Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Diskussionen retat upp mig pga allt andra människor råkar ut för när det kommer till vissa människor som sedan beskrivs som sjuka. Beroendesjukdom är därmed en bättre definition eftersom det endast är hur det dricks eller missbrukas andra substanser som borde ingå. Jag förstår att folk på botten tappar allt men det som retar upp mig är inte den som hamnat längst ner i skam utan de som skadar andra.

Problemet är i den kärnan du beskriver, att vi behöver ha en hårdare lagstiftning för att tvångsomhänderta missbrukare när vi pratar om de som utvecklat missbruk eftersom de inte vill ha hjälp när de behöver den.

Men det finns ingen missbrukare generellt, som inte vill sluta någon gång eller lägger det framför dem.

Man bygger upp alkoholism. Jag brydde mig ingenting om mitt anseende när jag drack, inte nu heller men idag inser jag att jag är en mer medelklasspersonlighet trots att mina lärare alltid sa Suddan, Du är INTE white trash! men jag har övertygad om det pga mina föräldrar och mina vänner. Arbetarklass är som regel den klassen som ofta är inringad i beteenden vi kan kalla för WT. Men bara för att man har föräldrar det inte gick bra för och tre, fyra släktingar det inte heller gjorde det försvinner inte all bakgrund man har och jag tror att de även menade att jag var (jag kommer från en väldigt bildad släkt) beläst och kunnig som faktiskt hade mycket folkvett och förstånd som lite bättre intressen/intressefrågor.

Jag valde att dricka för att jag även trodde att jag hörde hemma bland mina vänner för att jag var blind inför de skillnader som fanns mellan många av oss. Sedan så har jag haft bland de bästa människor ut mitt liv, som själva inte levde nyktert.

Hela kedjan innan. Allt från identifiering mm. spelar roll. Man är inte alkoholist eller narkoman, man blir. Det börjar sällan med ett glas vin till maten utan med högriskdrickande och festande. Det går att välja andra saker i början.

Dagens ungdomar dricker exempelvis mindre än vad vi gjorde förr. De väljer att vara nyktrare än vad vi tidigare generationer valde.

Min fråga var ju Hur kan man välja att leva som alkoholist? något sådant. Jag förstår hela karusellen. Allt från att ta en återställare för att orka gå hem från en fest. Till att bara dra runt och känna andra som festar (och tar droger som människor normalt gör då också). Men att inte tvätta sig så att man luktar illa av gammal fylla, cigarettröken osv. Håret blir kast, sömnbristen är total. Snorungar som arbetar på macken ser på en med de där överlägsna flinen som om man är en råtta som slunkit in, diskriminering överallt. Fine, domen skiner. Förfest hit, dit, efterfest, dra vidare. Krogen. Dansa. Spy. Snaaaacka, snaaaacka, snaaaacka om vad alla andra gör utan att tänka på vad man själv är för en typ på det vis som passar de flesta utmärkt när de inte vill arbeta med dem själva.

Det är trevligt att sitta hemma och läsa, dricka te, ha det mysigt med doftljus eller som nu, julpynt. Gå ut och äta ibland. Samla på matservrisen istället för att lägga pengar på cigg och alkohol.

Nej, jag kan inte förstå hur människor kan välja bort det här för misär. Andra att umgås med, det kan de hitta överallt om det är där skon klämmer

Sedan är det svårt för folk att vända livet ja, men de väljer att försöka oftast fler än en gång. För att de inte vill välja mänsklig misär.

Ja, missbrukare skadar ju inte bara sig själva utan andra människor runtomkring (och kostar samhället stora summor pengar). Och det finns säkert de som liksom fastnar nere i en grop av självömkan och uppgivenhet, som bara fortsätter supa och tycka synd om sig själv.

Kanske hade jag varit kvar där om det inte vore för ett bryskt uppvaknande och en insikt i att det inte var mitt eget liv jag förstörde, utan min frus och mina barns. Hur mycket jag än hatar mig själv och önskar jag vore död (eller ännu hellre aldrig fötts), så trumfade den självömkan inte sanningen i vad lidande jag orsakat dem.


