Varför är lågt barnafödande ett problem kan man ju undra, om man nu oroar sig för överexploatering av naturtillgångar, växthuseffekt, bostadsbrist, bilköer i rusningstrafik och annat elände?
Kan mänskligheten verkligen fortsätta växa i all oändlighet?
Jag tycker det fanns alldeles tillräckligt med folk i världen redan när jag var liten, och då fick man höra att det är något bra om vi inte blir ännu fler.
Sedan är det förstås fortfarande problematiskt att färre och färre blir så förälskade att det föds barn. Det är helt enkelt tragiskt, precis som att det numera snarare verkar vara mer regel än undantag att barn växer upp med skilda föräldrar och inte får lära sig hur en mer eller mindre normal familj tar sig ut.
Man börjar känna sig som någon sorts relik från svunna tider, som fortfarande lever ihop med sin "high school-sweetheart", och lyckades uppfostra barn trots att det var knapert ibland innan man fått ordning på tillvaron.
Och när blev det så förbannat bajsnödigt med allting vill jag veta? När jag växte upp rökte man inomhus, körde runt i gamla rostiga bilar utan att skämmas ett skvatt om man inte hade råd med något bättre, utrikes semesterresor sågs som lyx, och man åt korv och makaroner till vardags. Torskrygg var iofs också billig vardagsmat på den tiden, det var tider det.
Det var skitigare, krångligare, rökigare, fattigare, hårdare och allmänt sämre,
men, man unnade sig att vara en livad lax som tog sig ett glas och struntade i kolesterolet. Folk stressade inte så förbannat, och man blev förälskad, kär, och det föddes barn...
Nä, jag har nog tyvärr redan blivit så pass gammal att jag får börja ge upp och instämma i det där som man aldrig riktigt förstod hur gamlingarna kunde tycka, att det ändå var bättre förr.