Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

1883 enligt SAOB med ett (†) som betecknar föråldrat bruk.

Se där, man kan tydligen inte lita på den tredubblade sökfunktionen på svenska.se. Går man in på saob.se så får man upp det. Det finns också varianten "illsinne", som däremot uppges vara föråldrad. Hade Östergren använt den så hade han klarat sig. Hur som helst så litar jag inte på den där ordbajsaren.

Jag läste tyligen fel och trodde det var illsinne du efterfrågade.

En del skriver mej, dej, sej, säjer, osv istället för mig, dig, sig, säger.

Var detta en 70-tals-grej eller när kom detta?

Det är väl ändå något som "alltid" har varit en grej så länge folk uttalat det så? Man kan ju bland annat se mey och dey från Bellmans tid. Jag har sett diktsamlingar från sent 1800-tal som skriver mer talspråkligt med dej och mej. Det förekommer ju även i dialoger.

Om man ser filmer med undertexter från 70-talet dyker ofelbart mej och sej osv upp. Så skriver man inte idag i filmundertexter. Däremot var undertexterna bättre förr. Idag är filmöversättarna underbetalda hjon som stressar skiten ur sig. Kvaliteten blir sämre men folk har vant sig vid skit i alla sammanhang.

Det finns även folk som skriver likadant på flashback idag, de har vant sig vid att skriva så en gång i tiden och inte släppt det.

Det var säkert något vänsterflum om att man skulle ha bort konservativ, icke-ljudenlig stavning. Tack och lov att det inte överlevde.

Jag blir irriterad varje gång människor pratar om flera scenarion. Det heter scenarier.

”Scenarion” är en godtagbar pluralform, men visst kan man bli irriterad ändå.

Värre är det, för att ta ett någorlunda ljudliknande ord, när någon häver ur sig att hen har varit på ett ”litteraturseminarie” och diskuterat Jüngers maktanalys i Skogsvandringen.

Däremot heter det förstås ”seminarierum”, ”seminarieproffs” och ”seminariediskussion”.

Du fortsätter med det kontaminerande »hen« som fläckar ner svenskan och dessutom är ett inlån från finskan som inte passar i svensk kontext.

Det heter - När någon häver ur sig att: jag har varit på - ...eller brukar du tala i tredje person om dig själv när du häver ur dig något om vad du gjort?

I mitt exempel tycker jag vederbörande hade varit bättre som ersättning för hen. Kanske rentav bättre än hen i rent absoluta termer. Om vi nu vågar sätta ner foten i språkrelativismens allmänt uppskattade brylépudding.