Detta är en väldigt intressant diskussion, tack för att du lyfter den!

Om jag förstår dig rätt så var du "egentligen" smart och med alla möjligheter att lyckas i livet, men valde (drogs till) festande och den typen av människor. Jag känner igen detta till 100%. Speciellt detta med identifiering tror jag varit en pusselbit i mitt fall, har nog aldrig riktigt tänkt på vad det gjort med mig.
Jag har allt sedan ungdomens dagar (när man började supa) dragits till trasiga människor och hade alltid lättare att identifiera mig med dem. De var i regel också mer öppna för mig och inte så dömande som jag upplevde att de "normala" var. Precis som jag tror var fallet för dig, undrade ofta omgivningen varför jag umgicks med "sådana" när jag egentligen "skulle kunna bli någonting". Fick ofta höra att jag hade talang för ditt eller datt, att jag skulle kunna bli något om jag bara ville. Men de orden betydde liksom ingenting, de fastnade aldrig - som om man vore täckt i teflon.

Det sociala arvet är naturligtvis också en starkt bidragande faktor. Jag kommer själv från arbetarklass-bakgrund och är uppvuxen i en betongförort. Mina föräldrar gick nog i samma fälla som mig och trodde inte speciellt mycket om sig själva. Men uppenbarligen fanns begåvning, ett arv mitt syskon förvaltat (hon har doktorerat och är bevisligen begåvad). Själv kastade jag bort nästan allt och det känns tungt idag. Det kunde blivit så bra, men det blev bara skit (ungefär så brukar jag tänka). Ja, ett enda stort misslyckande, så känns det. Ett enda långt slöseri på liv.


Nej, visst är det märkligt. Men det är också lätt att ställa sig den frågan nu, när man inte längre är inne i det. När man är inne i karusellen så tänker man ju inte riktigt med samma klarhet, den där 'utifråninsikten' vi har nu, att kunna analysera oss själva och våra tankar, den tyckte jag var mer eller mindre utrotad när man var ständigt full eller bakfull. Det är som om man lever med en halv själ, om ens det. Vingklippt, decimerad, inte längre en hel människa.

Nej, jag saknar verkligen inte fyllan eller bakfyllan, ångesten och stanken. Som du säger, att sitta med en kopp the och tänka klart väljer jag (nu) alla dagar i veckan!

Även om jag med supit bort mycket i livet så är det viktigaste idag. Var är jag nu? Inte gråta över spilld mjölk. Det finns fortfarande tid att åstadkomma massor (jag är snart 60). Det finns heller ingen anledning att ägna någon större tid att fundera på varför det blev som det blev... Det är här och nu och framåt som gäller. Bara att acceptera mig själv och det liv jag levde och göra de förändringar som behövs för en bättre dag idag och en bättre framtid. En del saker tar dock tid att förändra (såsom att bli av med vissa rädslor och bygga självförtroende och självkänsla) men låt det ta lite tid då.

Det är även bara jag som har ansvar för mitt eget liv. Ingen annan.

Idag är jag mitt eget projekt. idag är jag nykter så det är möjligt att driva det projektet. Rätt så kul projekt faktiskt när jag väl insåg mitt eget ansvar och lämnade skammen och den där "skyll på andra och livet" grejen bakom mig...

Livet är fullt av möjligheter

Tack för svaret och inspirationen!

Ja, det har du förstås rätt i. Finns ingen anledning att älta det som varit. Bättre då att istället fokusera på här och nu! Ibland kommer det över en bara, ältandet - lika ohejdbart som en tsunami. Känns lite bättre nu efter att jag skrev inlägget ovan, det var skönt att "få ur sig" (igen).


Ska satsa på att få någonting konstruktivt gjort idag efter jobbet. Vad som helst, skriva några rader eller läsa lite i en bok. Vara närvarande med barnen. Som du säger, livet är fullt av möjligheter!

