Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Det finns inget mer att leva för. Trött på att vara olycklig, trött på att vara ensam. Och är speciellt trött på att leva med alla mina psykiska problem.

Lidandet är snart över..

Jag älskar dig. Hehe.

Vad har du för psykiska problem? Har du stöd av vänner och familj? Har du kontakt med psykiatrin? Tränar, äter och sover du bra?

Ständigt söker man efter snabba kickar. Droger, gambling, m.m för att bara kunna andas ut och fly sitt skinn ibland. Den stora frågan är då, vad fan är det som är fel? Konkret så finns där inget faktiskt som ska få mig att känna så som jag gör.
Vill så gärna tro att det är mina dopaminreceptorer som inte fungerar som de skall för redan i tidig ålder var jag ett ganska svårmotiverat barn. Hade jag inte fått hjälp och stöd i min vardag, (mycket utav det), så hade jag troligtvis förtvinat. Hela min tankeverksamhet och energi har dag in och dag ut gått ut på att vara ängslig över allt som kan komma att hända, men troligtvis inte kommer hända, eller vad som har hänt tidigare. Därför har det tvingat mig att flytta hem igen, inte på grund av att jag inte förstår hur man ska leva med planering, tvätt, måltider och så, men att risken är så stor att jag bara kommer sova och gå ner mig.
Det kommer perioder av hopp och tillfredsställelse men tyvärr håller det inte i sig längre än två veckor på sin höjd, för att sedan försvinna igen. Det är förvirrande. Men kan under en kort stund förstå hur det är att må bra..
Nej,

Ett sådant här liv vägrar jag att leva, att vara ett skal. Under mitt första amfetaminrus förstod jag att jag hela livet gått på en sån högvarv mentalt att det är sanslöst. En mening med livet. Det behöver inte vara något särskilt, kanske spara ihop till en resa med en vän och fram till dess träna upp sig och umgås men det där filtret som aldrig försvinner får det hela att bara vara så krävande och komplicerat, känsla av meningslöshet helt enkelt. Har alla förutsättningar för ett bra liv och ändå har jag bara misslyckats, vet inte men det är som något sorts självskadebeteende då man aldrig lyckats bli vän med sig själv så att man tillslut drar slutsatsen om att man är värdelös. Inte alls konstigt.

Är ingen elak person, tvärtom så är jag för snäll många gånger - men inte mot mig själv. Så mycket jag intalat mig i negativa termer och sparkat på mig själv, det kommer mitt inre jag nog aldrig förlåta.

Eller okej, något konkret som varit grunden i min problematik är att jag haft stora svårigheter med min finmotorik och varit klumpig, därav alltid ansett mig vara en nolla. Vet inte om det är depressionen i sig som fått en att bli trögtänkt men har alltid tänkt annorlunda och ansågs behöva "stöd" rean i fjärde klass.
Hade tydligen problem med abstrakt tänkande och något annat. Om läraren höll ut höger hand och hon stod framför mig så uppfattade jag det som vänster.

Så att inte kunna upprätthålla den bilden av sig själv man sänder ut har gjort det mycket svårt för mig att ta plats. Tidigare kunde jag förbise dessa problem men när man misslyckats med basala ting många gånger som många andra kan samtidigt som folk innan de börjat tala och umgås med mig tyckt att jag ser mycket bra ut och verkar intelligent..

hur kan du göra det när du inte känner mej ?

mått så där i dag tänk om jag hittade någon äkta ärlig lärlek någon gång , men men vad är en bal på slottet när man har tröstgodis

Folk som skrev mycket för 6-12månader sen lyser med sin frånvaro. Mår de bättre eller är de döda?

Vad ledsen man blir av att se många av inläggen här.

Så många definitiva uttalanden, "för evigt misslyckad" "allt är snart över" och liknande hela tiden.


om det nu är så, då har man ju alla möjligheter att ge ett nytt synsätt en ÄRLIG chans.

men många verkar ha bestämt sig och vältrar sig i det. näää jag har en diagnos, nä jag är en looser, nää det går inte, kjag kan inte.

kan man försöka va lite mindre otacksam och va ärligt tacksam för småsaker så är man en bit på vägen

det är bra att se sanningen i vitögat i bland ochså , allt går inte att fixa liksom

att se klart och eventuellt acceptera är alltid bättre än att se grummligt och tro på underverk som inte inträffar någonsin under en livstid .

Acceptans är ett måste för att gå vidare så är det. och VIDARE måste man, helst släppa det gammla som hänt helt och fullständigt....verkligen SLÅ bort tankarna på det om och när de dyker upp

vet inte om det verkligen är lösningen , vissa grejer får man dras med under hela livet , att förneka och slå bort det lär inte lösa nått

ser hellre allt helt tydligt precis så som det är , och antingen accepterar man sanningen tillslut eller så går man under helt enkelt , en mycket tun tråd att balansera sej över

och det blir många trådar under en livstid att ta sej över

inte så jag mena. menar att sålänge folk grubblar över det förflutna så är de inte i nuet, vilket vetenskapen är enig om är VÄLDIGT viktigt.

håller helt med där , men vissa detaljer som hänt under livet måste bearbetas under tid , att se klart då och sen försöka ta sej vidare till nuet är väl det som gäller

många ggr lyckas det , och andra gånger går det sämre

kan dock trösta med att med livserfarenhet så blir det ( lite ) enklare trots att det känns nattsvart i bland