Citat:
Ursprungligen postat av
emmalind
Jag har två söner och har länge känt att jag inte vill ha dem i mitt liv. Terapi har egentligen bara lärt mig dölja detta eftersom man som mamma inte får ha sådana känslor.
Min man är tack och lov en ok förälder. Nu när de börjat skolan så är de betydligt mer pappiga och vill vara mer med honom.
Varför är det inte okej att ångra sig? Jag upplever att samhället glorifierar mödraskap och fick under graviditeterna höra att jag minsann skulle älska barnen när de kom. Så har aldrig skett. Varför inbillar sig alla att man alltid kommer älska sina barn?
Ursäkta mitt gnäll men... är du verkligen så egocentrisk att du måste ha det förklarat för dig? Du har två söner. Du satte dem till världen. Varför vet jag inte men det var ett val Du gjorde. Liksom deras pappa har du ansvar för deras välutveckling så att de kan bli trygga medborgare för sig själva och för andra. Om du då inte älskar dina barn när de kommer ur dig så är något väldigt fel i hur du ser på föräldraskap...
Varför terapi för att du vill kunna säga att du inte vill ha dina söner? Är inte det lite långsökt? Ger/får du inte uppmärksamhet från pojkarna? Är du även undvikande som förälder då ni hamnar i konflikt?
Visar du alls något intresse för dem? Är det som du säger att du aldrig haft kärlek till dina barn och därför inte känner koppling till dem? Inte konstigt att du känner dig avlägsen till dem. Känner du dina egna barn alls?
Vad tänkte du att du ville ha barnen till när du skaffade dem? Leka dockhus eller? De är dina barn. Du kommer få dras med att de är som de är och att de blir som du är med dem (och som tur är även deras pappa).