Ja och nej, alla lärare sa ju alltid att jag kunde bli exakt vad jag ville, att jag var mycket intelligent osv men jag klagade mycket på att jag inte kunde koncentrera mig utan gehör. Idag är det givet att jag har npf-problematik (dock som vuxen ADD-diagnos o autism) eller koncentrationen märks som vuxen, själva adhd diagnosen till viss del jag har klart och tydligt diagnosen även om jag överlag är mycket lugn och en glad hemmamänniska ungefär.

När det gäller det sociala arvet så var jag samma efternamn som någon illa omtyckt släkting pga att han var alkoholist och fick tidigt höra att det aldrig blev något av min sort och jag har mött otroligt mycket ful diskriminering från väldigt mycket skolpersonal, rektorer fått väldigt dåliga bemötanden vid arbetsintervjuer och två ggr hånats pga släktingar. Ena gången hade jag mer eller mindre fått arbete men chefen åkte på semester och den som gick in för honom kallade mig på en andra intervju till henne och satt och häckade mig pga att hon sett min mamma på krogen. (Min mamma har inte alkoholproblem utan har då varit ute och bara haft roligt som vilken människa som helst). Helt galet faktiskt.

Jag hade bara en kort period i högstadiet då man levde lite tonårsliv. Jag var mycket lugn som tonåring men utsattes för våldtäkter och våldtäktsförsök. Det är uppenbart för mig att jag började dricka för att orka leva. Hade jag inte druckit hade jag sannolikt istället varit död idag. Det finns ett mer framgångsrikt familjeföretag på en sida av släkten men där könsskillnader gjorde så den andra förväntades att bara gifta sig och inte "bli ngt". Så föll den sidan för mig. På den andra är det innan min förälder civilingenjör och ekonom som var dennes förälder och sedan är det en rätt imponerande släkt sett till helheten bakåt. Man har såklart alltid många olika släktgrenar. En eller två definerar inte samtliga och det finns inga släkter där det alltid gått bra för alla.

Kanske var det lättare för mig eftersom jag var renlevnadsmänniska i grunden. Jag har alltid vägrat droger trots att de ständigt fanns omkring mig i omgivningen. Detta av etiska skäl. Jag ville aldrig medverka i den bakgrunden som drogerna har innan de ligger på bordet framför en. Eller vara delaktig i vad som händer sen, med andra människor pga narkotika. Jag identifierade mig, precis som mina lärare sa, till fel människor. När man är 40 ser man skillnaden i hur de andra resonerar och blev. Jag hade t.ex. en obegåvad vän vars föräldrar dog i levercancer bägge två, men som ständigt försökte påstå att hon var av en finare klass än vad jag är. Men även min pappa arbetade större delen av sitt liv (någon form av elektricitet var hans arbetsområde) och jag har då också en mer anmärkningsvärd bakgrund. Det är som så att de som dömer hårdast borde se till dem själva.Ser man också till hur mina syskons liv även de utvecklats trots att de festade som unga, är skillnaden distinkt. Vi är inte den lägsta gruppen i samhället utan trots bakgrunden fungerar vi mer likt en etablerad medelklass och har man andra beteenden i sig, kan folk försöka tvinga ner en på botten men de kan inte hålla en kvar i sörjan.

Det är klart och tydligt med oss att vi inte passar ihop med de lägre socialgrupperna. Personligen klarar jag av att fungera med de flesta olika grupper vi har i ett samhälle och ett annat syskon har bestämt sig för att arbeta inom missbruksvård istället för att läsa upp sig men då handlar det fortfarande om att faktiskt fungera.

