Citat:
Och det här är ingen konspirationsteori. Det är ett 100% sant faktum som allmänheten knappt vågar ta in: Alla barn i Sverige löper i praktiken en latent risk att godtyckligt omhändertas av socialtjänsten. Det behövs varken bevis, domstolssäkerhet eller ens en verifierad händelse. Det räcker med en känsla, en magkänsla, formulerad som “påtaglig risk” i en BBIC-utredning, gärna förstärkt av någon omskriven anekdot eller en lös tolkning av en orosanmälan.
I praktiken är det alltså inte handlingar som krävs, utan “tolkningar”. Inte fakta, utan “upplevelser”. Och bakom allt detta sitter ofta en handläggare utan medicinsk eller psykologisk kompetens, som ändå helt sonika kör över både BUP, psykiatri och barnens faktiska behov.
Det handlar inte om att skydda barn, det handlar om att skydda ett system som kan agera utan insyn, utan ansvar och utan konsekvenser. Och när det väl smäller, då är det barnen som får betala priset – inte de vuxna som satte igång maskineriet.
5%. Så stor andel av alla barn i Sverige blir någon gång under sin uppväxt placerade utanför hemmet. Det är en extrem siffra. Och sett ur ett internationellt perspektiv tillhör Sverige den absoluta toppen när det gäller omhändertaganden av barn.
De flesta placeringar sker dessutom så kallat "frivilligt". Men vad innebär det i praktiken? Jo, att föräldrar pressas att samtycka under hot om LVU. Valfriheten är en illusion. Det är ett “frivilligt” val i samma anda som att välja mellan att ge upp sitt barn nu, eller förlora det med tvång i rätten senare.
Låt det sjunka in en stund. Fundera sedan på vad det säger om vårt system. Ett samhälle där föräldrar tvingas gå med på att skiljas från sina barn utan att ha brutit mot lagen, utan bevis, utan rättegång i egentlig mening bara för att en handläggare "bedömer" att det finns en risk.
Det här borde skrämma långt fler än det gör.