”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Vad pratar du om 1400 dagar. Utveckla? Har socsekten sagt åt dig att ta upp en speciell fråga?

En statlig eller kommunal sekt behöver inte motivera ett skit, det vet väl du!

Det är precis så. Om man som part begär ut handlingar från socialtjänsten då blir socsekten arga. Då inleder de sin maktkamp mot enskilda personer.

Det kurt säger är inte taget ur luften.

Chanslös mot myndigheterna?
FEM REFORMER FÖR EN RÄTTVISARE FÖRVALTNINGSPROCESS

https://centrumforrattvisa.se/wp-content/uploads/2024/11/Rapport-Chanslos-mot-myndigheterna-2024-11-12.pdf

Här var det ju kurator som enligt förälder anmälde för att barnen inte gick på fritids och att de hade fel kläder var väl snarare det där mm som gjorde att kuratorn anmälde för kuratorn lär ju inte gått runt och tittat på barns kläder eller haft en aning om vilka barn som går på fritids

Det är det typiska desinformationstugget. Dom hade smutsiga kläder och dök inte upp på frivilliga aktiviteter så soc kom o tog ungarna i 5år.

Därför skrev soc att hemförhållandena inte är bra.



Ja men du är ingen slav som lyder.

Du väljer att tro att för det va just en kurator som påstått det, precis som den "kända" bussåkaren sa nåt då är det per automatik sant.

Ja det är nog inte så märkligt att SOC togs på sängen.

Kritiken mot utbildningen
Programledare Jon Nilsson frågar vad som behöver förändras med socialtjänsten.

– För det första behöver man socialsekreterare som är kompetenta, som kan arbeta med de här sakerna. På socionomprogrammen så är det mer viktigt att socionomer lär sig intersektionalitet och genus än att de lär sig sådant som har med ungdomsvåld att göra, säger Michael Tärnfalk, vars inriktning är brottsliga och utagerande barn och unga.

https://www.expressen.se/nyheter/lektor-kraver-att-hela-socialtjansten-gors-om/

Problemet stavas socionomer. Många av dem arbetar inte bara inom socialtjänsten, utan även ute i skolorna som exempelvis kuratorer, familjebehandlare eller ”stödpersoner”. Det som på pappret kallas elevhälsa handlar i praktiken ofta om att samla in uppgifter som kan ligga till grund för framtida sociala insatser, ibland till och med tvångsingripanden. De är, kort sagt, socialtjänstens tentakler med en fot inne i familjens vardag, men lojaliteten riktad uppåt mot myndighetens maskineri.

Fritids är absolut frivilligt och kläderna ska vara hela och rena. Men det är inte det som avgör. Det som väger tyngst är socionomens tolkning av situationen. Om ett barn säger att hen är trött, eller att mamma inte alltid orkar laga middag, kan det bli kodord för ”bristande omsorg”. Ett lite tillbakadraget barn kan lätt stämplas som "avvikande" eller "isolerat". Och så rullar snöbollen igång.

Det handlar om en profession som tränas i att se problem överallt och som sedan får betalt för att försöka "åtgärda" dem med insatser, utredningar och ibland tvångsomhändertaganden. Det är ett självspelande piano. Ju fler brister de hittar, desto mer motiveras deras existens.

Det här är inte överdrivet. Det är ett välkänt mönster, där misstänkliggörandet normaliserats och föräldrars vardag detaljgranskas med lupp ofta utan att de ens vet om det. Det är exakt den typen av angiverisamhälle vi förknippar med DDR. Skillnaden är bara att detta sker i en demokrati med barnen som verktyg och familjerna som offer.

Forskningen visar tydligt vilka konsekvenser socionomernas framfart får och ändå fortsätter samhället att lägga ett nästan blint förtroende på att just de ska lösa våra sociala problem. I verkligheten är det ofta precis tvärtom: istället för att lösa problem skapar de nya ofta betydligt allvarligare än de ursprungliga.

Barn hamnar inte hos skolkurator om de inte själva söker sig dit eller någon lärare tycker att de behöver prata med någon.
Det är dessutom brist på kuratorer på landets skolor så de har inte tid över att själva söka upp några barn för att ha något att göra

Enlig https://sv.wikipedia.org/wiki/Partiet_Nyans var det en medlem i partiet Nyans som sa att barnen kidnappades (dvs togs emot sin och föräldrarnas vilja) och tvångsassimilerades. Assimilering är starkare än integration (som främst handlar om laglydighet och att jobba och plugga). Assimilering kan betyda att byta kultur, religion och värderingar, så att man får identitet som svensk. Det är en konspirationsteori, så även om den inte är helt omölig - det har ju hänt förr i historien och i många länder - så kräver den konkreta bevis. Det borde inte vara omöjligt att hitta sådanna om det har hänt.

Enligt https://sv.wikipedia.org/wiki/LVU-kampanjen "fängslar" myndigheterna barnen, och detta skulle vara riktat särskilt mot muslimska och arabiska familjer. Det måste gå att få fram statistik på om det är vanligare bland dessa än bland andra invandrarfamiljer i liknande levnadssituation.

Partiet Nyans har officiellt istället pratat om "LVU-missbruk". Menar man då att LVU-utredningar är slarviga, som någon påstod här, och att socialtjänsten inte anstränger sig tillräckligt för att hitta muslimska familjehem? Det är mycket möjligt att det är på det viset, och det måste utredas.

Barn som växer upp i många år i LVU-placeringar får ofta sociala problem som vuxna, så om det används för mycket istället för t.ex. stödfamiljer eller kortvariga placeringar, så är det en form av missbruk.

Det där är en fin tanke men tyvärr långt ifrån verkligheten.

Att påstå att barn bara "hamnar hos kurator om de själva söker sig dit" eller om en lärare tycker de behöver prata, är att fullständigt blunda för hur dagens elevhälsa fungerar i praktiken. Kuratorer agerar ofta på eget initiativ, deltar i skolans elevvårdsteam, gör observationer och samlar in information från andra personalgrupper. De behöver inte vänta på att ett barn knackar på dörren, de är en aktiv del av den sociala övervakningsapparaten.

Och visst, det är brist på kuratorer. Men just därför prioriteras ofta de barn som uppfattas som "avvikande" vilket i sig bygger på subjektiva tolkningar: en för trött blick, för tystlåten, inte på fritids, hemvändande till en sjuk förälder... och vips har man fått tillräckligt med ”oro” för att kalla till samtal, dokumentera och i förlängningen öppna dörren mot en orosanmälan.

Det är detta som är problemet. Man tror att social kontroll bara finns i auktoritära system, men vi har byggt upp en mjukare variant där misstänkliggörande sker i tysthet, under parollen ”barnets bästa”. Och tyvärr är skolkuratorer i många fall en del av det.

Barn blir så visst uppsökta även om de inte själva ber om det. Det är bara att läsa föräldraberättelserna från verkligheten, så slutar illusionen om att allt sker frivilligt och i barnens tempo.

Du fick ju ett exempel på det i tråden här precis....