Trasiga bakgrunderna påverkan gör tyvärr så att, som du säger att man tror mindre om sig själv men du hade aldrig insett din egen situation om du inte hade ett stråk av något annat i dig. Normalt fortsätter folk dricka och använda narkotika medan de sitter och önskar dem själva inför andra och berättar om hur illa andra människor är mot deras barn, hur mycket de saknar dem osv utan att någonsin fundera på att nyktra till ens när de vet att barnen kanske utsätts för vanvård och misshandel av åtminstone psykisk karaktär. Din syster klarade sig också av de stråk hon hade inombords. Jag kommer själv från en mycket stor syskonskara där ingen stannat kvar i något festande. Hälften har aldrig ens börjat gå ut och dricka utan skaffat barn eller börjat arbeta tidigt. De andra av oss har också mer klass. Tror det är ett enda syskon som dricker vin på middagsbjudningar som är den som då och då, konsumerar något med alkohol. Jag drack senast en öl till maten i augusti. En lättglöggsflaska häromveckan men den tog sina dagar.

Du är aldrig definierad av enstaka släktingar och inte heller hur ditt liv börjar. Finns antagligen en hel del 20-åringar som får det att rysa, som kommer skärpa till sig och landa i någon medelklassidyll( jag har väldigt svårt för när människor saknar folkvett trots att jag nog allt när väl jag öppnar munnen kan visa vart jag själv varit i livet).

Vi pratar mycket om tacky medelklass, vi borde prata om wt/tacky arbetarklass och de omkring dem som särskiljer sig utan att göra sig till. För du är inte nödvändigtvis som de säger, ibland är det de som pekar finger som tror att de ser in i sin egen spegelbild.

Jag klarar galant av att fungera bland lägre klasser och har aldrig tänkt så mycket på huruvida jag gör det i andra klasser men jag märker hur mycket det tär på mig att jag var dum nog att bosätta mig i ett område som är fattigt och där alla mer eller mindre identifierar dem själva till socialgrupperna längst ner

Många fastnar antagligen i missbruk helt enkelt för att den klass de har omkring sig saknar alla ledtrådar till hur man bör föra sig i samhället. Det är lättare om du har en viss sorts förälder. Min uppväxt var inte bra men jag fick en gedigen uppfostran om rätt och fel, etik och moral. Vett och etikett osv även om jag alltid "imponerat" på den förmågan jag har att rakt av kunna kliva in i vilken grupp som helst eller fram till vem som helst och säga min mening. Det var väl bara i min egen familj det ansågs vara en stark karaktär av fasthet att stå upp för det som är rätt. Människor som gör fel gillar inte sådant. Och bara där vet jag själv vilka som försöker döma mig mest. Idag tyvärr och inte när man ännu var ung.

Jag avrundar eftersom jag råkade skriva en novell igen

Du kan klara det du vill om du väljer att definiera dig ärligt och inte efter den bild som passar andra bäst. För även när du gör fel, kommer du dömas av människor som är värre än så.

Man måste även minnas en sak, andra människor vill inte se dig lyckas eller klara dig ur din forna värld. Så att du tar återfall är något de önskar mer än att vinka av dig

Du har klarat det och du kommer fortsätta klara det. Jag tror att vi sedan är två slags människor. De som går vidare men fortsätter att identifiera dem själva i missbruket andra har. De bär någon form av medberoende med sig och slutar aldrig se dem själva i andra människors öden. Sedan de som dömer dem hårt, och som med en kraftfull aversion ser allt de inte kunde förlika sig med i missbruksvärlden, hos alla andra som fortsätter att leva under beroendesjukdom.

Även vreden är en drivkraft ifrån något. Den blir däremot alltid betraktas som "ful". Som om det ligger något vackert i att blunda. Jag anser inte det. Men alla är olika ordet är det människor inte förstår när jag säger att mycket är val.

Att du däremot varit missbrukare innebär inte att du måste ha varit en sämre människa. Det innebär inte heller att du för all framtid är missbrukaren. Du är inte den missbrukande maken eller fadern, när du är nykter. Det lättar ju längre tid du är nykter och varje nykter dag är en dag du kan skapa andra minnen hos dem som är dig närmast. Människor förändras och utvecklas. Varje dag om de så vill. För varje dag är en dag att göra något annat med. Det är viktigt att värdera tiden man har framför sig högre än den man har bakom sig.

