Orosanmälan efter att sonen sagt till lärare att pappa är arg

Jag har märkt en skiftning i kulturen under den tid jag levat. Nuförtiden accepteras inte ens den minsta ilska utan att det blir reaktioner i form av möten, orosanmälningar och annat resurskrävande. Visst, man ska inte tolerera "abuse" (vet inte riktigt hur jag ska översätta detta ord, "misshandel" är för starkt) men det har nu gått så långt att folk blir chockade bara man råkat vakna på fel sida en morgon och är lite taggig i tonen. Det känns rätt stört att det blivit så. Ilska är en av människans grundemotioner och om den inte längre tolereras ens i blygsamma former är det något som är fel. Inte konstigt att testosteronnivåerna sjunker drastiskt i befolkningen (med påföljande hälsoproblem).

Ts är arg hela tiden. Detsamma gäller dessutom hans barn och delvis hans fru.

Utgå ifrån det om du ska ställa några frågor. Annars är det off topic

Alla barn ska vara glada jämnt. De ska alltid få göra precis vad de vill. Tar de sönder värdefulla saker eller är elaka mot andra barn eller på annat vis uppvisar ett beteende psykopater till föräldrar tycker är fel så får man säga ajabaja, men inte för högt och du får inte titta på barnet på annat vis än med kärlek och glädje. Barnen är egna individer med egna rättigheter. Allt de tar sönder ska du betala, även om det innebär att du måste flytta från hus och hem. Det viktigaste i samhället är att alla barn alltid är glada och alltid får göra precis vad de vill.




I de fall barn verkligen far illa så är det definitivt på sin plats och skönt att det finns myndigheter som rycker in. Däremot så har kulturmarxismen Sverige och svenska folket i ett järngrepp. Sverige är ett jävla dårhus.

Så glad att min son är vuxen så jag slipper detta samhälls skit

Buhu, stackars dig. Vuxna karln, får en soc-anmälan och din initiala reaktion är att, istället för att rannsaka dig själv och ditt beteende, skylla på barnen.

ni är tyvärr helt psykiskt sjuka individer ,hjälpte mitt ex o kidnappa min son i 1.5 år genom att bara lyssna på mamman! Nu 3 år senare och 150.000kr fattigare bor min son hos mig, men vilket helvete man fick tack vare er...

De kan ju inte veta hur arg du blivit och dina pojkar kan ha uttryckt sig drastiskt.

Ta det lugnt. Det är bara att förklara läget.

Nästan exakt samma kedja av händelser hände mig, fast där jag ”var arg” för 12 år sedan. 😏

Socialtjänsten var lugn och sansad så sett, även om dom (som jag tolkade det) bröt mot tiderna där åtgärder skulle sättas in flera gånger på flera olika sätt.
Dom kommer dock undan med det.
Så dom har jävligt mycket makt så sett.

Nu blev det ju inget, men jag förstår TS, det är obehagligt när det händer.

Ta det lugnt, och lyssna, så skall det nog gå bra.

Han skyller inte på barnen.
Han berättar sakligt vad han ser som problem.

Ja, han tycks se barnen som problemet. Han tycks dock glömma att man som förälder är ansvarig för sina barns mående och beteende. Om barnen bråkar så finns det en anledning. Och då är det ditt ansvar som förälder att ta reda på vilken den är och göra nåt åt det. Det är inget som kan "tjatas" bort. Redan där har vi en indikation på att TS är en bristfällig pappa.

En normal individ hade sett en socanmälan som ett wake up call och kanske oroats för sina barns välbefinnande, men TS ser det ist som en attack på honom. En emotionellt omogen individ med andra ord.

Alla kan göra förbättringar. De som inte är arga kan istället ha tydligare gränser. Det går att vända på hur mycket som helst. Föräldraskap är svårt, man måste försöka hitta en bra balans.

Jag fick mig en ordentlig tankeställare en gång när föräldrar till min sons kompis frågade hur jag och min fru hade det hemma. Min son hade tydligen helt plötsligt utan en fråga eller någonting sagt rakt ut att pappa alltid slår och håller fast mamma och mamma dricker bara vin. Jag har svårt att hålla fingrarna i styr när det gäller min frus kropp och älskar henne och mina barn över allt annat på denna jord. Varje morgon smiskade eller nöp jag henne lite lätt på rumpan, kramade om henne bakifrån och kysste henne i nacken. Hon gillade det och blev besviken de gånger jag inte gjorde det. Hon vände liksom upp rumpan mot mig när jag gick förbi. Det slutade jag dock med tvärt efter detta inför barnen. Min fru och jag dricker väldigt sällan alkohol. Min fru gillar dock att ta ett halvt glas vin till maten ibland på helgen och vi har pratat om att det just bara är vin hon vill ha då, även om hon gillar öl också.

Barn är som tvättsvampar med livlig fantasi.

En polare fick en orosanmälan på sig efter att hans ena barn på förskolan förklarat hur helgen varit genom att säga "pappa åkte polisbil och mamma ambulans". Hans son var då väldigt förtjust i Halvanböckerna som handlar om olika fordon.

Jag hoppas att jag aldrig hamnar i en situation igen där jag måste förklara att jag inte gör någon jag älskar illa på något sätt. Kommer ihåg att jag hade en liten svacka rent psykiskt efter det min son sagt. Känns alltid konstigt att träffa dom föräldrarna. Vissa är dock väldigt skitnödiga och innan man tar upp något sånt här bör man kanske skaffa sig mer egna observationer än att gå på vad ett barn säger en gång.

Vi män måste dock vara väldigt uppmärksamma på hur vi för oss eftersom det i samhället generellt sett verkar ses som sämre att en pappa blir arg än en mamma.

Håller med men tycker dock att ilska även det är ett för starkt ord. Irritation är nog bättre. För jag vet inte om jag känner ilska när jag höjer rösten i besvikelsen över att mitt barn har sönder inredningen i huset trots att jag sagt till 20 gånger att sluta upp med det han/hon gjort den senaste halvtimmen.

De är både det bästa och det jobbigaste jag upplevt. Bucklorna på bilen eftersom "det var den enda släta ytan att sparka fotboll på" glöms bort när man sitter i soffan och de kryper upp i knät och somnar. Vilken annan varelse som helst hade varit ett perfekt läge för nackskott. Men ens egen avkomma bär man till sängen, stoppar om och hoppas att de sover gott hela natten. Konstigt det där...