Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag tror att jag är en av dom som hatat sig själv mest i livet men definitivt en av dom som älskat sig själv mest också. Det är det som har varit mest förvirrande för folk runt mig. Hur kan någon hata sig själv så mycket men samtidigt älska det så mycket.

idag börjar man jobbet igen , känner 0 motivation av att börja jobba igen. tror jag är trött på min bransch överlag som jag jobbat i 10 år +. känner att trots jag nu pluggar också står och stampar i livet.

jag är trött på att jobba , vet inte vad jag ska göra annars. känner mig lost och helt vilsen i livet. jag gillar inte min arbetsplats direkt. jag är bara handfallen just nu. känner mig helt omotiverad överlag. Samt ångest , känner att livet är inte som jag alls vill.

Jag önskar man kunde göra en reboot på allt och börja om. försökt träna och vara "hälsosam" men motivationen försvinner alltid efter ett tag. jag önskar att jag var driven men saknar drivet förtillfället.

Livets brutalitet/grymhet är så brutalt/grymt att det är svårt att fatta. Det är svårt att verkligen fatta vidden av det. Men när man väl gör det, vilket jag har gjort, så blir man livrädd.
Vi har inbyggda mekanismer som gör bl.a. dessa saker: man låter bli att tänka på det, man stoppar huvudet i sanden, man hoppas på det bästa, man önsketänker, man tror att det ändå finns nån slags rättvisa.

Om man släpper alla de där sakerna så blir man typ skräckslagen av livet.
Livet är absurt också.
Livet suger.

Känner att jag står vid ett vägskäl i livet just nu. Av olika anledningar känner jag att det är dags att söka nytt jobb. Men funderar på att testa en helt annan bransch. Saken är att jag inte har några "skills" överhuvudtaget i något annat fällt. Så börjar jag om så blir det något "skitjobb" . Är 30+ , jag känner mig fortfarande som en osäker tonåring ibland. Jag vet inte vad jag vill just nu. Men jag känner att jag måste utvecklas på något sätt . Är trött på att leva som jag gör, trött på att känna att jag slösar bort mitt liv och inte gör något vettigt. Trött på att känna mig vilsen och oduglig.

Precis blivit hemlös. Hade faktiskt hellre torskat för min ringa haschförsäljning för då hade jag åtminstone haft ett hem. Vägrar av principskäl bli en soffnomad. Blir ett tält från Biltema på galgberget. Burkar med ravioli. Det känns ändå som det är här jag hör hemma. Det återstår att se om det blir en vändning på den här sagan. Just nu är hoppet rätt dött. Men spriten värmer. Hoppet helt jävla dött, men konstigt nog så är jag inte ledsen. Kanske spriten. Men jag finner mig i mitt öde då det är jag som har fuckat upp det. Så en viss moral har jag nog ändå kvar i kroppen trots allt.

Men det är nog invandringens fel ändå när jag tänker efter lite. Höhö

Jag använder den här tråden för jag behöver skriva av mig lite - skriva av mig på ett sätt som jag inte kan skriva till mina nära och bekanta.

Jag har försökt sluta supa i månader men misslyckats. Igår satt jag nykter och glad och kollade Premier league fram till åtta på kvällen. Min granne som är en tjackis och bor i källaren i detta flerfamiljshus knackade på av försoningsskäl - som jag i en fyllepsykos där någon snodde min cykel förra veckan - och jag anklagade honom för denna stölden men jag bad om ursäkt efteråt då det visade sig att han var oskyldig (hans blick talade för det) - han bjöd ner mig på lite groggar (hembränt) och han bjöd mig på 1 rosa xanor som var 2mg enligt honom (jag tror han ljög då jag aldrig tidigare har sett rosa x på 2mg - 0.25 däremot - men såhär i efterhand så kan det nog stämma då jag fortfarande känner mig benade) - och därefter slog det slint. Jag slog sönder hela lägenheten i min fyllepsykos. Hål i väggen. Krukor ut genom fönstret så grannen ringde hyresvärden.

Jag har min lägenhet idag men jag har blivit vräkt med uppsägningstid. Så jag ljög i mitt tidigare inlägg men ändå så talade jag sanning. För det kommer sluta i ett tält. Jag har bränt alla mina broar.

Kanske berodde det på att jag faktiskt vill dra ut i skogen i ett tält och bara ligga där och dö. Jag vet inte. Men det är iaf min framtid så lika bra att förbereda sig kanske.

Jävligt dålig helg iaf, det är något som är säkert.

Vet du vad du vill jobba med istället? Kör! Du är fortfarande ung, ska jobba i säkert 30 år till haha. Så du hinner byta bransch ett par gånger till om du vill
Men jag känner igen mig. Jag är också osäker på vad jag vill göra. Och eftersom jag inte vet matar jag på i samma gamla hjulspår.
Är också rädd att jag slösar bort livet. Det finns något där ute jag söker men inte hittat än. Vad det är får vi se. Hoppas vi hittar rätt. Lycka till min vän! Vi lyssnar på magkänslan va?