Varit nykter i 15 dagar nu vilket känns bra. Fortsatt inget sug efter alkohol. Hade jag kunnat dricka utan konsekvenser så hade jag druckit varje dag, konsekvenserna är dock förstora. Fortsatta sömnbesvär, dock börjat dricka äppelcidervinäger innan läggdags vilket har hjälpt. Antar att det sura lugnar magen på något liknande sätt som vinet gör.

Tack för ditt svar och för att du delar med dig!

Först och främst, beklagar verkligen att du utsatts för våldtäkt. Det måste vara en fruktansvärd upplevelse och jag kan bara föreställa mig vad det gör med en psykiskt, inte minst i det långa loppet. Fruktansvärt!

Sedan är det också oerhört orättvist att du blivit diskriminerat på grund av ditt namn och vad släktingar gjort eller är. Det är helt galet att det kan "få" gå till så. Helt bisarrt att någon påpekar att de sett din mamma på krogen (!) - låter helt sjukt.


Tycker diskussionen om klasstillhörighet och identitet är intressant och jag känner igen mycket i det du skriver. Jag växte som sagt upp i en invandrartät förort och bor idag i ett medelklassområde i princip helt fritt från invandrare. Kontrasterna är enorma. Men jag måste ändå säga att jag mår lika dåligt här, känner lika mycket (eller snarare lite) samhörighet som jag gjorde i förorten med mina grannar. Att behöva kliva över benen på en alkisgranne, som däckat halvvägs in i sin lägenhet (vilket jag fick göra som barn) är typ detsamma som att idag behöva klämma sig förbi grannens nya Tesla med mina matkassar när idioterna prompt skall parkera framför sitt hus för att lasta ur sina varor. Lika mycket (eller lite?) känslor som upprörs.

Men jag förstår hur du menar att vi förstås måste haft ett "stråk av något annat i oss". Jag kan bara tala för mig själv men för mig har det känts mest som att jag "lajvar" olika roller i livet (festprisse, clown, "deppigt geni", amfetaminkonnässör, konstnärlig själ etc.) Men någonstans har jag alltid varit medveten att det är en sorts roll jag levt ut, eller experimenterat med. Att jag egentligen inte är sån eller sån. Har nog sökt efter vem jag egentligen är men sanningen är nog att jag är ganska tom, som om jag fötts med ett hål i själ.
Men bra jobbat ändå att du kan vara en sådan "kameleont" bland alla samhällsklasser ändå (trots npf-diagnoser).

Du skriver att du har npf-diagnoser. Mitt syskon (fick diagnosen i vuxen ålder) och mina barn har i varierande grad alla denna problematik (adhd och autism), så att jag skulle vara ett undantag känns ganska osannolikt. Men jag har nog inte riktigt förlikat mig ännu med den tanken. Det känns som en sten jag ännu inte orkat ta tag i, men kanske inom en snar framtid. Att det är något fel på mig råder det i alla fall inget tvivel om - frågan är bara vad

Bra kämpat!

Men det låter ju som att du kanske har något magproblem?

Jag bor i ett invandrartätt område, där folk är fattiga och många är missbrukare. Jag kommer överens med folk så länge de uppträder och de blir lättare triggade av mig ön tvärtom. Att jag rör mig på nätet och säger vad jag tycker efter ett liv som syndabock, stör folk mer än r de själva uppträder fel. Ironiskt men jag bryr mig inte så mycket. Ena grannarna t.ex gick långt över gränserna för anständighet första gången jag var hos dem och jag sa rätt snabbt ifrån med att festa (dricka med dem) då jag inte finner det särskilt trevligt om grannungen skulle vakna på natten och jag sitter packad och gaggar om mitt liv. Så fanns det lite annat jag kände att jag behövde hålla distans pga av. Tålamodet har jag haft länge men har tröttnat på vad jag anser är en skiftande attityd och jag hoppas att de uppfattar min brutala offentliga ärlighet lika smickrande som när de ringde på dyngraka mitt i natten och underförstått påstått att jag var inblandad i gängkriminalitet eller snarare någon det fanns skäl att ge sig på. Att bo granne med folk som missbrukar på olika vis, kan störa mitt på så vis att jag blir irriterad ibland på deras dynga och skitsnack som annat man begriper att de gör bakom ryggen för att elda på stämningen. Det är kul för folk att få stå i centrum genom att dra andras namn i skiten istället för att sköta sitt eget.

