Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

En enorm smärta som jag inte kan föreställa mig. Prata med dina nära om det för här lär du som bäst få några icke-sadistiska svar ifrån idioter. Kramar tag om dig, lite extra om du är beredd på kramen.

Till att börja med tror jag inte en vanlig människa skulle tolerera att få höra det du just sa till mig. Asså, de flesta skulle säga typ att 'jag är visst intressant, jag har/kan yada yada yada diba diba dii'. Men jag kommer bara suga upp det och acceptera det. För jag tror inte på mig själv. Jag har varit med om flera trauman i mitt liv, alltid varit utanför och fått mitt ego kränkt och förnedrat så många gånger att jag slutat tro på mig själv. Jag vill inte lyckas. Jag hatar mig själv. Jag är så jävla sämst och kass hahahHA fan vad sämst jag är.

På frågan vad jag ska göra för att bli en intressant person så tror jag inte det går. Att vara tråkig är som inristat i min personlighet, jag är mindre vild, lugn, seriös, snäll, tråkig. Det kommer inte gå att förändra. Det som får mig att hata mig själv extra mycket är att jag aldrig fått uppleva det bästa som finns: sex. Jag är så tråkig och värdelös att jag inte är värdig det. Och tro mig, samma känslor av hat som jag beskrev nu mot mig själv känner jag mot precis varenda person i min närhet med.


Jag anpassar mig för att jag vet att jag inte har något att erbjuda. Jag har inget häftigt med mig själv, jag vet inte vad som är jag eller vad som är bra med min personlighet.

Ska ge dig en liten utmaning: Föreställ dig att jag har något med mig som gör att jag en dag blir en mäktig människa som gasar judar och samtidigt är en fuhrer, typ som Hitler. Hyllad. Älskad. Mäktig.

Vad i min personlighet är det som gör mig till denna mäktiga människa? Kan du se en gnista av potential för det?


ANledningen till att jag ville lära mig manipulera var för att jag drömde om att bli respekterad. Men det var det mest patetiska jag någonsinn har gjort. Det går liksom inte att manipulera andra, när man inte ens kan få någon att gilla en det allra minsta lilla. ANledningen till att jag slutade med det var mest för att jag inte trodde på mig själv, inte vågade göra det som krävdes för att lyckas. Och att jag insåg att jag behövde minska mitt ego för att ett stort ego inte funkar för en person som mig som möter väldigt mycket disrespekt och att bli avvisad av andra. För att isf. så tror man att för att man är så viktig, så ska man hämnas mot andra, när det enda de gör när dom förnedrar en och avvisar en är att visa en tillbaka ner till rännstenen där man hör hemma, statusmässigt. Du är inte värdig det här. Det här är inget för dig.


Jag avskyr tanken på att alla som någonsinn har varit svin mot mig och mobbat mig, har det bättre än jag. Och varje gång de trampade på mig så höjde det deras ställning och tog dom vidare. Jag hatar livet så mycket, och jag står med tomma händer i ösregnet. Besegrad, förnedrad. Fanan är slagen i spillror. Det är som en hentaifantasi där jag blir våldtagen och utnyttjad och alla står där och ser på. Alla som har mobbat mig har vunnit. Varje andetag av mitt patetiska liv är outhärdligt.

Du och livet klickar inte riktigt så att säga. Det är förståeligt med tanke på dina vidriga trådar, ett "usch" är allt jag förmår att uttrycka, sen sjunker jag ner.

Autistiskt? haha Att plugga o träna låter helt rätt - om det känns rätt för dig såklart.

Tänkte mera på att du skrev ngt om rädsla för återfall; det är väl just i vardagstristessen som risken för återfall ökar o jag tänkte att du väl inte kan studera o träna hela tiden, då kan det va fint att ha nån såndär liten syssla o greja med för att fokusera på annat o koppla bort. Du vet - som typ att lysa korsord, virka, leka pirat, lägga patiens ex.

Trött. Trög. Motvalls. Det mesta stör mig. Eller rättare sagt, jag stör mig på det mesta. Det mesta är inte störande i sig, egentligen. Det mesta är precis som vanligt. Det mesta vill mig inget illa, men jag stör mig ändå. Stör mig trött.

Mest stör jag mig på hur en person kan säga B, M och P utan att stänga läpparna. Hen använder liksom tänderna i överkäken istället. Omöjliggör på så vis en ömsesidig konversation. Det går ju inte att koncentrera sig på vad hen säger, således kan jag inte svara ordentligt.

Vidare stör jag mig på hur en annan person pratar och hummar för sig själv så att jag tror att hen vill mig något fast hen bara sköter sitt och jag får känna mig dum. Jag stör mig på det nästan lika mycket som när en tredje person går förbi mig på gatan utan att hälsa, med ett stort leende på läpparna och bärandes på en cykelhjälm som liksom svingar fram och tillbaka, lättsamt. Som om det vore något väldigt lustigt att ignorera mig.

Avslutningsvis stör jag mig på olika begränsningar som finns. T.ex. färger. Ljud. Och ord. Det finns inte tillräckligt många av dem. Det går inte att uttrycka ens en bråkdel av det formlösa som finns inuti, bakom. Det där mystiska eviga som läser de här orden just precis nu. Vi kommer aldrig kunna förstå varandra till fullo för de verktyg vi har är så fruktansvärt trubbiga.

