”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Ny livesändning på gång där konspirationsteorier sprids ...
Åter igen varnas föräldrar och barn från att söka hjälp hos socialtjänsten, polisen och vården.
Man varnar alltså människor inklusive barn i utsatta situationer från att kontakta de instanser som faktiskt kan rädda liv.

Det tragiska är att vissa faktiskt lyssnar.

Föreställ dig att ditt barn är i fara och du väljer att ta råd från en person som stirrar maniskt in i kameran och viskar att "systemet vill ta dina barn".
Det är inte civilkurage.
Det är ren ansvarslöshet.

Att sprida rädsla för hjälpinsatser är inte bara farligt. Det är livsfarligt.

Det är ju faktiskt fascinerande hur vissa föreställer sig att socialtjänstens arbete fungerar. Tydligen räcker det med ett enda telefonsamtal till en handläggare , gärna med lite skärpa i röstenboch vips så trollas ett barn hem från en LVU-placering.

Inga problem! Ingen juridisk process, inga domstolsbeslut, ingen genomtänkt vårdplan, inga riskbedömningar, ingen prövning av barnets bästa. Nej nej, allt det där är förstås bara överflödigt när det finns handläggare med övernaturliga befogenheter och trollstav i jackfickan.

Att det finns människor som på fullt allvar tror att en enskild socialsekreterare kan upphäva ett LVU-beslut genom ett snabbt samtal säger en hel del , inte bara om tilliten till myndigheter, utan också om den totala bristen på förståelse för hur rättssäkerheten och det svenska välfärdssystemet faktiskt är uppbyggt.

Men visst, låt oss fortsätta låtsas att det är 'fel person' man pratat med, att det bara handlar om att 'nå fram till någon som vill lyssna', som om barnets situation vore en kundtjänstfråga och inte en av de mest ingripande åtgärderna som staten kan fatta gentemot en individ.

Så nej ,du kan inte ringa hem ett barn från en LVU-placering. Och om du tror det, är det nog hög tid att läsa på om vad LVU faktiskt innebär och varför beslut tas på den nivån det gör.

Problemet är att soc i alldeles för många fall skadar barnen istället för att hjälpa dem. Vi pratar alltså om ren vanvård av placerade barn under soc regi. Det som på pappret ser ut att "rädda liv", förstör liv istället. Och det finns tung forskning på ämnet som stödjer detta, alltså det har ingenting med några "konspirationsteorier" att göra överhuvudtaget.

Det bör man absolut göra så illa som barn far när soc griper in. Som systemet är upplagt bör föräldrar dessvärre hålla sig så långt bort från soc som möjligt och inte prata om sina problem, eftersom de riskerar att tolkas och förstoras upp till orimliga proportioner som kan riskera att leda till brutala ingripanden och traumatisering av hela familjen istället för hjälp.

Först när LVU-processen är rättssäker, socialsekreterare kan dömas för lögner i utredningar och full transparens mot föräldrar, advokater, nämnder och domstolar så kan man lita på socialtjänsten. Annars inte. Jag fattar inte varför ni sitter och ljuger om detta hela dagarna du och din kompis. Det var bättre förr när det fanns skvallertidningar om kändisar att läsa, istället för att följa traumatiserade barn och familjer på TikTok. Barnen mår bäst av att lämnas ifred och utanför sociala medier. Ju mer ni håller på desto mer skadas barnen ni påstår er värna om.

Men vad menas egentligen med en “fara” och vem är en socialsekreterare att avgöra det? Det är i praktiken rena godtyckliga bedömningar om vad som utgör risker. Alla barn utsätts för faror i sina hem, det går aldrig att helt eliminera. Ett exempel är den goda i samhällets ögon goda Melinda Jacobs egen dotter, som enligt hennes egen berättelse nästan avled på grund av en farlig situation i hemmiljön.

Det visar något grundläggande: det kommer aldrig att gå att skydda alla barn från faror genom en socialtjänst som bygger sina beslut på subjektiva tolkningar och godtyckliga bedömningar. Tvärtom måste man våga se att även socialtjänstens ingripanden kan leda till att barn far illa och ibland mycket värre än om inget ingripande hade skett.


