Orosanmälan efter att sonen sagt till lärare att pappa är arg

Fast jag håller inte riktigt med dig i det du skriver - och då är jag en stor kritiker till socialomsorgen. Om skolan söker få vårdnadshavarna att inse att barnet behöver hjälp både hemma och skolan, samt att barnets stödbehov är så stora att barnet behöver pedagogisk hjälp både hemma och i skolan, men att föräldrarna agerar lite som du gör. Då föreligger det faktiskt en oro och då är även jag mån om att göra en orosanmälan för att få till en samverkansprocess med socialtjänsten (i mån om att få till avlastning för familjen).

För barn med NPF, autism i synnerhet, är samverkan mellan hem och skola A-O. Utan samverkan mellan hem och skola kommer eleven inte att utvecklas. Det bästa för elever med autism är just en heldagslösning med en struktur som gäller både hemma och i skolan/fritids. Att då som elev med autism ha bristande struktur i hemmet, pga växelboende, samtidigt som att fritids inte spelar med skolan (vilket är ack så vanligt) är jobbigt och direkt hämmande för barnets utveckling. Sedan vet jag om att hemmet har sin version och skolan sin. Skolan har ofta mycket att göra innan de har anpassat sin undervisning till elevens behov. Men samarbetssvårigheterna i hemmet tillför ingenting bra i sammanhanget.

Det beror på vad det är för skola. Visst är ett samarbete mellan hemmet, socialtjänsten och skolan optimalt. Men skolor som drivs som friskolor är sällan beredda att ta ansvar för elever med särskilda behov och slipper helst dem, vilket leder till konflikter med föräldrarna som vet sitt barns lagliga rättigheter.


Problemet är att alla skolor inte har den kompetensen, utan det är ofta kommunala skolor som får sköta den biten och föräldrarna tvingas att byta skola åt sitt barn. Det är just vid konflikter med skolan det kan bli problem även med socialtjänsten om de blandas in.

Som du skriver är hela begreppet "barnets bästa" direkt problematisk. Ofta krockar vuxnas barnsperspektiv (barnets bästa) med barnets perspektiv (det bästa för barnet) och socialtjänsten är en sådan myndighetsform som gärna tar de vuxnas barnperspektiv, gestaltat av BBIC, utan att ta hänsyn till barnets pespektiv.

Dion Sommer, Ingrid Pramling & Karsten Hundeide diskuterar just denna polemik i sin bok Barnperspektiv och barnens perspektiv i teori och praktik. En mycket läsvärd bok om ämnet.

Det är alltid horribelt fel när ett barn med skyddsbehov omhäntertas från sin biologiska familj för att sedan dö i Hvb eller fosterhem. Det är i dessa fall som vi måste diskutera proportionaliteten vid omhändertagande.
Varken Barnkonventionen eller mkmr stadgar att barnet har rätt till sin fosterfamilj.

Jag hör dig och jag är väl medveten om vad du skriver.

Det finns två scenarier här:

1. Föräldrarna gör tillsammans allt för att skolan skall acceptera barnets stödbehov. Här ligger allt på skolan och skolan kan göra orosanmälningar för att försvara sig.

2. Föräldrarnas konflikt är så långt gångna att de inte vill samverka med varandra. Skolan har kompetensen och gör allt för att anpassa till barnets behov av stöd, men föräldrarna är helt ointresserade av att hjälpa sitt eget barn - " Det är inget fel på ungen", " det är mamman/pappan som intalar ungen att han/hon har problem2 (vanliga kommentarer vid dessa skilsmässofall).

Jag läser av dig som att du eventuellt kan ha varit i punkt 1. Men det är punkt 2 jag diskuterar.

Om man läser igenom vad BBIC är så bygger det på olika generella risker/riskmiljöer och fungerar som en mall som socialsekreterarna verkar använda sig av när de gör sina utredningar.

Problemet är bara att det den mallen inte passar in på alla familjesituationer och kan potentiellt leda till heltokiga synsätt och mynna ut i helt olika slutsatser beroende på vilken socialsekreterare som gjort utredningen.

Ska en utredning göras enligt vetenskapliga utredningsmetoder, så måste utredningarna oberoende av vilken socialsekreterare som gjort det komma fram till precis samma slutsats. Men så fungerar det inte idag, utan det är den enskilde socialsekreterarens ord och analys som ligger till grund för hur resultatet och slutsatsen blir i utredningen.

Vilket kan bli ett helt slumpvist resultat beroende på vilka risker som den enskilda socialsekreteraren fokuserat på i sin utredning.

Enligt BBIC kan i stort sett vilken risk som helst förstoras upp och förmågan att tänka kritiskt utanför ramen försvinner om man som socialsekreterare använder sig av BBIC som mall, utan eget utrymme för eftertanke och reflektion.



Barnkonventionen följs inte av socialtjänsten. För då skulle socialtjänsten lyssna mer på barnen och deras berättelse och önskemål än idag, när de mot sin vilja kan skickas runt bland olika familjehem och leva i en kappsäck. Hur det nu kan vara "barnets bästa"?

Du kan absolut göra en pedagogisk kartläggning EFTER att du har gjort en orosanmälan. Du ska ALDRIG vänta till efter en kartläggning om du ser tecken på vanvård eller övergrepp!!!

Nu är risken obefintlig att du ser tecken på vanvård och övergrepṕ. I dessa fall ringer rektorn direkt till socialtjouren för att hämta barnet. dessa fall är inte ens 1% av alla orosanmälningar som folk gör.

Finns det konkreta fall där socialen gjort fel för småsaker?

Verkar som att du skyller ifrån dig. Går du på steroider eller?

Har man inget att dölja så ska det inte vara några problem för man får ju dokumenterat vad man pratar med socialtjänsten om.

”Kvinnor har en förmåga att skvallra”…. Maj gadh! Vilken skitpratare du är!

Nej inte alls.. Det är precis vad socialtjänsten ägnar sig åt dagarna i ända. Och vilka jobbar där då till största del? jo det är just kvinnor och det är ett problem för den som blir utsatt för skvallerpolisen.