Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Okej. Tror jag har nått en vändpunkt nu mentalt.

Det här var vad som hände för några dagar sedan: Jag hade kört lördag till fredag. På lördagen var det trevligt och jag ''unnade'' mig lite starkvaror och lagade en god middag till mig själv.
På söndagen kom ångesten som en ångvält och jag var tvungen att springa till närmsta livsmedelsaffär och köpa folköl som jag drack hela dagen.
Måndagen kommen, ännu värre ångest. Bolaget öppet, fortsätter. Sen fortsätter jag samtliga vardagar. Det känns ''bra'' överlag. Så länge jag dricker, men börjar känna mig svag pga. ätit dåligt hela veckan. Tänker en kväll, när ska detta sluta?

På lördagen går jag till bolaget så fort de öppnar. Ångesten är total. Vill inte gå, men tänker att jag måste ha några öl bara för att kunna få i mig lite föda och rida ut det här.
Skakningarna börjar, kallsvettas, och när jag kommer fram till kassan har jag den värsta paniken någonsin.

Har jämna kontanter redo i handen som jag snabbt lägger på disken så jag kan dra därifrån. Till min fasa ber kassörskan mig om leg. som jag försöker krafsa fram ur plånboken, det går efter några sekunder. Men när jag ska visa det skakar jag något helt sinnessjukt mycket. Tänk er parkinsons, fast handen spritter liksom helt okontrollerat till höger och vänster, upp och ner, hur ska hon ens kunna se vad som står på kortet. Till slut, under en kort sekunds stillhet säger godkänner hon glatt och önskar mig en trevlig dag. Ner med ölen i ryggsäcken fortfarande skakande visade sig inte lätt men fruktansvärt lättad över att det värsta är över drar jag därifrån.
Halsar en öl på vägen hem och de värsta skakningarna är över.
Bryter nästan ihop när jag kommer hem till min hund som väntar vid dörren och viftande hälsar på mig och slickar mig i ansiktet. Eller nej, inte nästan, jag bryter ihop.
Dagen efter får jag tag i några benso som jag sprider ut under dagen. Dag 2 också svårt men hade fått i mig mycket mat dagen innan så kändes avsevärt bättre. Detta var för 3 dagar sedan.
Skrev ner detta mest så att jag inte glömmer bort hur det var, vilket annars är oundvikligt att jag gör.

Hur mycket har du druckit för att få dessa skakningar egentligen?
Jag har legat mellan 6-12 långburkar 5 dagar i veckan under sommaren, och aldrig upplevt något sådant dom nyktra dagarna.
Och har nu varit nykter en vecka då arbetet börjat igen.
Hoppas det reder sig för dig!

Hur mycket man behöver dricka för att få skakningar tycks vara väldigt individuellt, men en faktor är ju att du måste dricka varje dag under en period. Håller du då upp 2 dagar i veckan som du gjort under sommaren så kommer du liksom inte dit. Visst kan väl vissa uppnå skakighet efter ett 5-dagars race också, men då får det nog vara lite mer än 6 burkar starköl om dagen då.

Själv upplevde jag inga skakningar vid något alkoholstopp, vilket jag nu i efterhand kan tycka att jag kanske borde ha gjort vid något tillfälle i alla fall. Nåväl, jag är glad att jag slipper bekymra mig om skiten nuförtiden.

Skönt att du har lyckats bryta, även om det där måste ha varit väldigt jobbigt att gå igenom. Du har såklart en tuff period kvar att ta dig igenom nu. Ångesten kommer inte försvinna över en natt. Tvärtom kommer den försöka lura dig ner i fördärvet igen. Det är ju det lömska med alkoholen att den ju faktiskt dämpar ångesten för stunden, men räntan är skyhög, vilket du vet som precis har fått göra en stor inbetalning.

Det är bra att du fick detta nedskrivet dock. Glöm aldrig bort det du har skrivit ner! Hämta fram det och läs det när du börjar fundera på att "Bara ta någon öl" och fundera på om du verkligen vill må så igen. Du klarar detta! Hur mår du idag?

