Diagnotisera relation till män

Som å gnida sina händer mot varandra och förvänta sig att det ska kännas som en massage… Det är skumt 😂

Oj, du är tydligen väldigt oerfaren med allt som gäller sex om du tror det!

Jag är så jävla förvirrad över mig själv.
Är kvinna, något år äldre än 30, fullt frisk men jag vet inte om jag är helt normal.

Jag älskar män. Och hatar sex.
Vilket gör att jag alltid behöver hamna i någon typ av mellanläge i relationer till män.
Jag vet inte varför jag älskar män men jag älskar dem mycket och har ett väldigt starkt behov av att känna att jag har män runt mig (inte för beundran eftersom jag hatar det, utan för att det gör att jag känner mig trygg)

Jag blir dock aldrig intresserad, men vill ofta gärna bygga vänskaper med de män jag lär känna, men vänskap står aldrig högst på deras lista också som man förstår 😂
Jag tål inte beundran eftersom det gör mig obekväm som i att jag då känner ett behov av att fly och jag försöker smita undan sex så intensivt jag kan.
Jag ger dock väldigt mycket bekräftelse, till allt och alla vilket beror på att jag känner ett intensivt behov av att få människor att må bra.

Jag tror problemet kan ligga i att jag alltid varit omringad av killar och på något sätt så slutar det alltid med att jag har män lindande runt mitt lillfinger, vilket jag dock tycker är tråkigt eftersom jag behöver känna mig utmanad.

Någonting i mig gör också att jag vill ta hand om alla män jag träffar som i att jag vill höja de och göra de trygga, men stöter jag på en röd flagga (nu menar jag en potentiell hotbild, då jag har många fiender i den kriminella världen som på ett eller annat sätt är nyfikna på mig) är det också som att min hjärna helt ställer om till tävling och jag ser honom som en lek-kamrat.

Allt blir en lek för mig. En barnlek. Bokstavligt talat. Jag blir 14 år i huvudet och extremt och nästan läskigt manipulativ. Jag blir definitionen av en ”player” och jag vet att jag kan lyckas lura honom precis vart jag vill - och det tycker jag är väldigt roligt.
Jag luras inte eller ljuger, men det känns ändå sjukt att jag älskar dem här lekarna och nästan känner mig desperat i att få uppleva dem.
Och jag ser det precis som ett spel eller en lek, som om vi är 7-åringar på kalas. Det är alltså aldrig något personligt för i mitt huvud är det en lek som inte ens kan toucha en verklighet.

En relation är min värsta mardröm.
Jag älskar att ha människor runt mig, men när jag är hemma vill jag få vara ifred.
Allt känns jobbigt med att ha någon annan i samma lägenhet - att någon annan ligger på andra sidan soffan eller att behöva umgås med någon när man bara är trött.

Diagnotisera felet.
Det är något fel på mig! Förutom att jag hatar närhet.

T.ex:
Jag blev uppraggad i affären för några månader sedan, vi hängde lite privat och det kändes snabbt som en väldigt fin vänskap. Vi var överens om att ingen är intresserad av något, och han vill så gärna förgylla mitt liv och se till att jag mår bra vilket gör att jag känner en intensiv vänskapskärlek till en man som självklart allra mest bara vill ligga.
Och jag vill inte förlora honom, men jag kan inte tänka mig sex överhuvudtaget.

Aldrig varit med om något svårt sexuellt, Inga trauman. Men tröskeln till sex är läskigt hög för mig - även om jag typ uppskattar det när det väl händer.

Är det något med dig själv som du inte uppskattar?

Jag älskar mitt jobb. Det är en fristad. Där pågår inga lekar, där är vi alla bara avslappnade och har det trevligt ihop som om vi är en familj.
Där ses jag som ”driven och väldigt gullig” och får bara vara jag utan att behöva tänka på några sociala spel.

Jag får en känsla av att du kan ha ett slags tjej/kvinnoproblem som jag kan ha svårt att relatera till. Så jag kan nog tyvärr inte ens försöka hjälpa dig komma fram till något. Men något som jag observerat ibland hos kvinnor (och här kan jag vara blind inför hur det är med män, men i detta fallet så är det ju skit samma) är att man gärna vill göra vad man kan för att hamna i en omhändertagarmor-roll gentemot män, och inte sällan inte vilja kännas vid dom försöken, rentav visa aggression vid ett påpekande, troligen för att det skapar en slags trygg kontroll, och sedan när något tryter - jag vet inte om det är lust eller tålamod eller hur löjligt allt är eller vad det kan vara - så svänger man över till antingen kritiserande mor-roll, eller tonårstjej-likgiltighet.