Ja du… men här har vi faktiskt alla fakta på bordet. I Ronja Helénsdotters studier framkommer att överdödligheten för placerade barn låg på nästan 7%, vilket innebär en risk som är närmare fyra gånger högre än för barn som aldrig placerats. Det går inte att tolka på något annat sätt än att själva placeringen i många fall är det som är livsfarligt i sammanhanget.

Men det vill inte du och dina vänner förstå, för ni slår konsekvent dövörat till så fort ni ställs inför fakta och forskning. Om ni vill experimentera med era sociala teorier och godtyckliga bedömningar så gör det gärna i ett eget land, där ni kan utsätta era egna barn för DDR-fasoner. Men lämna andras barn i fred!

Men vilka halmgubbe-argument du kommer med i vanlig ordning. Ingen förälder som varit i närheten av ett LVU-ärende tror att det räcker med ett telefonsamtal för att "trolla hem" sitt barn. Tvärtom är problemet det motsatta. Även när bevisningen talar för att placeringen är felaktig och när riskbedömningar brister eller när socialtjänstens egen dokumentation inte går ihop, så är det i praktiken nästintill omöjligt att få ett LVU upphävt.

Föräldrar tvingas ofta slåss i åratal i domstol och socialnämnder för att ens få till stånd en omprövning. Vårdplaner skrivs om och om och alldeles för ofta utan faktabaserat underlag och barn blir kvar i placeringar som i många fall är direkt skadliga. Rättssäkerheten finns på pappret, men i praktiken sitter socialtjänsten på all information, kan vinkla materialet och gömma undan alla nyanser bakom sekretess.

Så att försöka avfärda kritiken mot systemet genom att håna en påhittad förälder som tror att det räcker med ett samtal är bara ett sätt att flytta fokus från den verkliga problematiken: att LVU-processen i praktiken är enormt ensidig och fylld av systemfel. Ingen seriös kritiker menar att socialsekreterare har "trollstavar". Kritiken handlar snarare om att de har för mycket makt utan tillräcklig insyn eller ansvar när de hanterar det mest ingripande beslut en stat kan fatta mot en familj.

Dessa lives borde vara standardmaterial på utbildningarna för jurister, socionomer, lärare, sjukvård och polis.

En i kommentarsfältet frågar:
"Men om jag inte ska ta hjälp av advokat, hur ska jag då göra för att få hem mitt barn?"

Konspirationsdrottningen svarar:
"Du gör det själv! Du gör det mycket bättre själv" Alla i kidnappningssekten samarbetar för att du ska förlora dina barn, socialtjänsten, BUP, skola, advokater och domstol - ALLA"!






De föräldrar som vägrat söka hjälp är helt klart överrepresenterade inom LVU så om konspiratörerna vill marknadsföra den metoden som särskilt framgångsrik så gör det antagligen ingen större skillnad. Vettiga föräldrar söker och tar emot hjälp.

Så klart privata utförare älskar att suga musten ur offentliga sektorn, oavsett födokrok. Däremot finns det inte en enda myndighet som vill se omhändertagna och omplacerade barn, kommunerna och politikerna vill det definitivt inte.

Påståendet att ”ingen myndighet eller kommun vill se omhändertagna barn” är en gammal seglivad myt, som tyvärr lever kvar. I själva verket finns starka drivkrafter i systemet som gör att barn placeras i onödan och alldeles för länge.

Ekonomin är givetvis en av de största faktorerna som ligger bakom placeringarna. Varje placering innebär att kommunen kan fakturera staten via statsbidrag. Samtidigt fakturerar privata aktörer som Nytida och Humana kommunen miljontals kronor per barn och år. Det här är en mångmiljardindustri, som sysselsätter och berikar många människor på barnens och familjernas bekostnad

Socialtjänsten och kommunpolitikerna vill minimera risken för kritik om något går fel. Därför väljer man hellre köpa sig fria från ansvar med en placering än att ge rätt stöd i hemmet, även när forskningen visar att barnen ofta far mer illa av att omhändertas.

Politikerna i nämnden lutar sig nästan alltid på tjänstemännens underlag och gör sällan någon verklig granskning av vad som egentligen står i socialtjänstens handlingar. Faktagranskning saknas i princip helt och bevisen som föräldrarna behöver för att försvara sig göms bakom sekretess.