Inga större mängder, en kasse långburk per dag ungefär. En flaska Fireball och några öl första lördagen. Det är inte mängden som var det avgörande i mitt fall, är jag övertygad om, utan att jag bara körde konstant och till slut fkade kroppen/sinnet ur helt enkelt.


Ja, det kommer bli riktigt svårt när mörkret kommer och den där lätta, ytterst tillfälliga lösningen som man alltid tagit till, kommer att försöka locka till sig en. Jag vet bara att jag aldrig tänker må sådär igen (självförvållat då).
Grejen är den att jag har några självdiognostiserade psykiska problem som jag har försökt dämpa med främst alkohol. Jag har varit i kontakt med vården för några år sedan men fick ingen vidare hjälp. Testat en del mediciner osv. Dessvärre fungerade ingen och jag testade många. Blev istället beroende av benso som jag dock lyckades sluta med efter ett tag. Tror dessutom att jag blev feldiagnostiserad av usel psykiatriker.
Ska ge det ett försök igen inom kort dock. Är inte så sugen på att försöka knapra mig fram till en lösning på mina problem men allt är fan bättre än alkoholen.

Idag känns det helt okej, tackar som frågar=) Hur går det för dig? Har för mig att jag har läst inlägg av dig här i tråden för rätt länge sedan men kommer inte ihåg riktigt.

Juste, lyssnar på en ljudbok av Allen Carr ''How to control alcohol the easy way'' som jag blev tipsad om av en användare här för typ ett år sedan. Väldigt intressant och motiverande hittills måste jag säga. Rekommenderas.

Skapade detta konto för säkert 8 år sedan å hade samma tanke då. Två förhållanden senare så skriver ja iaf.. uppvuxen lite att män ä män å då kramas man inte å snackar känslor. Bit ihop så löser det sig. Kan dock säga att jag är bra tacksam för det å.
Vet om att man har problem och erkänt det för alla runt omkring som vänner, närmaste.. men eftersom det är alkohol så ä de ju tydligen rätt "lugnt".. Hållt på i mina yngre dagar med massa annat skit å.. Alrdig druckit i veckorna eftersom man knegar som lastbilschaufför. Men tar ju igen det på lediga dagar...

Varit en kompliment för å kunna supa längre å mer.. "kola" Men alkoholen är ju så accepterad.
Alltid knegat från man varit 16år och har hus och allt man kan önska sig. Kan köpa allt jag vill men inte fan är jag lyckligare för det nu. Senaste förhållande sket sig på g av alkoholen bl.a. Å det visste ja nästan att det skulle bli så eftersom jag berätta om mitt problem.. men, ta "bara några bärs" va det man fick varje helg på g att hon själv va rätt glad i det. Har inget stopp..slutar när jag vet jag ska knega igen.
Långt inlägg..
Men visst, tanken som antagligen AA? 36 år men rädd och gå dit ännu.. p.g.a det religösa lite om jag ska va ärlig. Men säkert bättre än supa bort livet iofs..
Tänkt på det sedan ja va 24. Finns andra alternativ till AA?


Vet inte inte vad jag vill säga eller komma med detta egentligen.. men tog mig 12år att skriva.

Ja, precis!

Min motståndskraft mot suget har ökat lite märker jag. Impulserna att springa och köpa alkohol motverkas av tankarna på hur meningslöst det är, och att jag vill få ordning på mitt liv istället för att jobba för att bryta ner det.

Hade en dag här i veckan då jag sov otroligt dåligt. Vaknade flera gånger och kunde knappt somna om. Det är trist att första tanken är att man kunde ju lika gärna vara bakfull, så sliten som man känner sig. Det är typiskt sådana piss-dagar som gör mig sugen att festa lite själv på kvällen, för att i alla fall få en "bra" avslutning på en i övrigt usel dag. Men jag höll mig nykter, och det var skönt.

Nästa mål är att inte köpa/dricka någonting under nästa vecka heller, även om det blir fler sådana skit-dagar.

