När blev det misstänkt att vilja ha sina egna pengar ospårbara?

Det är just den här frågan som visar problemet.

Man måste inte deklarera kontanter inom EU förrän vid 10 000 euro. Det finns alltså redan en tydlig rättslig gräns där lagstiftaren har sagt: under detta belopp ska det inte i sig vara misstänkt.

Ändå har vi hamnat i ett läge där betydligt lägre summor t.ex. 40 000 kr. Spontant beskrivs som “skummiga” och där individen förväntas motivera sitt innehav, trots att inget regelverk kräver det.

Poängen är alltså inte när det är nödvändigt att ha 40 000 kr på sig, utan varför något som är lagligt och under deklarationsgränsen ändå behandlas som avvikande.

Det är den förskjutningen, från lag till norm, från misstankegrund till magkänsla som tråden handlar om.

Så dessa swishlistor som läcks titt som tätt, där köpare har betalat för knark med swish - hur förklarar du det då? Du menar att man inte kan köpa knark med swish eller kryptovalutor? Pantad jävla gubbe. Högmodig svensk som är lågbegåvad och äter upp allt som media trycker ner i halsen på dig.

Nu har den aktuella användaren ogillat kontanter i många år, och det får han såklart göra.
Inte heller biter några motargument, och vad vet jag, han kanske tycker att hans ståndpunkt är så stark.

Märkligt är det nog ändå att (som även i den här tråden) man fortsätter med oneliners av samma slag, även när ingen kommenterar.

Ja självklart ska det vara lagen som gäller. Men om lagen säger att det är helt fritt fram att åka runt med 10.000 euro då är det väl bara att vägra svara på frågor om man blir ifrågasatt i tullen? Om man ändå tvingas att redogöra för var pengarna kommer ifrån så gäller ju inte lagen.

Jag kan tycka att 10.000 euro är en alldeles för hög summa. Inga normala människor tar med sig såna summor över gränser. Och om man har ett legitimt skäl att göra det får man helt enkelt förklara vad man ska göra med stålarna.

Det är ju dock sant. Ytterst få som inte arbetat svart eller är kriminella har mer pengar än så hemma. Vare sig staten knullar analt eller inte så är det så det är.


Finner det också intressant hur det konstant gnälls från diverse människor på exempelvis Flashback hur man inte får sätta in kontanter eller föra över pengar eller ta ut kontanter etc. Det märkliga i sammanhanget är att jag själv gör det till och från och det blir aldrig några problem.. Kan det bero på att jag faktiskt gör legitima transaktioner och insättningar..? På sin höjd får man ge en förklaring som kärringen i andra sidan luren säger "ok" till och går vidare med överföringen. Det är något som inte riktigt går ihop.

Det kan man såklart om man är riktigt dum, perfekt för polisen när de tar en säljares mobil.

Det var ju ett rent helvete vad argumentet ”jag tycker” återkommer i olika tappningar.

Om du tycker en viss summa är rimlig, så ha den summan då för i helvetet.
Att alla som inte håller med om den summan indirekt ”inte är normala” enligt dig, är inget argument, det fattar du?

Jag tycker alla som inte uppfyller kraven för Jägartjänst är bögar ända upp till pensionsåldern, så det är ju tur min åsikt är irrelevant gällande ditt privatliv, eller hur.

Ditt svar har ingenting med argumentet du fört i tidigare inlägg. Det bevisar bara min poäng.

Jag TYCKER att lagen ska gälla. Det är väl rimligt att tycka?

Nej & nej.

Det är ju du som säger att du tror staten bryr dig om vad du köper, jag säger att det inte är så.

Det här inlägget är intressant, inte för att gå i polemik, utan för att det belyser något större än frågan om kontanter i sig.

Det som ofta tycks missas i diskussionen är att det inte är människors tänkande som plötsligt har förändrats, utan att samhällsstrukturen redan har gjort det. Det kan upplevas som spretigt i diskussionen därför att människor befinner sig i olika faser av att försöka förhålla sig till samma förskjutning.

Vi har rört oss från ett samhälle där egenberedskap, personligt ansvar och privata reserver var självklara, till ett där trygghet i allt högre grad förutsätts vara centraliserad, spårbar och villkorad.

I den nya normen framställs inte längre den som vill stå på egna ben som självständig, utan som avvikande. Att vilja ha tillgång till egna pengar utan full insyn uppfattas inte som försiktighet, utan som misstänkt.

Den kulturella förskjutningen blir:

från frihet som något man bär själv
till trygghet som något man tilldelas.

När det samtidigt argumenteras för att samhället istället ska tillhandahålla mat och nödvändiga förnödenheter vid kris, bortser man från en enkel historisk erfarenhet: det är alltid människor och lokala gemenskaper som bär samhället när systemen sviktar, inte tvärtom.

Kontanter handlar inte primärt om kriminalitet, utan om integritet, värdighet och handlingsfrihet. Om rätten att inte behöva redogöra för varje legitim handling inför överheten.

Frågan om integritet rör vid vilken människosyn vi håller på att normalisera.