Tänker göra en specialare här. Inte en av mina mer traditionella recensioner utan mer av en dialog eller vad jag ska kalla det. Inga direkta spoilers som berättar allt, men gör ändå en spoilers på denna ifall någon vill se denna film utan för mycket bakgrund.
Raging Bull eller Tjuren ifrån Bronx (en passande översatt titel för en gångs skull) är en av tidernas mest respekterade filmer. Ofta med bland De Niors bästa filmer, världens bästa filmer och folks favoritfilmer. Är man intresserad av "äldre film" är detta ett namn man tidigt kommer hitta när man letar runt. Det var precis vad min bror måste gjort för länge sedan. Jag minns att han såg filmen och även om jag då inte var så insatt i film visste jag om den här filmens rykte, men brorsans reaktion var blek. Han sa inte så mycket, men det var tillräckligt för att jag skulle tappa intresse för filmen på någon nivå.
Jag kan förstå brorsans dåvarande reaktion även om jag inte håller med honom. Det här är inte någon lättsedd film klippt och skuren för en nyare generation. Den är svartvit och i stil med något ifrån 1940-talet där filmen utspelar sig. Det är ofta snabba klipp och även om filmen delvis handlar om boxning är det likt Rocky inte en film primärt om boxning. Rocky och denna var gjorda under samma era (typ), huvudkaraktärerna är inte helt olika och på ytan ser det ut att handla om boxning, men trots detta är filmerna olika varandra.
Rockys boxningsscener handlar mer om underhållning än något annat. Det här är klippt och gjort på ett helt annat sätt. Förmodligen betydligt mer autentiskt, men inte särskilt underhållande att titta på för någon som mig som egentligen inte är intresserad av boxning. Speciellt inte på sättet det är klippt. Dock förstår jag väl att boxningen inte alls har samma funktion här som i dom flesta "liknande filmer".
Filmens handling har ett bredare spektrum. Det gällande huvudpersonens svartsjuka leder till några bra scener, men är även lite segt i mina ögon. Det är inget jag finner superintressant att titta på.
De Niros karaktär visas i flera olika former och Joe Pesci är med (vilket jag inte tidigare visste). Med Joe Pesci tillkommer även maffia-dialog likt Goodfellas och The Sopranos. Något alla verkar älska, men jag har svårt för. Tycker det blir tröttsamt - Snabbt. Lyckligtvis för mig ändras dialogen och det blir mer djup i det hela och variation på just dialogen.
Då De Niro alltid mest mumlat i intervjuer är det svårt att veta hur han verkligen är som person (vilket jag anar varit fullt medveten ifrån honom). Kommer hans mer hårda sida i denna film naturligt eller är det genuint skådespel? Oavsett tycker jag han skiner till här och där på olika sätt igenom filmen.
Nyare filmen Joker (där De Niro är med) är baserad kring gamla filmer av just De Niro med en ny touch. Även om just Raging Bull och Joker inte har särskilt mycket gemensamt är det lite liknande typ av upplägg. Scener som inte alltid hänger ihop och skapar en känsla av att man inte vet vad som händer härnäst. En kompis till mig var besviken på Jokern då det INTE är en traditionell mer actionfylld superhjältefilm, "Det hände inte så mycket.." sa han tror jag och jag kan förstå honom. På samma sätt jag förstod min bror. Filmer som Raging Bull och Joker är i mångt och mycket något helt annat. Att Ragning Bull ofta skrivs om som en av tidernas bästa filmer och Joker fått rejält med hype skapar bilder i mångas huvuden som inte överensstämmer med vad som senare ser. Därför blir deras betyg mer riktat mot vad filmen inte var än vad den faktiskt är.
Under filmens gång kände jag igen ett antal scener och dialoger utan att vet att det var ifrån just Raging Bull. Vilket givetvis visar på filmens inflytande. Det finns sätt att hylla och "kopiera" tidigare filmer utan att göra massa jävla remakes som lämnar folks medvetanden lika fort som dom kom. Tycker även det är en av Quentin Tarantinos styrkor. Att föra in något ifrån en film till hans egen på ett sätt mest filmnördar skulle märka.
Joaquin Phoenix har nämnt i något tal att hans bror River Phoenix fick honom att se Raging Bull och sedan se om den morgonen därpå igen. Jag kan greppa varför faktiskt. Det händer mycket i filmen i flera olika aspekter och kan tänka mig att man kan uppskatta filmen mer vid framtida försök, då man kan missat mycket.
Betyg hit och betyg dit. Svårt att veta vad jag skulle sätta denna gång. Jag är faktiskt glad att jag väntade med att se denna film tills nuvarande ålder. Hade jag sett den som säg 19-åring så tror jag inte att jag greppat den överhuvudtaget utan mest suttit uttråkad.
Har du sett denna film? Vad tyckte du?
__________________
Senast redigerad av Geomeister 2020-03-22 kl. 09:04.
James Bond får ta sig an någon som vill hämnas på MI6
Lustigt, jag såg den för fyra-fem år sedan, och mindes inte ett dugg.
Hela tiden pikades det om att Bond och MI6 tillhörde det förgångna, men Bond fick tag på marodören, som visade sig vara en f.d. agent som ville hämnas, och allt med gamla klassiska beprövade metoder.
Nästan alla Bondkännetecken är utraderade, och kvar finns egentligen ingenting.
