Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Menar du i ertappa, ersätta, erfarenhet osv. eller generellt med 'er' i andra ord? Och man ska komma ihåg att alla regler i språkundervisning, i synnerhet på grundnivå, ofta är generaliseringar och förenklingar. Om du t ex uttalar ordet 'person', så är 'e' definitivt närmare /ä/ än /e/. Sen att det finns eventuella mellanting spelar ingen roll på den nivån.

Menar Erfarenhet, Erbjuda, Ertappa mm. Har aldrig hört någon i Uppsala eller Stockholm säga dessa ord med att uttala e framför r som ä.

Då är det uppenbarligen /e/ som gäller i de trakterna.

Nej, det där vore en katastrofal regel. Jag tror att du snarare tänker på att ä-ljudet har en öppnare allofon före r eller retroflex konsonant, som förekommer i de flesta svenska dialekter.

Vokalen i prefixet er- har en egen historia. Ä-ljud var länge det normala, men läsuttalets e-ljudet är på väg att ta över.

Då är det inte konstigt ifall de talar med brytning.

Exempelvis ser och ber bör ej uttalas som sär och bär.

Om vi däremot talar om ”Krigsmans erinran” kan ä-ljud accepteras. (Själv använder jag dock e-ljud.)

En hel del människor, främst i Stockholmsregionen, har nuförtiden detta ljud som sitt enda ä-ljud. Jag har alltid uppfattat det som en hyperkorrektion riktad mot det slutna e-uttalet av bokstaven ä (annat än före r eller retroflex) som ju var i princip allenarådande i stockholmska för åttio år sedan. Från min landsortssynvinkel har stockholmarna aldrig kunnat uttala ä som folk, de uttalar det bara fel på ett annat sätt nu än tidigare.

Rätta mig om jag har fel men alltför många människor i min omgivning säger frusen om fryst mat, t.ex. "jag har en frusen kyckling hemma". För mig betyder frusen att man är kall av sig, medan fryst är då vad de menar. Djupfrusen är inget ord jag skulle kalla korrekt svenska. Vad säger panelen?

På fysikkursen i höstas var det ofantligt många kursare som envisades med att säga ideell gas istället för ideal gas. Jag har även hört samma felsägning från vänner som vill säga att något är en ideal situation som just ideell situation.

Slutligen är det störande att många säger Sweitsch om Schweiz.

Det kommer ju från tyskan, där det ligger närmare ä eller åtminstone mittemellan svenskt ä och svenskt e. Dessutom är det ju på tyska kort och obetonat med betoningen på den efterföljande stavelsen.

Ja och på grundnivå görs det också för enkelhetens skull. Det pratas inte om allofoner och eventuella schwa-ljud hit och dit, och när ljudet ändå är närmare /ä/ än /e/, så får de lära sig det. Distinktionen är ju förstås mycket lättare om man någon typ av ä-ljud i sitt eget språk. "Regeln" att e blir /ä/ framför r är ju inte, som konstaterats tidigare i tråden, helt oproblematisk och vattentät eftersom det finns en hel del ord där detta inte är falla, som i "ser, ber, ler" osv.

Sen finns det en liknande regel som använts flitigt åtminstone i svenskundervisningen i Finland som säger att "ä" uttalas /e/ förutom framför "r" där den förblir /ä/. Och detta gäller ju i finlandssvenska och den klassiska stockholmskan. Alltså att räka och reka uttalas identiskt med /e/.

Detta görs som sagt för enkelhetens skull åtminstone i början av studierna.

Lidingöbor vänder lite på det där, så att det som i de flesta dialekter är långt e blir långt ä. Det finns på YouTube många videor med Tore Wretman och några med Lasse Dahlquist (han var född i Örgryte och bodde på Brännö tills han var 6 men tillbringade resten av barndomen och ungdomen i Lidingö), där de i prinsip säger "smäten" och "bänen".

Däremot begick Lasse Dahlquist synden att stava "änna" med e, något som i princip alla (andra) göteborgare skulle protestera kraftigt mot både på den tiden och idag. De andra nordiska, tyska och engelska kognaterna stavas förvisso med e, men det är den moderna svenska stavningen som är den rätta etymologiskt, för ursprunget är urgermanska *andi-; det är alltså frågan om ett omljud.

På de kungliga slottens hemsida kan man läsa apropå drottning Kristina att hon ska ha nedtecknat följande utsaga: »Om det stodo i min förmågo att gifta mig, ville jag det gärna göra … «

Jag har inte lyckats hitta originaltexten, men kan hon verkligen ha använt ”stodo” som konjunktivform? I dag säger och skriver vi ju ”stode” i imperfekt konjunktiv (medan ”stodo” är pluralisformen i imperfekt indikativ). Så frågan är: Skrev Kristina verkligen fel eller kunde ”stodo” fungera som konjunktiv på 1600-talet? Tycker det vore konstigt om en person som befann sig på minst samma intellektuella nivå som Descartes inte kunde grammatikens grunder.

Mystère.

Det verkar som om någon verkligen måste hitta originaltexten innan vi kan avgöra saken.
Jag skulle nog ändå tro att felet snarare ligger hos den som skrev av texten in på hemsidan än hos drottning Kristina.