Citat:
Nja ... jag skulle nog säga att det dröjde ytterligare något decennium, innan den här snuskiga innebörden av runka hade tagit överhanden. Ordet diskuterades för ett par år sedan i denna tråd, och jag skrev där:
En av mina favoritböcker som barn var Filurer i päls av Margit Willebrand-Hollmerus (1894-1982). Boken kom ut 1934 och i nya utgåvor 1946 och 1961. Det var den nyaste utgåvan som jag själv läste. I boken beskrivs ljudet från en dockvagga när en liten lekfull kanin hoppar upp i den:För övrigt gissar jag att uttryck som rätt och billigt, obillig samt billighet missuppfattas av en förkrossande stor del av personer under 50, om de inte har ett specialintresse för rätts- och förvaltningshistoria. För mer än 100 år sedan kunde det även i en kristlig barntidning låta så här:
VICK VICK VICK vick vick vick vick vick vick
För något år sedan fick jag i min hand utgåvan från 1946, och där låter vaggan så här:
RUNK RUNK RUNK runk runk runk runk runk runk
Det var alltså ännu på 1940-talet helt ofarligt att använda ordet runk i en barnbok, men femton år senare hade den obehagliga bibetydelsen fått sådant genomslag att ordet måste bytas ut. Har ni andra gjort liknande observationer? Har ni någonsin träffat (äldre) personer som i sitt tal använt ordet runka i den äldre, icke-snuskiga bemärkelsen?
Sparfven --- får sin öfverman i staren, som utan hvarje hänsyn förjagar honom med hustru och barn ur boet. Detta anser staren vara rätt och billigt, men sparfven finner sig ingalunda godvilligt i en sådan rättskipning.Jag lånar en FB-kollegas förklaring.
Har aldrig stött på någon som använder ordet "runka" i annat syfte än skamlig självbefläckelse, men i vissa äldre böcker har jag ibland sett hur man skriver att han "runkade på huvudet" för beskriva hur någon ljudlöst utrycker "nej" eller "jag vet inte" & skakar på huvudet.
