Citat:
Ursprungligen postat av
Fiffiniffi
Här uppstår ju då frågan: Varför?
Det är alltid likadant vid våldtäkt, hur än (och jag menar bokstavligen HUR ÄN) ett påstått våldtäktsoffer beter sig är svaret detsamma: "Man vet aaaaaldrig hur nån reagerar". Och ingen kan säga hur ett fejkat offers beteende skulle skilja sig från ett äktas. I den här tråden har ingen ens försökt svara.
Så det finns egentligen nästan noll objektivitet med den här typen av bevisning.
Så vilket värde har det egentligen?
Jag antar att du anser att ett våldtäktsoffers uppträdande ihop med övrig bevisning kan tala för att hon talar sanning. Om en kvinna utsätts för en överfallsvåldtäkt utomhus av någon hon aldrig träffat och det finns DNA från mannen och vittnen berättar om hur uppriven hon är efteråt, så är det en mycket klen motargumentation av mannen att hävda att det var frivilligt. Hennes reaktion talar då kraftigt emot det.
I det fallet är det mycket svårt att tro att hon fejkar. Det är förstås alltid teoretiskt möjligt men det är mycket osannolikt. Anna Odell lyckades ju fejka psykiskt sammanbrott trovärdigt, så med rätt förberedelse och kunskap går det att fejka extrema tillstånd. Men den förberedelsen är ju osannolik om tidslinjen ger att det var frågan om ett överfall.
Här är det kanske mindre otroligt men det är ändå så att målsäganden har kort tid på sig att förbereda sig om hon bestämmer sig för att ljuga medvetet. Om det är fejk riskerar man ändå alltid upptäckt.
Jag tycker det verkar osannolikt att hennes ångest över situationen skulle vara spelad. Däremot betyder som jag varit inne på subjektivt upplevd ångest över situationen inte nödvändigtvis att den motsvarar ett verkligt förlopp precis som hon beskriver det.