Om det verkligen vore så att ingen vill se omhändertagna barn, då borde placeringarna minska när forskningen visar att de gör mer skada än nytta. Men verkligheten är precis den raka motsatsen.

Om socialtjänsten påstår att man inte vill omhänderta barn, varför fortsätter man då göra det i så många fall där forskningen visar att barnen tar mer skada än nytta?

Det verkar mer handla om att skydda sig själva från ansvar till en mycket hög kostnad än att faktiskt ta hänsyn till vad som är barns bästa på riktigt.

Senaste publicerade statistik från socialstyrelsen visar att omhändertagande minskat med 5-6 %

Intressant påstående. Men vilka slags omhändertaganden menar du egentligen? Är det LVU, SoL eller alla placeringar sammantaget? Och var exakt kan man läsa mer om siffrorna du hänvisar till?

För den som följt statistiken från Socialstyrelsen och SCB vet att den långsiktiga trenden under flera decennier är att antalet barn som placeras utanför hemmet ökat kraftigt. På 80- och 90-talet var det mycket ovanligare att tvångsomhänderta barn, även i familjer med dokumenterade problem. Den stora uppväxlingen har skett de senaste 20–30 åren, och det är en tydligt politisk och organisatorisk förändring snarare än en förändring i barns behov.

Så en minskning på 5–6 % i en enskild årgång av statistiken säger inte särskilt mycket om den övergripande utvecklingen. Snarare är frågan varför har Sverige hamnat i en situation där runt 1 av 20 barn placeras någon gång under sin uppväxt, när forskningen samtidigt visar att resultaten för dessa barn ofta blir sämre än om de fått anpassat stöd i hemmet?

Det vore intressant om du kunde länka till den exakta tabellen eller rapporten, så vi kan se om det handlar om ett tillfälligt hack i kurvan eller ett reellt trendbrott.

Lyckas inte fixa länk , men Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga är där uppgifter finns .
Framkommer dessutom att barn och unga som fått heldygnsinsatser har minskat med 1/3 mellan 2018-2023..

Men snälla nån. Det här är ju bara lek med siffror. Att Socialstyrelsen rapporterar att heldygnsinsatser minskat säger i sig väldigt lite. Det betyder inte att kostnaderna har minskat, de har snarare flyttats runt till andra kostnadsposter, som exempelvis till privata aktörer, familjehem och HVB-hem.

Sedan är det väldigt oklart vilka slags placeringar du faktiskt syftar på. Handlar det om LVU som minskat, eller menar du alla former av heldygnsinsatser sammantaget? SoL-placeringar är dessutom långt ifrån frivilliga i praktiken, så de kan man inte bara bortse ifrån.

Det är lätt att plocka fram en siffra som visar en liten minskning ett enskilt år, men den långsiktiga trenden de senaste decennierna är att placeringar av barn har ökat kraftigt. Och det är det perspektivet som är mest relevant.

1 av 20 barn i Sverige placeras någon gång under sin uppväxt och det är extrema siffror ur ett internationellt perspektiv. Ingenstans i forskningen går det att visa att denna massiva placeringsverksamhet faktiskt är meningsfull eller bra för barnen. Tvärtom pekar resultaten åt motsatt håll.

Ronja Helensdotters studie, publicerad via SNS, visade tydligt och klart att placerade barn har en kraftigt ökad överdödlighet och betydligt sämre utfall än jämförbara barn som fått växa upp hemma när soc inte fick som de ville i domstol.

Med tanke på detta är det svårt att se hur man kan försvara dagens omfattande användning av placeringar som en rimlig eller evidensbaserad insats. Det finns liksom ingen rimlig förklaring till varför vi ska utmärka oss här.

Antalet barn och unga som fick en heldygnsinsats (som familjehem, HVB eller stödboende) var:
​2020: Cirka 27 300 barn och unga
​2021: Cirka 26 200 barn och unga
​2022: Cirka 26 500 barn och unga
​2023: Cirka 25 800 barn och unga

Majoriteten av barn som placeras är över 15 år.

Enligt den senaste statistiken från Statistiska centralbyrån (SCB) finns det ungefär 2,3 miljoner barn i Sverige. Denna siffra baseras på antalet personer i åldrarna 0–17 år.