.

Så kortfattat: det är svårt att komma åt mig känslomässigt men gör du det så tappar jag all förmåga att hantera det.

Som sagt. Du har ganska tydliga drag (av nån anledning) utav att även vara en sk "fearful avoidant". (min halv-flickvän är en extrem variant av nämnda och i hennes fall finns det ganska kristallklara förklaringar till det)
EDIT: å du behöver sannolikt (OM du själv skulle vilja gå den vägen i livet dvs) någon som verkligen förstår och tolererar allt detta med dig - den personen kommer sannolikt oxå kräva att du jobbar med dig själv på allvar såvida du inte råkar springa in i någon som är en dum-snäll simp som lyder dig som en hund (det är då bättre att faktiskt skaffa en riktig hund + att en sådan kan ge dig extra motion oxå).

Hur hanterar ni det?

OJ! Det var en högst personlig fråga men du är likväl väldigt välkommen att ställa den. Frågan är bara HUR jag ska svara på den här helt öppet och samtidigt värna om vårat privatliv. Jag menar, jag skulle sannolikt kunna skriva en hel bok om det (nyfunnet extraknäck=författare).

OK. Såhär. Hon är en av extremt få kvinnor som jag nånsin gett "extra privilegier" till (1 av ca 2 om jag ska vara strikt) av många bra anledningar. Samtidigt vet jag mer än väl att hon även gjort detta ang mig. Det har funnits situationer där jag (och hon) trott att det var totalt kört - men vi har överseende med varandra å bara löser situationen - vi bråkar extremt sällan faktiskt (vi kan bli lite småtjuriga på varandra och tillfälligt tappa tålamodet men vi ger det i så fall bara lite tid så löser det sig automatiskt när vi får tid att vara för oss själva helt). Vi bor ej ihop (å har heller aldrig gjort det) och är just nu inte direkt i närheten av varandra (aktiva planer på att ses snart finns dock). Men vi har umgåtts mkt IRL i det förflutna när vi bodde nära varandra - vi har gått igenom en hel del tillsammans. Vi är "definitionsmässigt" nära vänner men utan tvivel sedan väldigt länge så är vi mer än så för vårat beteende mot varandra liknar mer pojk och flickvän än något annat - dock är själva fundamentet för vår relation en djup vänskap. Vi är dock extremt sällan svartsjuka på varandra (för innerst inne har vi liksom inte fallenhet för att vara det - för att säga det kort). Vi "äger" inte varandra under några omständigheter utan låter varandra göra våra egna beslut (med väldigt få undantag som t ex droger och psykisk ohälsa - där är vi ganska så beskyddande mot varandra men ändå inte direkt överbeskyddande - gör hon sig själv illa så gör hon mig automatiskt illa och vice versa). Både hon och jag har ganska enorma utmaningar i våra liv och står ibland inför väldigt svåra val - det är något som vi bägge tar extra hänsyn till. Vi har NÄSTAN oändligt tålamod med varandra men båda drar absolut gränser ibland för sådana måste alltid finnas i ett sunt förhållande. (vi är btw i ungefär samma ålder och har känt varandra i ca 20+ år)

Ibland är hon såpass svår att jag mer eller mindre gissar vad som skulle fungera bäst i en specifik situation - å ofta så lyckas det märkligt nog. Jag kan dock läsa av henne IRL extremt bra (och hon mig). Det är betydligt lättare för oss bägge att hantera vår relation där - avstånd till någon man tycker om mkt kan oxå vara väldigt jobbigt i sig (men kan även ha sina fördelar om man är personer som behöver en hel del egentid vilket vi båda behöver).

Notera alltså att jag komprimerade detta rejält

Det låter väldigt skönt, trevligt och fint tycker jag!
Är ni helt trygga med avståndet mellan er?

Jag ska erkänna att det är svårt för oss bägge ibland. Ofta vill vi samma saker men har olika sätt att uttrycka det på och ta itu med det. Hon kan säga något helhjärtat å extremt ärligt vid ett tillfälle men sedan bli tillbakadragen å tyst en ganska lång tid (som om hon kände att något kändes "lite för bra" och blev rädd). Lätt att missta sådant för ett mind-game men det är bara hennes beteende som sådant pga hon i allra högsta grad är en fearful avoidant å har alltid varit det så jag är ju van vid beteendet. Det är nog extremt sällan det har hänt att hon eller jag faktiskt kört något mind-game med varandra - i så fall har det skett av rent misstag/klanteri.

Avståndet kan vara problematiskt för vi har som sagt mkt lättare att hantera många saker IRL - där flyter det liksom på naturligt. Jag skulle vilja besöka henne med jämna mellanrum i framtiden men jag själv har inga planer på att bo ihop en dag - däremot att spendera en lite längre tid med henne åt gången skulle sannolikt passa oss båda bättre.

Hon är som sagt 1 av typ 2 kvinnor som jag sett en realistisk framtid med (som i övrigt har totalt olika personligheter btw). Inte för att det varit några större fel på en majoritet utav alla dom jag dejtat men det har saknats en realistisk framtid med dom och även "det där lilla extra" som gör mig genuint intresserad av att ha någon nära mig i mitt liv en lång tid.

Trots alla svårigheter som vi har så skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. För det finns så många bra fördelar i slutändan ändå så det är värt det. Självklart skippar jag vissa privata detaljer för både hon och jag är knappast endimensionella personer. Samt att jag värnar om vårat privatliv såklart. Om det är någon jag värnar om utöver min familj så är det ju hon.

OM du vill ha en långtidspartner så behöver den personen som sagt ha vissa egenskaper som passar bra ihop med den person du är. För jag kan tänka mig att knappast alla skulle ha förmåga att "hantera dig" eller "våga" sätta vissa gränser ibland osv.