Citat:
Ursprungligen postat av
HerrGickhan
Men då borde ju läkaren varit tacksam över att de använde »du« och visade att de inte ansåg sig stå över.
För övrigt (om ditt citat om läkaren var sant) så kan jag väl bara lägga till följande omdöme: vilken sällspord korkskalle till läkare.
Nej, tvärtom var det en klart intelligent kommentar. Låt mig förklara hur.
I dubbel bemärkelse var observationen "feodala fasoner" välfunnen. Dels var - som framgår av professor Wellanders notering- själva tilltalet "Du" något som hörde det gamla ståndssamhället till. Då en överhet talade till en undersåte bland allmogen. Dels var det faktum att myndigheten övergick från Ni till Du en indikation på att mottagaren stod under brevskrivaren på den sociala rangskalan. När man före Du-reformen lade bort titlarna så gjordes det på vems initiativ? Ja, inte var det arbetaren som föreslog disponenten en du-och-bror skål, och inte var det vaktmästaren som började dua Bror Rexed. Jag minns att anmälaren påstod sig ha lagt bort titlarna med personalen på sin arbetsplats och inte hade något emot att vara Du med folk han kände. Men att tilltalas med Du av en anonym tjänsteman på en myndighet var då en oförskämdhet. "Ni" uppfattades som distanserande och var förväntat, "Du" var nedlåtande och t o m oförskämt. Före Du-reformen var "Ni" som sagt distanserande, men man kan också beskriva det som kylig artighet. Lyssna på gamla bandade intervjuer i SR eller SVT!
En förklaring till Du reformen som Olle Josephsson på Språkrådet förfäktade var att det hängde ihop med moderniseringen och urbaniseringen. Folk som utbildats och gjort karriär önskade bli tilltalade med sina titlar. Efterhand blev det helt enkelt för opraktiskt och rörigt att (tänk dåvarande Socialstyrelsen) hålla reda på vem som var doktor, docent, amanuens eller förste byrådirektör.
På den gamla onda tiden var det i allmänhet lättare. Pastorn, doktorn och postmästaren var identifierbara.