Säger ni "Ni" ?

Din jämförelse blir anakronistisk. Tilltalsordet är blott en del av en mer allmän trend mot en mer intimiserande ton i det offentliga umgänget.

Och visst sa fogden "du" när han talade till allmogen.

Det är förmodligen inte helt lätt att belägga hur man i talspråk hanterade tilltalsformerna. Vi hittar ju många mustiga citat hos t ex Alf Henriksson. På nätet hittade jag följande citat av språkvetaren professor Wellander:

Vad är det för en ambassadör som inte talar språket i landet han är ambassadör i?

Jag ser inte varför man måste anse sig vara bror med en människa bara för att man säger du. För språket har fler nyanser än så. En konversation mellan två främlingar skiljer sig markant från en konversation mellan två som är gifta med varandra, både gällande samtalsämnen, ordval och kroppsspråk.

Dessvärre är det inte alltför ovanligt att ambassadörer har högst begränsade kunskaper i värdlandets språk om det handlar om ett litet land. Ambassadörer har ofta ett förordnande som är tidsbegränsat till några få år innan de flyttar vidare till nästa land; att på kort tid lära sig finska, svenska, slovenska och urdu är nog få förunnat. Ambassadörer utses dessutom sällan för sina språkkunskapers skull utan för att de har ett vinnande sätt, kan sälja in sitt land eller för att de tjänat sitt land som politiker. Jag tvivlar på att Jan Björklund skulle våga låta sig intervjuas om svenska politiska förhållanden på italienska på bästa sändningstid av en skjutjärnsjournalist på RAI. (Regeringens ståthållare på Capri, Kristina Kappelin, skulle däremot klara den uppgiften galant efter flera årtionden i den transalpinska republiken.) Däremot brukar ambassadernas tjänstemän vara duktiga på det lokala språket, som kulturattachén, le chargé d’affaires och annan personal med stora kontaktytor mot värdlandets institutioner och kultur- och industrifolk.

Men då borde ju läkaren varit tacksam över att de använde »du« och visade att de inte ansåg sig stå över.

För övrigt (om ditt citat om läkaren var sant) så kan jag väl bara lägga till följande omdöme: vilken sällspord korkskalle till läkare.

Nej, jag lajvar inte tjugotal.

Om jag pratar formellt eller skriver ett formellt mail då använder jag mig av "ni"

Vad vill du visa med det? Faktum är att Ni med inledande versal är den skriftligt formella varianten för att visa att man har distans till en enskild person som man kommunicerar med. Det bör ju notera att ni ofta är ett helt vardagligt personligt pronomen för att rikta sig till fler än en.

Använder mig aldrig av ”ni/Ni” i svenskan eftersom det känns krystat (rentav skitnödigt) för alla över 25 år. Däremot är det helt självklart för mig att använda vous och Sie på franska respektive tyska för att samtalet med främlingar ska bli ledigt, naturligt och avspänt. Med lite smidighet i umgänget kommer man långt (eller åtminstone längre).

Fast nu ansluter du ju dig till det som de flesta som är mot Ni/ni anser. I Sverige används inte skilda tilltalsmarkörer på ett naturligt sätt. Det beror ju på flera olika saker. En är att ålder inte är ett honnörsord egentligen och då blir det bara fel att motivera ett Ni/ni gentemot äldre. En annan är ju att svensken som sådan har en inbyggd avståndsmarkör till sin omgivning. Det behövs därför inget specifikt tilltal för att uttryckligen markera det.

I andra kulturer ser det annorlunda ut och då är det som alltid bäst att anpassa sig till dessa synliga och osynliga regler om man vill smälta in på ett naturligt sätt.

Nej, tvärtom var det en klart intelligent kommentar. Låt mig förklara hur.

I dubbel bemärkelse var observationen "feodala fasoner" välfunnen. Dels var - som framgår av professor Wellanders notering- själva tilltalet "Du" något som hörde det gamla ståndssamhället till. Då en överhet talade till en undersåte bland allmogen. Dels var det faktum att myndigheten övergick från Ni till Du en indikation på att mottagaren stod under brevskrivaren på den sociala rangskalan. När man före Du-reformen lade bort titlarna så gjordes det på vems initiativ? Ja, inte var det arbetaren som föreslog disponenten en du-och-bror skål, och inte var det vaktmästaren som började dua Bror Rexed. Jag minns att anmälaren påstod sig ha lagt bort titlarna med personalen på sin arbetsplats och inte hade något emot att vara Du med folk han kände. Men att tilltalas med Du av en anonym tjänsteman på en myndighet var då en oförskämdhet. "Ni" uppfattades som distanserande och var förväntat, "Du" var nedlåtande och t o m oförskämt. Före Du-reformen var "Ni" som sagt distanserande, men man kan också beskriva det som kylig artighet. Lyssna på gamla bandade intervjuer i SR eller SVT!

En förklaring till Du reformen som Olle Josephsson på Språkrådet förfäktade var att det hängde ihop med moderniseringen och urbaniseringen. Folk som utbildats och gjort karriär önskade bli tilltalade med sina titlar. Efterhand blev det helt enkelt för opraktiskt och rörigt att (tänk dåvarande Socialstyrelsen) hålla reda på vem som var doktor, docent, amanuens eller förste byrådirektör.
På den gamla onda tiden var det i allmänhet lättare. Pastorn, doktorn och postmästaren var identifierbara.

Du tror inte att jag förstod den hopdiktade vanföreställningen?