”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Att du skriver att "akut omhändertagande inte är vanligt förekommande" visar att du inte förstått hur verkligheten ser ut för många familjer. Det är faktiskt just den akuta åtgärden enligt 6 § LVU som används som ett verktyg när socialtjänsten snabbt vill agera, ofta innan en utredning är klar, och till och med baserat på en enda subjektiv bedömning eller lösryckt orosanmälan.

Ja, ibland får barnen ta med sig gosedjur eller kläder, men det är knappast bevis för att omhändertagandet skett "i god tid". Det är snarare ett bevis på att föräldrar i chock försöker skydda sitt barn mitt i en fruktansvärd situation. Att döma ut hela upplevelsen som lugn och planerad för att ett barn fått med sig sin pyjamas är inte bara verklighetsfrånvänt. Det är direkt respektlöst mot dem som faktiskt varit med om detta.

Och att föräldrar vittnar om att det "knackas på dörren en dag utan förvarning" är tyvärr inte myt det finns hundratals fall där just detta hänt. Det finns dessutom domar där rätten kritiserat socialtjänsten för bristande dokumentation, överdrivna tolkningar och tillämpning av akuta beslut utan tillräckligt underlag.

Så nej, du kan inte blunda för de fallen bara för att det inte passar din världsbild.

Det är en enorm skillnad mellan ett LPT och ett akut LVU och det vet du också om du läst in dig på båda systemen.

När en person omhändertas enligt LPT sker det på medicinska grunder och måste omedelbart följas upp av en legitimerad läkare som har ansvar för att pröva tvångsvårdens lagliga grunder inom kort tid. Om det inte finns grund, upphör vården. Det sker under strikt medicinsk kontroll och rättssäkerheten är, trots brister även där, betydligt högre.

Ett akut LVU, däremot, kan fattas av en enskild socialsekreterare på ett telefonsamtal eller magkänsla helt utan krav på extern medicinsk expertis. Föräldern får inget ombud vid beslutstillfället, och barnet kan tas direkt från skola eller hem, ofta utan att ens få en chans att packa eller säga hejdå.

Den stora skillnaden är att ett LPT-omhändertagande upphör oftast inom dagar om det inte finns grund. Ett LVU, även om det senare visar sig ha varit felaktigt, kan pågå i månader eller år, och skadan på relationer, psyke och tillit kan bli permanent och göra barnet skadat för livet. (Vilket förstås förklarar den högre överdödligheten för placerade barn vs barn som klarar sig undan placering i domstol)

Att du jämför dessa system som om de vore lika rättssäkra är som att säga att en pyroman och en brandman gör samma jobb, bara för att båda hanterar eld.

Folk är lättlurade och dumma av naturen. Tar man hand om sina barn på en tillräckligt bra nivå, inget extraordinärt begärs och lever ett någorlunda hederligt liv som förälder, så blir man inte av med sina barn. Jag menar inte att det aldrig skett misstag i vissa bedömningar men att det skulle ske systematiskt eller ens ha förekommit särskilt ofta är ju bara båg och skrämselpropaganda.

Den som jobbat inom socialtjänst eller angränsande fält, och som är förmögen till bara en gnutta självkritik, vet att det finns en kultur med antaganden om "mörkertal", och föreställningar om att den egna verksamheten borde vara mångfallt större.
Självklart har socialtjänsten ett egenintresse av LVU-placeringar. Blev det inte LVU-placeringar skulle det framstå som att socialsekreteraren inte gör sitt jobb, och det skulle märkas på lönesamtalet.

Jag har själv jobbat i den här sektorn så länge, att jag vet det ständigt behövs sjuka att rehabilitera, invandrare att hjälpa och barn att omhänderta. Allt annat skulle hota den egna verksamheten, att såga av den gran man sitter på osv.

Sverige ihop med Norge ( nummer 1 ) omhändertar flest barn i världen. En rest av det gamla överförmyndarsverige som vi egentligen aldrig avskaffade. Ett totalt rättsosäkert system som få känner till förutom de familjer som drabbas.

Det är idag farligast för barnen som omhändertas avseende dödsfall. Kan låta som märkligt då det omvända ska råda men självmord är väldigt vanligt bland dessa barn när de blir lite äldre och saknar förankring och inte sällan blivit omplacerade flera gånger.

Kontakten med biologiska föräldrarna sker inte med någon vetenskaplig grund alls utan är upp till enskilda socionomer att avgöra och föräldrarna inget advokatstöd i denna del av processen så det är lätt att bryta banden om socialtjänsten vill och det gör dom ofta.

Akuta lvu utreds skyndsamt och tar inte några månader , underlag måste lämnas inom någon/några veckor så nej barn kan inte vara placerade i månader på de grunder som de akut omhändertogs utan att att detta visats .

Nej, så fungerar det inte i praktiken och det vet du förmodligen. Visst, lagen säger att socialtjänsten ska inkomma med ansökan till domstol inom en vecka efter ett akut omhändertagande enligt 6 § LVU, men det säger inget om hur bristfälligt eller ens sanningsenligt underlaget är. Problemet är att domstolarna i regel dömer till socialtjänstens fördel, utan att någonsin kontrollera journaler, läkarutlåtanden, inspelningar eller ens höra alla inblandade.