Jag älskar mitt hem. Det är som nu, jag mår kanon. Har kollat på lägenheter och länge har det varit planerat att jag ska flytta till en annan stad men jag drar mig verkligen. Det är som nu, jag tror vem som helst som mår riktigt dåligt, skulle trivts den här stunden med mig nu. Det blir lite svårt att släppa hemmet när man boat in sig och präglat det med välmående. Det är bostadsbrist och i Stockholm får man mest andrahandskontrakt. Jag är tuff i mycket men inte modig nog för skräpkontrakt igen

Du kan flytta hur mycket du vill men om du inte tar hand om ditt illamående, är det , det första du transporterar med dig. Vi människor som har haft problem. Vi har triggers. Min trigger är män. Sällan, men när det väl händer är jag den som skulle springa raka vägen in i kniven. Ingenting stoppar mig och det är just det som en trigger handlar om. När du blir arg över grannens Tesla, handlar det om andra saker såvida det inte är på så vis att du lever kroniskt stressad, irritabel och arg för att du inte stannar upp och börjar styra ditt beteende åt ett annat håll, aktivt välja att ifrågasätta dina tankar och känslor som dyker upp. Varför du är frustrerad över situationen och vad du egentligen känner i ditt liv.

Triggers kan komma av olika skäl och varför är bra att fråga sig. Vi har olika förutsättningar för att hantera saker men mycket handlar om vana. När vi pratar om NPF diagnoser och inte diagnostiseras först sent handlar om att vi faktiskt är mycket välfungerande och kan maska över många problem. Därför är det inte bara att dra slutsatsen om att det är adhd. Jag har t.ex. ett jäkligt långt tålamod sedan plötsligt som här i veckan efter flera år, tröttnade jag på ena grannfamiljen efter att de har haft tidsfrist i flera år. Men ingen av oss dör av att helt enkelt ställa sig och säga, jag gillar inte dig. Jag kommer väl överens med andra grannar så olika triggers handlar mycket om vem man är. Jag t.ex. ignorerar det mesta för att jag har haft ett hårt liv och jag tar saker inte så allvarligt när jag haft det så pass illa att jag känner att vissa saker är överreaktioner om jag skulle lägga för mycket energi på dem. Saker andra istället skulle gå i taket för snabbare.Folk har svårt att förstå sig på det. Att man inte bryr sig för att man inte ser skäl i att göra det. Men de kan pröva mina skor, om de vill lära sig värdera saker bättre.

Dina triggers är av betydelse för dig. Varför blev du arg på grannen som låg berusad? (Du var ett barn men ändå). Blev du arg, eller det blev du aldrig men du berördes illa. Eller hur? Vad sa det om din värld, din uppfattning om dig själv och andra. Dina normer och värden? När du knappt kommer förbi och blir arg, är det människor i sig eller din dag? Är det en attityd du associerar situationer till som du upplevt?

Jag kan inte relatera till det med att känna sig tom men det är vanligt vid vissa personlighetsstörningar. Som iakttagande eller medberoende till drogmissbrukare tror jag att det kan vara ett symptom på missbruket. Jag har uppfattat en del missbrukare som väldigt tomma under skalet. Däremot är jag själv ganska flack i känslolivet men det har mer med att jag var tvungen att stänga ner. Hörde en låt idag och minns hur jag bör ett par år sedan var rasande och spelade låten mycket https://youtu.be/8AHCfZTRGiI

Citat:

Try to kill it all away
But I remember everything
What have I become?
My sweetest friend
Everyone I know goes away
In the end
And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt
I wear this crown of thorns
Upon my liar's chair
Full of broken thoughts
I cannot repair
Beneath the stains of time
The feelings disappear
You are someone else
I'm still right here

Jag kan inte känna känslor förknippade till musik, ta upp minnen eller något alls. Men sakta börjar jag återfå känslor för andra människor (jag har varit som ett läckande batteri på låg nivå). Däremot har döden skakat om mig, kanske var det för att hålla den på avstånd jag slutade känna. Men jag tänker ibland som idag när jag promenerade och den spelades i öronen, att alla vi känner och möter kommer att dö. Även vi. Precis som det finns en sista gång vi träffar en människa, finns det en sista dag i deras liv.