Det där är en bra ide', dock är det svårt att minnas hur dåligt man faktiskt mådde. Det blir en elak påminnelse varje gång man trillar dit igen: "Fy fan, var det så här det kändes?"
När man mår som sämst intalar man sig naturligtvis att man aldrig vill gå igenom en avtändning igen, men sen går det några veckor och så kommer de där tankarna igen, "äh, det var väl inte så farligt..?"

Beroende är lömskt och alkoholdemonen kommer alltid att sitta och lura i mörkret.

Själv brukar jag hålla mig ren i tre månader, sen kör jag en liten fylla. Jag har gett upp, jag kommer aldrig att kunna hålla mig helt borta ifrån alkoholen. Nu har jag inte tagit något något på 11 veckor, så snart är det väl dags igen.

Att personen knappt äter under en riktig bender är en underskattad faktor också.

Tänkte skriva av mig här lite eftersom ingen annan känner till hur osund min relation med alkohol faktiskt är.

Har under de senaste fem åren haft ett väldigt överdrivet intag av alkohol som varierat ganska kraftigt. I de perioderna när det var som värst brukade jag ha som vana att ställa en flaska vin bredvid sängen för att kunna blir mig själv igen när jag väl vaknade upp.

Som många andra har jag levt i förnekelse över att alkoholen faktiskt är ett problem för mig, speciellt eftersom jag (innan jag besökte läkaren) begränsade mitt intag till ett 6-pack folköl under vardagar och 2st 6-pack per dag under de helger jag söp ensam. Men under detta året verkar vändpunkten äntligen vara nådd.

Fick under våren problem med hjärtklappning, något som ledde till ett flertal läkarbesök. Strax innan semestern så var det äntligen en av läkarna som frågade hur det såg ut med mitt alkoholintag. Vid detta tillfället lyckades jag för en gångs skull vara ärlig och säga att jag dricker väldigt mycket. Läkaren tog vid detta tillfället blodprover som visade tydligt att jag drack för mycket. På återbesöket fick min beroendehjärna för sig att det var en bra idé att tona ner hur mycket alkohol jag faktiskt drack men trots detta så skrev läkaren ut Campral till mig. Efter en rejäl suparvecka med kompisarna bestämde jag mig för att det var nog, gav bort resterande alkohol och började ta medicinen.

Nu sitter jag här, 6e dagen som nykter och hoppas på att livet sakta ska bli bättre och att energin att göra saker ska komma tillbaks. Tanken på ett liv som nykter fyller mig konstigt nog med både oro och lättnad. Det skönaste ska väl bli att slippa den ångest som kommer av alla idiotiska saker man gör på fyllan, men samtidigt är jag orolig över att tappa mycket av de sociala fördelar som för mig kommer med alkohol.

En vecka avklarad. Enligt erfarenhet har jag ca en enkel vecka kvar innan det blir till att kriga med tankarna ständigt. De två första är nästan alltid positiva då livet blir synligt igen, en vardag som fungerar tar vid. Matlagning, promenader, hobbys, stabilare kontakt med vänner. Det är omkring vecka tre som den allsmäktiga tristessen tar vid. Men det är då och inte nu.

Det har gått riktigt bra att kliva av eftersom senaste vändan har bestått av en del nyktra dagar och att drickandet varit på mycket blandad nivå. Sedan jag gick en behandling har jag aldrig riktigt hängivet kunnat ägna mig åt min undergång tillsammans med spriten. Det är idel skam. Fungerar inte ens som förr. Ingen positiv galenskap, bara trubbig avstängdhet. Som många gånger förr säger jag nu: jag orkar inte mer.

Hoppas på att återkomma. Hoppas andra tar hand om sig. Kämpa osv.

Jodå, jag börjar väl känna mig som att jag är på säker mark med dryga året som nykter nu. Har förstått att alla upplever det här olika, men jag känner mig klart med alkoholen. Det går väl aldrig att vara helt säker på att man inte kommer ta ett återfall men det känns väldigt avlägset just nu.

Nu har det gått några dagar för dig. Jag hoppas att du hittar en väg som fungera bra.