Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

OBS! Skriver inte detta för att få hjälp, behöver bara skriva av mig!

Jag är så trött på en av mina polare. Bryr mig om han, men har nått min gräns för hur mycket självsmädelse jag tål att höra från honom. Han är en bra kille, bryr sig om folk och är social. Mår dock väldigt dåligt och har tidigare försökt ta livet av sig, vilket han hade lyckats med om jag inte ringde 112 (har aldrig haft så mycket ångest i mitt liv som när jag inte visste om han levde eller var död för att jag larmat för sent). Men även när han inte hotar med att ta sitt liv så säger han konstant att han hatar sig själv, trots att det inte finns något hos honom att hata! Han har förstås brister och svagheter, han är ju bara människa som resten av oss, men inget som gör att han som person förtjänar att bli hatad eller dö! Och jag orkar inte höra honom berätta det här för mig hela tiden.

Jag har varit stöttande sen 2016 nu, försökt hjälpa, försökt förklara för honom att han inte är en hemsk människa bara för att hans hjärnspöken säger det. Men oavsett hur många gånger han går med på att jag har rätt så är det bara en tidsfråga innan nästa gång han hör av sig med frågor som "Hur orkar du vara min vän?" "Varför är det så många som älskar mig?" och sen det här svaret när jag säger något i stil med att han är lika älskvärd som vem som helst "Det finns visst anledningar att hata mig!".

Han är inte mer hatvärd än mig. Jag har sagt det här till honom otaliga gånger. Ändå envisas han med att gång på gång säga att han hatar sig själv och att han har anledningar till det! Det har nått en nivå där jag bara kan anta att han i så fall skulle tycka att jag också är hatvärd om han såg det dåliga i andra människor på samma sätt som i sig själv. Jag har sagt det här till honom. Att jag inte orkar fortsätta prata med någon som hela tiden säger att personer som mig förtjänar att bli hatade. Självklart tar han det här i affekt, och börjar omedelbart anklaga mig för att bränna våran vänskap som om jag sagt att jag aldrig vill prata med honom igen. Det var inte det jag sa! Jag sa att jag behöver en paus från hans negativitet, att jag bryr mig om honom, vill vara hans vän, men att jag inte orkar medans han håller på så här. Jag skrev att jag gärna fortsätter hänga som vanligt när han lärt sig sluta, men han ser bara det han vill se. Och uppenbarligen vill han bara se den del av texten som säger att jag inte orkar mer.

Han anklagar mig för att bränna vår vänskap när det är han som ger upp helt på den så fort jag behöver lite tid utan honom. Så fort jag blir arg på hans nonsens så tar han det som att jag aldrig kommer vilja vara hans polare igen trots att jag gång på gång säger att jag visst kommer vilja det när jag själv lugnat ner mig och han stabiliserat sig lite! Om han fortsätter så här så kommer han snart få sin vilja igenom. Om han fortsätter säga att jag inte borde bry mig om honom och att jag "bränner" våran vänskap så kommer han själv ha bränt upp den till den grad att jag inte längre kan ha honom i mitt liv. För min egen hälsas skull. Mår fan dåligt av att han håller på så här!

Tja!

Jag har länge velat lätta på trycket angående detta och tänkte det här är ett bra ställe! Jag är en 21 årig snubbe som har det svårt med självsäkerhet och att gilla sig själv. Har så länge jag kan minnas haft svårt att komma in i nya grupper och blir ofta den man lätt glömmer är där så att säga. Jag blir lätt påverkad av små kommentarer som är riktat mot mig och jag har alltid svårt att tro att någon faktiskt kan tycka om mig. Nu i vuxen ålder har jag väl accepterat det, men jag blir väldigt påverkad utav det i sociala sammanhang. Som ni hör är jag en introvert! Jag är inte så blyg men jag har ofta svårt att komma förbi dehär lära känna stadiet. Alltså att faktiskt skapa en vänskap där man är bekväma med varann. Summan av kardemumman är att jag gärna vill höra om nån som upplever samma sak och kanske har några tips på hur jag kan lära mig tycka om mig själv.

Tja!

Det gör mig ont att läsa och jag känner igen mig i det du skriver helt och fullt.
Jag är 10 år äldre än du och det jag kan säga dig är att du måste aktivt försöka jobba med detta så fort du läser detta inlägg. Tro mig.

Jag menar inte att du ska kasta dig in i en massa olika grejer direkt. Det är ingen bra idé som introvert och när du har dålig självkänsla och självförtroende.
Ta en sak i taget, men agera aktivt för en förändring för att det skall bli bättre.
Det du ska veta är att det inte är något hinder med att vara introvert överhuvudtaget och de problem du beskriver inte beror på att du är introvert utan de beror på din självkänsla.