Jag brukade alltid säga att jag inte tillhör dem som känt många som dött, men jag har nog känt eller kanske snarare varit bekant med en del som inte lever längre. Varje gång brukar jag tänka att är det värt det? när någon dör. Är det verkligen värt att lägga sitt liv på att vara arg eller må dåligt? Ibland vill man slå tillbaka på dem som slår men även de kommer att ha en sista dag. Precis som de man vill skydda. De man tycker om. De man älskar när man orkar älska andra människor.

Det finns alltid en sista dag. Du har en. Du har en. Dina barn. Din fru. Alla du känner. En dag som kommer med flera av sorg och smärta. Om inte för dig (om du lämnar först) så för din familj och dina anhöriga. Du vet att vi ska förlora alla va? Livet är, utan att det är en klische, alltför kort för att man ska ge upp och låta dagarna fyllas av något från en inombords som när livet plötsligt står på kant, inte ens betyder något.

Om du spelar en mängd roller, är det kanske på tiden att du lär känna dig själv. Vad vill du med ditt liv? Vad fruktar du mest? Hur vill du att framtiden ska se ut? Vilka är dina fem starkaste sidor? Dina tre svåraste? Nämn femton episoder ur livet för dig själv, där du verkligen mådde bra. Skriv ner sju saker vardera om de i din familj, minnen eller personlighetsdrag du uppskattar hos dem som är värdefulla för dig.

Ibland behöver vi mediciner som verktyg för att må bra, ibland lite arbete från oss själva. Den människa vi kommer spendera varje resterande dygn med för resten av våra liv är oss själva, inga andra kan vi ta för givna. Det är därför vi måste fokusera på vilka vi är, vilka vi vill vara och hur vi uppnår våra mål. Inspiration från andra är alltid något som kan hjälpa oss lite på vägen.

Du säger att något är fel på dig. Det är något fel på alla oss människor. Även om graderna såklart varierar mellan människor. Ibland behöver vi börja med att leta efter, och utreda vad som i själva verket är rätt med oss.

Har obehagliga hugg i bröstet när jag ska sova, haft detta i 7 år, anledningen till att jag började dricka. Gjort gastroskopi och varit hos doktorn för detta, dom har inte kunnat hitta något större fel. Ska snart påbörja en ny utredning igen. För att kunna sova så använder jag en kylklamp, sover halvsittandes samt äter inte 4-5 timmar innan läggdags.

Dricker jag alkohol så försvinner allt, mycket märkligt. Oklart om det är fysiskt eller psykiskt. Just nu är det hanterbart efter att jag börjat dricka äppelcidervinäger. Har fortsatt inget sug efter alkohol, känner mig äcklad när jag tänker på alkohol. Har även haft en vinflaska liggandes i bilen en vecka (tänkt ge bort den), inget sug alls av att dricka den.

Nykter nu i 22 dagar. Lämnat prover till transportstyrelsen och fått tillbaka svaren, gått och oroat mig i 2 veckor för detta för att det ska vara förhöjt. Målat upp värsta scenario att jag måste berätta på jobbet att körkortet är förlorat. CDT låg på 1.6 (1.9 är gränsvärdet till för högt), peth låg på 0.09. Känns som en obeskrivbar lättnad. Efter att jag tagit tag i flera problem samt bytt jobb så har allt blivit bättre. Sover även bättre. Inget sug alls efter alkohol, ser inga anledningar till att dricka i nuläget då ångestnivån är så pass låg samt att sömnen fungerar hyfsat. Hoppas att det fortsätter såhär.