Det är väl det jag kan komma på på rak arm. Hoppas det löser sig. Lycka till.

Det är snarare relationen till dig själv som är problemet? Eller så gör du det till ett problem?

Det ligger absolut något i det du skriver!
Fan. Jävla krångliga varelser, dessa kvinnor..
Tack.

Jag vet inte vad som är ocharmigast. En 30-årig likgiltig tonåring eller en kontrollerande morsa mot någon annans barn..

Om jag får skicka med dig något, så är det att närma dig det med ärlighet och självmedkänsla. En annan tanke är också att det kanske hände något där, i tonåren, relaterat till detta? För när jag tänker efter så är det ganska vanligt fenomen hos tonårstjejer, och mindre vanligt hos vuxna kvinnor, och jag tänker också då att det kanske var något du inte fick utlopp för? Kanske är det hjälpsamt att ta dig tid, pusta ut, och se om du kan ställa dig själv dessa frågor, behålla ett öppet sinne - och se vad som dyker upp.

Jag är så jävla förvirrad över mig själv.
Är kvinna, något år äldre än 30, fullt frisk men jag vet inte om jag är helt normal.

Jag älskar män. Och hatar sex.
Vilket gör att jag alltid behöver hamna i någon typ av mellanläge i relationer till män.
Jag vet inte varför jag älskar män men jag älskar dem mycket och har ett väldigt starkt behov av att känna att jag har män runt mig (inte för beundran eftersom jag hatar det, utan för att det gör att jag känner mig trygg)

Jag blir dock aldrig intresserad, men vill ofta gärna bygga vänskaper med de män jag lär känna, men vänskap står aldrig högst på deras lista också som man förstår 😂
Jag tål inte beundran eftersom det gör mig obekväm som i att jag då känner ett behov av att fly och jag försöker smita undan sex så intensivt jag kan.
Jag ger dock väldigt mycket bekräftelse, till allt och alla vilket beror på att jag känner ett intensivt behov av att få människor att må bra.

Jag tror problemet kan ligga i att jag alltid varit omringad av killar och på något sätt så slutar det alltid med att jag har män lindande runt mitt lillfinger, vilket jag dock tycker är tråkigt eftersom jag behöver känna mig utmanad.

Någonting i mig gör också att jag vill ta hand om alla män jag träffar som i att jag vill höja de och göra de trygga, men stöter jag på en röd flagga (nu menar jag en potentiell hotbild, då jag har många fiender i den kriminella världen som på ett eller annat sätt är nyfikna på mig) är det också som att min hjärna helt ställer om till tävling och jag ser honom som en lek-kamrat.

Allt blir en lek för mig. En barnlek. Bokstavligt talat. Jag blir 14 år i huvudet och extremt och nästan läskigt manipulativ. Jag blir definitionen av en ”player” och jag vet att jag kan lyckas lura honom precis vart jag vill - och det tycker jag är väldigt roligt.
Jag luras inte eller ljuger, men det känns ändå sjukt att jag älskar dem här lekarna och nästan känner mig desperat i att få uppleva dem.
Och jag ser det precis som ett spel eller en lek, som om vi är 7-åringar på kalas. Det är alltså aldrig något personligt för i mitt huvud är det en lek som inte ens kan toucha en verklighet.

En relation är min värsta mardröm.
Jag älskar att ha människor runt mig, men när jag är hemma vill jag få vara ifred.
Allt känns jobbigt med att ha någon annan i samma lägenhet - att någon annan ligger på andra sidan soffan eller att behöva umgås med någon när man bara är trött.

Diagnotisera felet.
Det är något fel på mig! Förutom att jag hatar närhet.

T.ex:
Jag blev uppraggad i affären för några månader sedan, vi hängde lite privat och det kändes snabbt som en väldigt fin vänskap. Vi var överens om att ingen är intresserad av något, och han vill så gärna förgylla mitt liv och se till att jag mår bra vilket gör att jag känner en intensiv vänskapskärlek till en man som självklart allra mest bara vill ligga.
Och jag vill inte förlora honom, men jag kan inte tänka mig sex överhuvudtaget.

Aldrig varit med om något svårt sexuellt, Inga trauman. Men tröskeln till sex är läskigt hög för mig - även om jag typ uppskattar det när det väl händer.