Förr var Bond en förutsättning för filmerna, nu känns det tvärtom.
Året är 1870, platsen Kansas, nybyggare slår sig ner där boskapsidkare huserar.
Nu får sheriffen bråda dagar.
En ganska slätstruken western utan några minnesvärda sekvenser.
De stygga boskapsägarna bråkar med nybyggarna, men till sist inser staden att det bättre med snälla bönder än med bråkiga cowboys, och boskapsdrägget får lämna staden.
Sheriffen får barsångerskan som han svansat för igenom hela filmen.
Handlingen är i stora drag rätt enkelspårig. Jag hade gärna sett en oväntad tvist, men samtidigt händer det mycket grejer som gör upp för detta.
I starten spelar Steve McQueen (dåvarande bra bit över trettio år) ett "barn" / "tonåring", vilket mest blir löjligt om man sett en av hans filmer förut. Jag diggar verkligen McQueen, men likt Arnold och en handfull andra skådespelare är det en typ av karaktär han är bra på att förmedla. Att spela någon osäker yngre kille är inte en av dessa. En bit in blir han det majoriteten av tittarna vill se.
Filmen är relativt lång och det är ofta scenbyten. Scenerna i sig är ofta godkända eller riktigt bra och det är kul att filmen går till olika miljöer, men vad som händer mellan scenerna lämnar en del frågetecken. Filmen får aldrig riktigt nerven som krävs för att en film ska bli riktigt bra enligt mig. Scenbytena är logiska i var han tar vägen, men inte hur han kommer dit. Ungefär som att jag skulle göra en film om resa genom Sverige. Starta i Skåne och sedan i nästa scen vara i Gävle med andra förutsättningar... Vad hände på vägen?
McQueen möter en hel del karaktärer på vägen. Många bjuder på underhållning och andra på något genuint bra. Kvinnornas roller i filmen har åldrats bra dom med, men hur dom och vissa andra karaktärer dyker upp i filmen och saker omkring känns konstlat.
Några actionsekvenser känns taffliga medan andra är genuint bra.
Helt enkelt en film med mixat resultat. Gillar man Steve McQueen och/eller klassiska västern som inte är spaghetti eller familjeorienterade kommer du inte bli besviken. Någon riktig McQueen-klassiker är det dock inte.
Milion dollar vacation (1948). San Fransisco - Honolulu
En fredageftermiddag stjäl en man en milion i New York, och tänker åka till Shanghai.
På planet hamnar Nicholas, som mannen heter, intill en kvinna, Cynthia, som viskar att hon behöver hjälp mot Marker, en man som finns på samma plan.
Marker vet att Cynthia dödat sin man, och utpressar henne till äktenskap, samt hennes rikedom.
Nicholas låtsas att han känner Cynthia, men Marker märker att dom inte alls känner varandra, och misstänker att Nicholas har något lurt för sig.
Marker lyckas snappa åt sig Nicholas portfölj då dom lämnar planet i Honolulu, och smiter med en milion dollar.
Nicholas och Cynhia jagar efter och letar efter Marker, men hittar honom inte.
Uppgivna på en bar bestämmer dom sig för att ses om ett år, just där, om dom fått ordning på sina liv.
Av en händelse får Nicholas korn på Marker, och tar tillbaka väskan med pengarna, och hinner tillbaka till New York och åyerbördar pengarna.
Ett år senare åker han till Honolulu, och givertvis kommer Cynthia dit.
En film som inte var så spännande som den hade kunnat vara. 2/5
Taglinen från imdb; "A vertical prison with one cell per level. Two people per cell. One only food platform and two minutes per day to feed from up to down. An endless nightmare trapped in The Pit."
Den tredje akten är klart sämre än de två föregående, men det verkar ta mig fan vara obligatoriskt i filmer av denna typ; någon hittar på en gimmick man tycker är kul och som enkelt bjuder in till intressanta premisser, men utan att klara av att knyta ihop säcken. Ångrar inte att jag såg den då den har sina ljusa stunder, men det är heller inte en film jag skulle rekommendera.
Kvinna lämnar våldsam man som är som är en framstående ingenjör och manipulativ damboxare. Mannen tar livet av sig och strax efteråt startar en serie oförklarliga händelser drabba den unga kvinnan och personer i hennes närhet. Hennes psykiska hälsa ifrågasätts och skapar en hel del oreda.
Kvinna lämnar våldsam man som är som är en framstående ingenjör och manipulativ damboxare. Mannen tar livet av sig och strax efteråt startar en serie oförklarliga händelser drabba den unga kvinnan och personer i hennes närhet. Hennes psykiska hälsa ifrågasätts och skapar en hel del oreda.
Hitta den på HD 720 p så tänkte ge den en chans.. Tycker den föll rätt platt mot slutet och kunde antagligen kortats med 30 min eller förlängts med 30 för att få alla bitar i filmen att ramla på plats.. Hollow Man sent 90-tal var hästlängder bättre inom den genre .
Hitta den på HD 720 p så tänkte ge den en chans.. Tycker den föll rätt platt mot slutet och kunde antagligen kortats med 30 min eller förlängts med 30 för att få alla bitar i filmen att ramla på plats.. Hollow Man sent 90-tal var hästlängder bättre inom den genre .
Ja, den var sådär.
Har inte sett Hollow Man, är på jakt efter bra skräck!
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
