”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Vad spelar det du säger för roll ifall de hamnar i en minst lika dålig situation när de tar barnen.
I många fall tas barnen och de säger även som vuxna att det var värre för dem.
jag länkade dig ett avsnitt från debattprogrammet du vägrar se på rent löjliga skäl där de diskuterar just detta.

Faktum kvarstår att omhändertaganden görs på falska grunder och resultatet blir ofta värre av omhändertagande.

Ja, "hinna före" låter ju fint i teorin, men i praktiken innebär det att socialtjänsten ges ännu större möjligheter att ingripa utan att först göra en rättssäker prövning. Att prata med barn utan att informera föräldrar låter kanske effektivt i vissa fall, men det öppnar också upp för grova övertramp, särskilt i en verksamhet där det redan finns omfattande kritik mot bristande dokumentation, subjektiva tolkningar och undermålig bevisprövning.

Visst finns det vuxna som ljugit för att skydda sin familj men det finns också barn som ljugit för att få uppmärksamhet eller för att de blivit manipulerade. Det finns barn som ångrat att de sagt fel saker, och det finns barn som farit illa av att ryckas bort från sin familj baserat på just sådana uttalanden. Att generalisera från ett håll men ignorera bieffekterna från andra hållet är inte seriöst.

Att man haft en svår uppväxt är inte ett argument för att ge myndigheter carte blanche. Det är snarare ett argument för att bygga ett system som är både snabbt och rättssäkert och inte bara snabbt. Och den balansen har socialtjänsten visat gång på gång att den inte klarar av.

Den nya socialtjänstlagen riskerar att förvärra situationen för barnen, med tanke på de redan svaga förutsättningarna och den utbredda bristen på rättssäkerhet i barnutredningar. Om inget genomgripande sker i hur rättssäkerheten garanteras inom socialtjänsten, kan detta utvecklas till en fullständig katastrof för de barn som drabbas.

Det du säger om att muslimska barn tas för att omvändas är det ingen som påstår. Det är ett falskt påstående gällande föräldrar som kämpar tillsammans för att få tillbaka sina olagligt tagna barn av socialtjänsten och rättsväsendet.

Påståenden från origo dock om just hedersrelaterat våld är motbevisat. Origo vet inte vad de sysslar med

Du har ingen aning om vad som egentligen hänt. Eller syftet denna man har. Så typiskt svenskt. Som att alla lyder och litar på den kända ungdomen som pratar om miljön.

Sen har samma kritiker mage att kalla de föräldrar som vågar kritisera detta system för sekt. När de tydligt själva är de som är en sekt.

Du konstruerar ett hypotetiskt "perfekt fall" och använder det som motargument mot strukturell kritik. Men just där ligger problemet: du utgår från att utredningarna alltid är ärliga, korrekta och fria från fel eller fusk. Det är en felaktig premiss. Mycket av den berättigade kritiken handlar just om att många utredningar är bristfälliga, subjektiva och i vissa fall direkt felaktiga. Till och med de artiklar du själv hänvisar till nämner detta, men du väljer att bortse från det.

Du hör det du vill höra och ignorerar konsekvent den övergripande poängen: att systemet inte fungerar som det borde och att det får allvarliga konsekvenser för barn och familjer.

När systemfel kritiseras som felaktiga tvångsomhändertaganden, överrepresentation av vissa grupper, rättsosäker process, dålig tillsyn och brist på uppföljning är det fullständigt irrelevant att lyfta ett teoretiskt fall där allt skulle vara motiverat. Det är som att bemöta kritik mot oskyldigt dömda med att "jo, men vissa brottslingar är ju faktiskt skyldiga".

Systemkritik handlar inte om att det ibland kan behövas tvång, utan om hur makten används i praktiken. Att socialtjänsten ofta saknar rätt kompetens, att domstolarna inte gör självständig bevisprövning, att dokumentation brister, och att barn i tvångsvård far illa med dödlig utgång. Det är detta vi behöver lösa. Inte bygga halmgubbar.

Vi borde absolut prata om lösningar. Men det måste börja med att erkänna problemen, inte förneka dem med körsbärsplockade undantag.

