h
Det här är ju en interesting take helt klart.
Det får mig att inse att den bil jag hatar mest faktiskt var 14 år gammal då jag hade den. Med tanke på att det var en Renault 4L så borde den altså legat på skroten sedan länge. Då jag tänker efter var det inte bara alla felen som gör att den tar pallplatsen utan att körupplevelsen också var helt jävla värdelös.
Nu till bot och bättring. Här är topp tre av de sämsta fabriksnya bilar jag ägt:
Sämst: Volvo 480ES 1986. Massor av fel, ofta bogsering, stod på verkstad mer än i garaget.
Näst sämst: Jeep Cherokee 1987. Som ovan i princip, något mindre tid på verkstad bara.
God trea: Jeep Grand Cherokee 1993. Lika usel som Volvon men den hade iallafall V8 som piggade upp och slipper därför dela förstaplatsen.
Citat:
En sak som jag inte kan låta bli att misstänka är att majoriteten av "sämsta bil jag ägt" refererar till en bill som är ordentligt begagnad. Inte alla, men dom flesta.
Har jag rätt i den misstanken? Då är frågan om det är någon skillnad, eller om man kan se ett mönster i dessa omdömen och om ett visst märke suger fett som ordentligt begagnad och om andra ofta ges samma omdöme som ny?
Jag köpte i inledningen av min karriär alltid begagnat och då blev naturligtvis upplevelserna därefter. Dom senaste 15 åren har jag aldrig köpt annat än nytt och då blir upplevelsen sannolikt en helt annan. Så mina negativa omdömen gäller bilar som hade mil på mätaren.
Jag blir minst sagt förvånad när folk pekar ut premium-märken som de sämsta bilarna dom ägt. Jag har i princip aldrig haft ett enda fel på en BMW de senaste 15 åren, men alla bilar har köpts nya och sedan sålts innan de gått en massa mil. Jag kör nya bilar.
Så frågan är om dom som gnäller på t.ex. VW, Volvo, Audi eller annat premium-märke menar begagnade bilar eller nya? Det är inte helt osannolikt att japanska märken har bättre kvalité efter 10,000 mil och majoriteten av dom som ger omdömen aldrig köpt en ny BMW och därför får uppleva dom trista sidorna eftersom dom helt enkelt inte har råd att köpa nytt?
Om ni fattar vad jag menar.
Har jag rätt i den misstanken? Då är frågan om det är någon skillnad, eller om man kan se ett mönster i dessa omdömen och om ett visst märke suger fett som ordentligt begagnad och om andra ofta ges samma omdöme som ny?
Jag köpte i inledningen av min karriär alltid begagnat och då blev naturligtvis upplevelserna därefter. Dom senaste 15 åren har jag aldrig köpt annat än nytt och då blir upplevelsen sannolikt en helt annan. Så mina negativa omdömen gäller bilar som hade mil på mätaren.
Jag blir minst sagt förvånad när folk pekar ut premium-märken som de sämsta bilarna dom ägt. Jag har i princip aldrig haft ett enda fel på en BMW de senaste 15 åren, men alla bilar har köpts nya och sedan sålts innan de gått en massa mil. Jag kör nya bilar.
Så frågan är om dom som gnäller på t.ex. VW, Volvo, Audi eller annat premium-märke menar begagnade bilar eller nya? Det är inte helt osannolikt att japanska märken har bättre kvalité efter 10,000 mil och majoriteten av dom som ger omdömen aldrig köpt en ny BMW och därför får uppleva dom trista sidorna eftersom dom helt enkelt inte har råd att köpa nytt?
Om ni fattar vad jag menar.
Det här är ju en interesting take helt klart.
Det får mig att inse att den bil jag hatar mest faktiskt var 14 år gammal då jag hade den. Med tanke på att det var en Renault 4L så borde den altså legat på skroten sedan länge. Då jag tänker efter var det inte bara alla felen som gör att den tar pallplatsen utan att körupplevelsen också var helt jävla värdelös.
Nu till bot och bättring. Här är topp tre av de sämsta fabriksnya bilar jag ägt:
Sämst: Volvo 480ES 1986. Massor av fel, ofta bogsering, stod på verkstad mer än i garaget.
Näst sämst: Jeep Cherokee 1987. Som ovan i princip, något mindre tid på verkstad bara.
God trea: Jeep Grand Cherokee 1993. Lika usel som Volvon men den hade iallafall V8 som piggade upp och slipper därför dela förstaplatsen.
rnas hjulskruvsgängor - vilket verkstaden lär ha bekräftat. 