Snart 30 år och känns relativt misslyckad.
Största problemet jag har är det sociala.
Genom lite feedback från ex och tidigare tjejkompis som påstått jag har aspberger/ADD, så ställde jag mig i kö för utredning. En vecka sedan fick jag diagnoserat autism nivå 1 - som känts relativt skönt på något sätt.

Under senaste 5 år har jag försökt utmana mig själv socialt - men vet inte om det givit något. Det mest jag anser utsätta mig för var flytta till annat land, bo med 4 andra personer i samma hus samtidigt jobba inom kundtjänst över telefon. Då alkohol var billigt i landet och jag blev mer social så drack jag mer ofta än jag normalt gör, blev något halvår där tills jag flyttade hem pga boende situationen där jag jämförde mycket om att bo i Sverige ensam i ett hus och jobba vikariat i butik och kontor.
Tog ett annat kundtjänst jobb, på ett företag jag rankar sämre än det i andra landet - så det avslutade jag tidigare genom hoppa över till årligt temporärt jobb och sedan annat jobb jag fortfarande vikarie på men som har enormt lågt med jobb nu.
De jobb jag gillat mest har varit dessa kontorsjobb med ingen kundkontakt, enbart kollegor.

Nu har inte haft jobb på ett par månader, har blivit latare och råkat vända dygnet. Går allt mer sällan ut och det frekventa besöket på gymmet har minskat markant senaste månaden.

Sociala livet irl är helt dött, det enda jag har är några på nätet som bor jävligt långt bort. Inga andra i närområdet verkar vilja umgås som jag känner via tidigare jobb och annat.

Ser dessa senaste månaderna som the low-point sedan flera år i alla fall. Gissar bästa är jag tar tag i kost och träning samt sökning av jobb, även hopp med gränser öppnas upp så funderar jag på flytta österut i världen där jag funnit en kvinna.

Ändå otroligt starkt jobbat göra det där när du har autismdiagnos. Då har du gått utanför zonen förr och kommer ha det lättare i framtiden. I värsta fall är det flytta utomlands du kommer vara tvungen att göra om du vill ha en familj. Skulle velat säga att du bara ska klippa dig och knyta skorna och så kommer du få en familj i Sverige men det är bara dumt av mig att ljuga dig rätt upp i ansiktet. Och du blir förloraren.

Du låter galen.

Jag har fan problem med unga, mogna och alla sorters kvinnorövar. Har i över 20 år försökt forma mig, forma mitt inre för att inte bli galen! Kollar på fula, äckliga, vidriga och avskyvärda rövar på nätet, allt för att "prima sinnet". Gå inte loss på kvinnoröven Matino, du är 35. Men så ser man den i verkligheten och så vill man bara ATTACK.

Fan, jag menar inte attackera. Förresten bara ljög jag om våldtäkten, jag ljuger om nästan allting, det är fan sjukt egentligen, jag vet inte men det får igång mig att ljuga, se hur långt jag kan gå, människor är stenkorkade och det njuter jag av, att lura dem alltså. Som när jag ljög för Hellraiser, han gick på varenda ord. Helskönt.

Tack.
Mitt första sociala jobb var på mataffär 2014 och då hade jag mer problem socialt än nu. Känns som jag utvecklats mestadels där ändå under åren, tyvärr har jag aldrig blivit erbjuden mer än vikariat och enstaka scheman. Medans jag tagit andra temporära jobb och annat vikariat på kontor som jag gillat mer, har de anställt andra. Kanske via facket kan få hjälp få mer pass på denna mataffär - men känns som dom inte vill ha mig.

Över lag känns som att kvinnor ser eller nämner problem till folk, iaf om dom står en nära som vän eller partner. Då enbart kvinnor påstått jag har diagnos. Dessa kvinnor däremot även själv har problem, första exet borderline, en tjejkompis har aspberger och annan ångest.

Nu har jag aldrig träffat mycket folk irl för dejt m.m, mycket är genom internet. Och det känns som relativt stor skillnad på ett område i asien jämfört med i UK och Sverige där jag aktivt använt dejt sidor men framförallt även vanlig community.
Speciell skillnad på nätet senaste åren inom detta anser jag.
Den person jag nu känt via nätet i ett halvår ser jag riktigt positivt på och nu går det bra för henne med sälja klistermärken på nätet i hennes land, som hon tjänar mer på sitt andra vardagliga kontorsjobb. Hon delar flertal intressen med mig osv.
Så dit far jag en tid för träffa och se så det matchas irl även för sedan planera att jag flyttar dit. Snackat med många där inom diverse spel även, generellt socialt och väldigt vänliga de jag stött på åtminstone.

Man tackar. Nu tror jag inte det var menat som en komplimang, men jag tänker ändå att jag hellre är galen än tråkig. Till exempel. Sedan sägs det ju att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. Jag behöver alltså bara ta ett litet skutt, så är jag där. Känns spännande.

Kram på dig fast att du är galen

Idag har jag varit duktig även om jag har mött motgångar som tidigare skulle lämnat mig slagen, nedslagen, nere och förtvivlad. Tänk på det alla, satsa på ett bättre jag, alltid.

Jag känner så mycket hat, men har inget sätt att uttrycka det på. Jag är, och kommer allti, vara, lägst. Ingen har någonsinn varit vid min sida.