Läs trådstarten...


Är inga lösa anklagelser, exakt det här beteendet jag beskriver kan man lätt observera om man lyssnar på vad hon säger. Något du själv inte gör, för det har du sagt själv. Det är fullt av desinformation dagarna i ända, som igår när hon bara vräker ur sig att snart är hälften av alla barn omhändertagna. Hur hon hittar på siffror, hur hon manipulerar folk i sin omgivning, som t ex L3jonmamma som är uppenbart grovt psykiskt sjuk. Hon påstår att socialsekreterare har spioner ute i parklekar för att plocka barn etc.

Sen är hon rent utav farlig, hon har folk som lyssnar på henne, när en socialsekreterare vart knivhuggen på jobbet så var det noll sympati för att det, utan försökte direkt vända det till att det får man räkna med och att mer sånt kommer hända, hon omger sig med väldigt konstiga människor, om hon lyckas trigga igång en person till att begå ett allvarligt våldsbrott, skulle du fortfarande försvara denna kvinna?

Just i denna stund sitter hon och hennes knähund och berättar om hur socialsekreterare dansar och firar med tårta varje gång de tar ett LVU, det är inte desinformation menar du eller?


Bra om det jag skriver får folk att inte bete sig som denna galningen, då har jag gjort samhället en tjänst. Hennes egna barn har till och med bett henne sluta bete sig som hon gör, och det har ingenting med att göra att hon kritiserar socialtjänsten, det har att göra med att hon beter sig helt gränslöst.

Hade hon drivit en seriös organisation, fört fram saklig kritik, så hade jag vart helt för det, det är att hon totalt skiter i hur hennes agerande påverkar hennes barn och risken i att trigga igång instabila personer till att begå våldsbrott jag har problem med. Hur hade du själv känt om din egna morsa höll på som hon gör?

Jag har gjort det och det handlar om konspirationsteorier kring LVU och socialtjänsten spridna av F och FU. Som vi vet finns det gott om så kallade konspirationsteorier som i efterhand visat sig stämma ganska väl med verkligheten.


Det är alltid lika fascinerande hur vissa ropar "desinformation" så fort någon ifrågasätter systemet men inte verkar ha några som helst problem med fabricerade citat i LVU-ansökningar, bristande dokumentation eller när socialtjänsten gör sig till expert på psykisk ohälsa och neuropsykiatri utan utbildning.

Du fokuserar på vad enstaka personer sagt i affekt eller i sociala medier, men blundar helt för de dokumenterade systemfelen något som tunga granskningar från både Uppdrag granskning, SVT Nyheter och jurister faktiskt bekräftar.

Så frågan är: Vad är värst? En felaktig formulering i en video, eller att barn rycks från sina hem på undermåliga grunder, med stöd av handläggare som skriver om verkligheten för att få LVU:n att gå igenom i rätten?


Du blandar ihop kritik mot ett system med uppmaning till våld, vilket är både ohederligt och farligt i sig. Att folk uttrycker ilska över hur de blivit behandlade av myndigheter är inte samma sak som att legitimera våld. Eet är snarare en reaktion på maktmissbruk.

Om en socialsekreterare blivit attackerad är det självklart förkastligt, men att använda det som slagträ för att tysta kritik mot socialtjänsten är inte bara respektlöst mot offret. Det är också ett försök att censurera en viktig samhällsdebatt.

Det är inte hon som är farlig. Det farliga är ett system där människor som protesterar mot övergrepp och godtycke misstänkliggörs, medan de ansvariga slipper konsekvenser. Självklart försvarar människors rätt att kritisera staten. Oavsett hur "konstiga" du tycker deras vänner är.


Du menar alltså att den största faran just nu är att någon raljerar över socialtjänsten på nätet inte att barn tvångsomhändertas på lösa grunder eller att utredningar är fulla av brister och fabricerade påståenden?

Att folk skämtar, överdriver eller uttrycker sin frustration i starka ordalag på sociala medier är inte desinformation. Det är en reaktion på ett system som gång på gång visat sig fungera illa.