Utredningen som följer är ofta ett rent beställningsjobb, där syftet är att legitimera ett redan fattat beslut. Och under hela den tiden ja, ofta i flera månader sitter barnet fast i ett familjehem medan familjen försöker få rättelse mot en betongvägg.

Så snälla, sluta upprepa lagtext som om den automatiskt motsvarar verkligheten. I teorin finns rättssäkerhet. I praktiken är det ofta rena övergrepp maskerade som barnskydd. Det vet alla som verkligen har satt sig in i dessa fall på djupet.

Det är verkligen på inget sätt ett faktum, hur kan fri spunnet fabulerande fortgå efter all systematisk systemiska övergrepp som påvisats inom socialtjänsten?

Vidrigt.
Muslimska föräldrar har hundra procent rätt om detta. Fler föräldrar vaknar

Man har jobbat ganska bra på att den situationen ska uppstå. Tänker på den de helt bisarra direktiv som går ut på vårdcentaler, dagis och skolor - där man uppmanas att anmäla direkt, vid minsta känsla. Man ska inte ens värdera känslan, utan bara anmäla. Resten tar soc hand om. Herregud, vi har till och "barnrättsambassadörer" på mitt jobb, som ser till att det ska komma fler orosanmälningar.
Det är inget som händer av sig självt. Socialstyrelsen har beställt det.

Det är ju uppenbart att de flesta inte vet vad en orosanmälan egentligen är.

Man signalerar att barnet kan vara i behov av socialtjänstens stöd. Alltså en slags begäran av deras resurser. Dessa resurser kan se ut på otroligt många olika sätt. Ibland räcker det att ge föräldrarna ett stödjande/rådande samtal. I värsta fall blir det ett LVU, men då ska det vara en verklig fara att barnen riskerar att bli skadade eller inte få den omsorg de behöver.

En läkare som har en patient med tex stroke eller i livets slutskede kan (måste) göra en orosanmälan. Den kan handla om att partnern kommer att få det tufft när patienten avlider. Denne kan vara en fantastisk förälder, men i behov att stöd. Inte 17 omplaceras barnen då, men de sätter in resurser för att den överlevande föräldern ska klara att fortsatt ge barnen vad de behöver. Suck.

Det är bara en tidsfråga innan LVU, i dess nuvarande form, skrotas. När tillräckligt många får upp ögonen för bristerna och när kostnaderna, både mänskliga och ekonomiska, blir alltför uppenbara kommer systemet att ifrågasättas på allvar. Historien är full av exempel på hur samhället använt sig av brutala metoder mot barn, och det nuvarande tvångssystemet bär tyvärr spår av detta mycket mörka arv.

De som i dag blint försvarar socialtjänstens agerande kommer med tiden att stå på fel sida av historien. Det är samma mentalitet som tidigare i historien fått människor att stödja förtryck, i tron att det var för det "allmännas bästa".

LVU har ingenting med det allmännas bästa att göra och definitivt inte barnens. Systemet handlar bara om att skydda tjänstemännen från ansvar och kritik mot att ha gjort "för lite".

Det du beskriver är det idealiserade tanken om hur systemet borde fungera och inte så mycket om hur det faktiskt fungerar i praktiken. "Orosanmälan" låter ju harmlöst i teorin, men i verkligheten fungerar det ofta som en inkörsport till ett helt batteri av ingripanden där utredningar inleds slentrianmässigt, ofta på mycket vaga grunder.

Du nämner att det i värsta fall leder till LVU, men just det är problemet: många fall har visat att LVU tillämpas på helt orimliga grunder, och att socialtjänsten lutar sig mer på subjektiva tolkningar och magkänsla än faktisk bevisning. Det finns exempel där barn tvångsomhändertas efter en enda orosanmälan från en part med egenintresse. Och det helt utan att någon egentlig fara föreligger.

Läkare kan anmäla, men när deras oro handlar om att en förälder kan bli sårbar i framtiden, då ska socialtjänsten erbjuda stöd och inte starta ingripanden som skrämmer livet ur familjen. Problemet är att det inte finns någon garanti för att det går så, eftersom systemet saknar rättssäker kontroll. Och när socialtjänsten väl sätter igång en utredning, är det ofta svårt att få stopp på karusellen, även om situationen är helt hanterbar med rätt stöd.

Så nej, det handlar inte om att människor inte förstår vad en orosanmälan är. Problemet är snarare att alltför många har fått erfara och ofta på ett smärtsamt sätt vad en orosanmälan kan förvandlas till när den hamnar i fel händer och fel handläggare får makt över ens familj.

Jag kan garantera att du inte själv skulle vilja utsättas för det här, inte när det gäller din egen familj och dina egna barn. För när socialtjänstens tro, antaganden och spekulationer plötsligt omvandlas till "fakta" i en BBIC-utredning, då spelar det ingen roll hur stabil eller kärleksfull din hemmiljö faktiskt är. Då är du fast i deras version av verkligheten.