Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Skillnaden är att man säger samma sak två gånger när man säger "ta tillvara på" i stället för "ta vara på". Man säger inte samma sak två gånger när man "längtar tillbaka till". Att längta "till Bohuslän" betyder inte nödvändigtvis samma sak som att längta "tillbaka till Bohuslän", och att bara "längta Bohuslän" är en konstruktion som bör vara förbehållen Verner von Heidenstam.

Alltså, jag kan förstå om du vill ersätta "tillbaka" med "åter" i ditt exempel på rent stilistiska grunder, men det är ju inte en grammatisk fråga.

Men det kan nog stämma att det här med "ta tillvara på" är ett fel som har varit så pass utbrett så länge att det är lönlöst att kämpa emot det. Vi som reagerar mot det är en krympande skara. Om vi ens var särskilt många från början.

Är det inte en kontamination av två uttryck som vart och ett för sig har sitt berättigande?
Alltså ta tillvara respektive ta vara på.

”Njut av ungdomen, min son, den ska du ta tillvara.”
”Njut av ungdomen, min son, den ska du ta vara på.”

Liksom: ”Polisen tillvaratog stöldgodset.” ”Polisen tog vara på stöldgodset.”

Men var det inte det jag försökte säga? Även om du kanske uttryckte det på ett mer pedagogiskt sätt.

Ja, det var det nog, inser jag efter en andra läsning av ditt inlägg ...

Jag hoppas innerligt att jag är minst femma på bollen här i tråden, men "walla"?!! Detta förbannade arabslangord som används till höger och vänster och numera även har sipprat ner i ursvenska ungdomars språkbruk borde förpassas till soptippen ögonaböj. Att använda ett sådant ord i tid och otid signalerar enbart låg intelligens, allmän slapphet och brist på språkliga alternativ.

Jag håller med dig i sakfrågan, men ”en av dem vidrigaste typer…”?

Folk som ondgör sig över lånord, men som obekymrat använder "keps", "tjej" och "frisyr" med flera, vad är det för fel på dem?

Jag skulle tro att de flesta som ondgör sig över låneord stör sig främst på anglicismer. Orden du räknar upp är etablerade i svenskan sedan länge.

Var någon nyss här som ondgjorde sig över arabiska låneord. Det är kanske den etymologiska historielösheten jag vänder mig emot - rigiditeten och oförståelsen för att ett språk förändras över tid.

Sen finns det gränser så klart. Här är några förvanskningar jag har väldigt svårt att fördra:

• Tron att det heter preventiNmedel. Mycket vanligt på Familjeliv.
• Krokodiltårar som används i betydelse "stora tårar".
• Björntjänst i betydelsen "stor tjänst".

Jag är fullt beredd på att orden kan komma att byta betydelse om tillräckligt många anammar bruket tillräckligt länge.

Edit: Var nu tvungen att googla "preventinmedel". Det förefaller vara ett helt vedertaget ord, men svenska Wikipedia omdirigerar "preventinmedel" till "preventivmedel".

Jag håller helt med dig vad gäller exemplen från Familjeliv. Minns, apropå insmugna n, att jag störde mig på en kille som envisades med att säga gelantin när vi gick på högstadiet.

Självklart förändras språk över tid. Det måste de få göra. Människor är inte statiska, så varför skulle deras språk vara det? När det gäller låneord i stil med dem du nämnde i ditt första inlägg - keps, tjej och frisyr - fanns det väl inga bra motsvarigheter när de kom in i svenskan. De fyllde alltså en funktion. Med anglicismerna nuförtiden fyller de ju oftast ingen praktisk funktion i svenskan eftersom vi oftast redan har fullgoda motsvarande ord och begrepp.

Tjej kan ju inte direkt ha fyllt någon funktion. Har du någon aning om hur många ord svenskan har för en ej vuxen kvinna: flicka, jänta, tös, grebba, däka, tärna, fänta, stinta... Bara i mitt hemlandskap finns det tre olika ord.

»de(m) vidrigaste typer» är liktydigt med »de(m) vidrigaste typerna». Detta är helt vanlig rikssvenska och i äldre texter skrevs det väldigt ofta så här.