Och ärligt talat, om det mest upprörande du kan hitta är en anekdot om tårta och dans efter ett LVU kanske du borde fråga dig varför det finns så många som ens misstänker att sådant skulle kunna ske. Det säger mer om förtroendet för socialtjänsten än om dem som kritiserar den.


Det där är ett klassiskt knep att blanda ihop någons privata relationer och känslouttryck med saklig kritik av ett system. Vad hennes barn tycker om hennes tonläge eller uttryckssätt är irrelevant i sammanhanget. Det förändrar inte det faktum att tusentals familjer varje år drabbas av rättsosäkra LVU-processer, fabricerade uppgifter och socialtjänstens totala ointresse för vad psykiatri och expertis faktiskt säger.

Du verkar vilja få det till att det är hennes personlighet som är problemet och inte de övergrepp hon försöker belysa. Det är en smidig omdirigering från det verkliga samtalet: att något är allvarligt fel när staten kan splittra familjer utan tillräcklig bevisning, med skydd av sekretess och noll konsekvenser vid fel.

Om din "samhällstjänst" består i att försöka tysta de som skriker högst om orättvisor, då är det nog inte samhället du hjälper. Det är systemet.


Så nu ska all kritik mot myndighetsövergrepp filtreras genom vad du personligen anser vara "bra föräldraskap" och "rätt ton"? Det är ganska bekvämt för systemet alltså.

Du verkar helt missa det centrala: Det spelar ingen roll om man gillar hennes stil eller inte. Det viktiga är vad hon säger, inte hur hon säger det. Och tyvärr är det så att om man inte skriker så lyssnar ingen. Det har bevisats gång på gång i fall där folk följt alla regler, men ändå blivit överkörda av myndigheterna.

Och att du försöker lägga ansvaret för andras eventuella våldsbrott på en enskild kvinna som kritiserar socialtjänsten det är både ohederligt och farligt. Det är samma logik som används för att tysta visselblåsare i auktoritära stater: "Du triggar folk, därför får du inte prata."

Du behöver absolut inte gilla henne. Men du kanske borde fråga dig varför så många lyssnar. Kanske är det för att hon säger det som många själva inte vågar sätta ord på.

Sluta ordbajsa och svara på frågan. Hur hjälper vi barnet?

Att du kallar saklig kritik av systemfel för ”ordbajs” säger mer om din inställning till debatt än om innehållet i det jag skrev.

Du vill ha svar på hur vi hjälper barnet? Då börjar vi med grunderna:

1. Vi ser till att utredningen om barnet är korrekt och bygger på fakta, inte på spekulationer, hörsägen eller socialsekreterarens magkänsla.


2. Vi tar hänsyn till psykologiska och medicinska expertutlåtanden, inte bara socialtjänstens interna tolkningar.


3. Vi erbjuder stödinsatser i hemmet innan vi sliter barnet från sin familj något som både forskning och sunt förnuft visar är bättre för barnets långsiktiga mående.


4. Och framför allt: vi har ett system där felaktiga beslut kan rättas till snabbt inte ett där sekretess och prestige gör att barn fastnar i fel placeringar i månader eller år.



Jag har svarat på hur vi hjälper barnet genom att bygga ett system som faktiskt fungerar och inte utgår från att alla ifrågasättanden är "desinformation".

Vill du diskutera det? Eller fortsätter du att vifta med desinformationsstämpeln, så fort systemkritik dyker upp.

1, 2 och 3 var redan utförda, allt såg bra ut och man har uttömt möjligheterna till behandling i hemmet. Barnet är svårt problematiskt och skadar sig väldigt mycket eller självmedicinerar. Mamma säger att hon inte kan få barnet att hålla sig hemma på kvällen och fruktar för sitt barns liv och känner sig hjälplös.

Vad gör vi?


4. Är rent ordbajs som definitivt inte hjälper ett barn ”där och då” när det är i nöd. Tror inte att berätta propaganda för barnet får det att må bättre.

Fast nu går du ifrån trådfrågan. Det här handlar om att barn tas ifrån föräldrar på felaktiga och rättsosäkra grunder. Där de hamnar i djupare svårigheter. Hur hjälper det barnen? First do no harm.