Ditt problem är att du har dålig självkänsla, inget annat. Det är svårt att säga vad det beror på för just dig, det är ju olika från person till person när det gäller detta.
Jag vet än idag inte vad min dåliga självkänsla beror på - Varför? Jo för att jag inte aktivt jobbade på att gå till grunden med och lösa det. Jag trängde undan det och flydde från det istället på ett destruktivt sätt. Vilket genom åren skapade en snöbollseffekt > fler problem. Det har påverkat mitt liv dramatiskt på alla möjliga vis och gör mig sorgsen när jag tänker på det.

Det jag föreslår i första hand är att du testar med KBT-behandling för din självkänsla, se om det är något för dig. Förhoppningsvis kan bara det hjälpa dig med din självkänsla och därmed dina problem. Börja med något enkelt är vad jag menar. Gör inte som jag gjorde. Hoppet dör sist sägs det ju men med det sagt så går åren rätt fort och jag önskar själv att jag agerat för ett decennium sedan.
Kämpa på \o

Jag är ju inte psykotisk i dagsläget så jag lär väl inte få en inläggning på psyk. Det känns som att mitt liv går i cykler och att vid jämna mellanrum så återkommer desperationen. Det är nästan exakt på datumet också. Det är dock flera år mellan varje gång men ändå alltid samma tidsperiod på året. Jag borde vara inlagd på psyket inom kort även om jag inte är psykotisk. Jag vet inte vad det skulle lösa att vara där men det känns dags igen. Under tiden det byggs upp och förbereds så tar jag Xanor. Som tur är så finns medicin som kan bedöva själssmärtan. Problemet är att jag inte är psykotisk så jag får ju bege mig hemåt i förtvivlan om jag tar mig till akut psyk. Och det kan vara förödande i sig.

Jag mår nog inte jättebra. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Jag fattar inte... Jag måste göra något, men vet inte riktigt vad. Bara jag kan komma på vad jag söker efter, vad jag behöver. Det hittar jag nog inte här.

Någon som har lust att prata ?
Familjefar med många tankar just nu

Jag hade rätt allvarliga impulser att skära i mig med kniv. Har dock ingen bra kniv för det. Det var inte för att ta livet av mig. Jag har bara press på mig att vara en normie när jag har psykiskt handikapp. Frustrationen i att alla tycker att jag inte är schizofren. De säger det till mig och behandlar mig som det fastän min diagnos finns på papper. De fattar inte!

Åratal av svår-adresserad, lågintensiv men ständigt närvarande oroskänsla, rastlöshet och overklighetskänsla (som om jag vore avskärmad från omgivningen och befann mig inuti en bubbla).

Tankarna far åt alla håll och tycks omöjliggöra medveten närvaro och koncentration.

Virrighet och tankspriddhet präglar mitt sinne. Struktur och målmedvetenhet är frånvarande.

Det mesta förefaller hotfullt och skrämmande.

Hej kära lpt-tråden. Var flera år sen jag skrev här.

Jag har fått flera vänner, och nästan alla tjejer. Dom stannar kvar i mitt liv för dom testar mig, och ser att jag passerar. Jag har fått mycket bra sociala skills senaste åren.

Och jag har ingen psykolog Hjälp!!

Men jag är väldigt säker på en sak. Och det är att jag är en väldigt kinky person som drivs av rädsla. Rädsla är den starkaste känslan för mig. Rädsla kan vara en drivkraft, men göra en ond.

Jag tror att mitt beteende tidigare på flashback har varit pga en slags rädsla, som fick mig att agera ut och trycka ner andra. Rädsla kan va mycket värre än ilska.

Nu har jag ju, förhoppningsvis då, lärt mig mer om vikten vid att ta hand om sig själv, och andra. Vara mjukare med sig själv, och släppa på egot.

Så att man kan börja damma av skeletten uppe på vinden och all hjärtesorg. 🥹🌱

Jag lever mitt liv inuti huvudet. >95% av tiden. Jag vrider och vänder på allt och blir handlingsförlamad... Vad faan skall jag göra? Tips?

Känner mig nere. Ensam. Ja jag har tråkigt. Det var en lång dag. Jag har varit ute i det fina vädret. Känner mig konstig. Bara sitter och stirrar. Vet inte vad jag ska göra.

Under hela mitt liv har jag levt på hoppet om framtiden och kämpat mig igenom allt för nästa steg i livet. Däremot känns det egentligen bara som att jag väntar, jag har jobbat för att sedan plugga, när jag pluggat väntat på att det ska bli klart, nu när jag jobbar väntar jag bara på pensionen... Eller möjligheten att köpa hus men det är ju bra många löner och år kvar tills den möjligheten.

Egentligen försöker jag bara förstå meningen med livet när jag under snart 30 år bara tar dag för dag för att någon gång känna att jag har nått dit jag vill nå. Förstår inte hur andra finner mening med att leva för dagen och nöjer sig med tillvaron.. jag väntar bara konstant, dag för dag, timme för timme för nästa steg i livet... För möjligheten till hus, semstern, helgen, pensionen, you name it.