Kommer ihåg i våras när jag tänkte att jag skulle måsta längta bort den här sommaren. Nu är den över och nu är jag här.. Vid händelsen jag väntat på. Bara några dagar till. Riktigt nervös. Vill bara att det ska vara förbi. Sen väntar en lång tid efteråt av ovisshet.

I stort sett hela den här sommaren har jag haft ångest nästan varje dag. Ångest på hög nivå med självmordstankar. Jag trodde det skulle bli bättre. Hoppades att saker skulle lösa sig. Men det gör de inte... det blir inte bättre. Varje gång jag försöker hoppas på något bättre och en förändring så går allting skit igen.
Snart finns ingen utväg att ta. Det skrämmer sönder mig men jag ser snart inget annat val.

Fick upp min förövare som vänförslag på facebook häromdagen. När jag skrev högskoleprovet för många år sen skrev han det samtidigt så vi tvingades sitta i samma sal. Har sprungit på honom vid ett par andra tillfällen också. Bor inte i en särskilt liten stad så det känns som ett hån.

Känner att jag måste tömma ut min ångest någonstans och få råd av främlingar med liknande erfarenhet innan jag gör något... förhastat.

Lång historia kort så var barndomen präglad av mobbing, utfrysning och depression redan från lekis åldern, till den grad att jag aldrig fick lära mig hur ett normalt socialt samspel fungerar med tjejer och kompisar (jag har ett ovanligt efternamn som tydligen gjorde mig mindre värd än hundskit).
I högstadiet vände det när det började bli lätt att få tag i alkohol och gå på hemmafester, alkoholen hjälpte mig glömma blygheten och ångesten... men som de flesta med alkohol problem vet så fungerar inte alkohol som ett socialt verktyg för evigt, det blir för stora mängder, man gör bort sig, bränner broar yadda yadda yadda... så under större delen av mitt vuxna liv har jag försökt balansera missbruk med timanställningar och PTSD, varit i rehabilitering flertalet gånger.

Faktumet att vårat skit system är designat så att om du inte pluggar högskola/universitet och bäddar för ett fint 7-16 med fast anställning hjälper inte, så då kommer du förbli på botten av samhället, där du endast kan få tag i tim anställningar och vikariat via företag som utnyttjar situation till fullo. Efter 6-12 månader (minns inte vilket) så har man rätt till anställning men istället blir man petad och återanställd som "vid behov" strax innan deadlinen.

Så såg livet ut för mig mellan 18 års ålder till nu när jag är 29. Jag gick inte in i väggen, jag körde formul 1 bil in i en bergvägg snarare efter senaste Tim vikariatet, gav upp totalt. SOC placerar mig då efter 9 månader AA öppenvård inom en kommunal sektor som skrapar upp oss med missbruksproblem, diagnoser och invandrare som vägrar lära sig svenska. En arbetsplats med varierade lätta sysslor.

Om du verkligen visar framfötterna och gradvis går upp i arbetsprocent till 100% så lovar dom en fast kommunal anställning på ett år (OSA). Löftet var anställning från och med 1 Juli. Sommaren går medan jag lever på enbart underhållsstöd från Socialen, ingen hjälp med hyran eftersom jag inte kan stå på lägenhetens kontrakt i och med skulder etc, så då har jag i princip jobbat 100% som flyttgubbe åt kommunen sen Februari 2023 för 500 (det är det som finns över efter hyran) kr i månaden... har gått ner 23 kg ofrivilligt pga matbrist (betalar hyran med stödet).

Det framkommer sen att min ekonomiska biståndshandläggare på Socialen inte har skött sitt jobb för 5 öre utan bara lallat runt med arbetsgifterrna med inställningen "jag tar det sen". Hon fick sparken och processen för anställning var tvungen att börja om från början med nya utredningar och underlag... mitt tålamod som redan är på bristningsgränsen försvinner helt och jag fick vansinnesutbrott på både arbetscoachen och ansvarig chef på SOC.. och jäklar vilken fart det blev på dom (jätte bra).
De ger löftet om anställning istället i oktober, men igår kommer arbetscoachen och säger att det blir urinprov på Onsdag (imorgon) inför anställningen som är påskyndad. Jag vet att jag inte kommer klara urinprovet eftersom jag har plockat och rökt cannabis-fimpar under ett längre tag för att stå ut med ständig oro och stress, dessutom för att palla äta och sova utan panikångest. Självklart har jag erkänt detta för coachen som säger "vi får se om du klarar provet annars kommer det definitivt försvåra omständigheterna".
Jag tyder det som att de kommer spotta ut mig, och placera mig i Öppenvården igen, vilket jag inte klarar eller orkar en gång till. Jag vill ha lön, och trygghet för fan!
Så jag tänker nog hänga mig imorgon om allt raseras. Vad har jag för andra alternativ? Så trött.

Tveksamt om du fått i dig tillräckligt för positivt utslag.

Men ja, det är så det är riggat, man skulle inte kunna hålla 7-16-folket på mattan utan hotet om att hamna i din situation.