Ångrar mina barn

Alla är inte barnkära. Det är ett okej ställningstagande bland män och jag ser det av och till här på forumet. Då ifrågasätts det inte. Varför är det inte okej för kvinnor att känna likadant?

För att kvinnor ”helt naturligt” anses knyta band till barnet som fadern inte kan. Vid äktenskapstvister måste mannen vara tredubbelt duktigare som förälder än kvinnan för att överhuvudtaget ha en chans till vårdnaden, annars tillfaller rubbet kvinnan utan motfrågor. Därefter kan kvinnan försörja sig via barnet oavsett hur mycket/lite hon bryr sig om det lilla livet.

Med ovanstående i åtanke är det väl bäst att kvinnor motsvarar räkmackan de blivit tilldelade enbart p.g.a. sitt kön? Förstår du?

För att det ska vara allmänt okej för kvinnor att skita i sina avkommor bör vi radera narrativet som hävdar att kvinnan ”automatiskt” är den mer lämpade föräldern.

Fast det där är ju bara dina traditionalistiska fördomar och de har väldigt lite med verkligheten att göra. Jag är inte barnkär och det är inte trådstartaren heller. Det som skiljer oss är att hon ändå skaffade barn, vilket jag inte gjorde, men vi är båda exempel på att din svepande syn på hur kvinnor ”ska” vara inte stämmer.

Och genast börjar du prata om mig som att omvärlden inte existerar... Inte förvånad, cykla vidare.

Vad önskar TS ska hända?
Hur ser den optimala lösningen ut på detta?
Och hur ser den mest praktiskt genomförbara lösningen ut enligt TS?

Nä som jag skrev, kanske lite för sent för den åtgärden.

Ursäkta mitt gnäll men... är du verkligen så egocentrisk att du måste ha det förklarat för dig? Du har två söner. Du satte dem till världen. Varför vet jag inte men det var ett val Du gjorde. Liksom deras pappa har du ansvar för deras välutveckling så att de kan bli trygga medborgare för sig själva och för andra. Om du då inte älskar dina barn när de kommer ur dig så är något väldigt fel i hur du ser på föräldraskap...

Varför terapi för att du vill kunna säga att du inte vill ha dina söner? Är inte det lite långsökt? Ger/får du inte uppmärksamhet från pojkarna? Är du även undvikande som förälder då ni hamnar i konflikt?

Visar du alls något intresse för dem? Är det som du säger att du aldrig haft kärlek till dina barn och därför inte känner koppling till dem? Inte konstigt att du känner dig avlägsen till dem. Känner du dina egna barn alls?

Vad tänkte du att du ville ha barnen till när du skaffade dem? Leka dockhus eller? De är dina barn. Du kommer få dras med att de är som de är och att de blir som du är med dem (och som tur är även deras pappa).

Men gå inte på den här tråden annat än som ett troll, lite oengagerade slappa kommentarer från ts, samtidigt som hon parallellt lägger in lite slappa kommentarer om kollektivtrafiken och om man ska bojkotta rysk varor den tidpunkt hon startat tråden i forumet.

En verklig ts hade inte skrivit "jag tycker inte om barn" efter två skapade barn.

En verklig ts som kommit på att hon inte velat ha att göra med sina barn hade varit engagerad i svaren här om hur hon kan ta till strategier för att fixa situationen om hon nu kommit fram till att hon ångrar sina barn och inte tycker om barn.

Ts är helt ointresserad av svaren, trots att konstruktiva lösningar kommit.
Däremot har hon skapat engagemang hos ett forum som är helt impregnerat av kriget i Ukraina.

För att ni är värda mer. För ett folk, ett land, religion eller politisk ådra så spelar det ingen roll om några män dör eller inte får barn. En man kan ju få 1000 barn. Men om ni kvinnor hoppar över barn, så får det följder för ett samhälle.

Det är ju liksom bara ni som kan föda barn. Allt annat är vi människor likställda i.

Man brukar ju säga tredje gången gillt. Så testa med ett till. Om du inte ändrar dig efter det så kan du med säkerhet säga att barn inte är något för dig.

Vad är det som gör att du inte vill ha dom i ditt liv? Gillar du inte deras personligheter eller tar de för mycket tid? Eller både och?

TS är taget från någon tidning. Minns inte vilken. DN kanske.