Vilken film såg du senast?

Wil (2023)

I Antwerpen är Wilfried polisrekryt, och året är 1941. Han och hans polisrekrytkompis Lode chockeras och äcklas av de ockuperande tyskarnas illdåd, och de går med i motståndsrörelsen.

Välgjort och välspelat, och det handlar mycket om Wils brottning med dilemmat huruvida han ska förbli motståndsvännerna trogen och göra det rätta, eller om han ska svika saken och istället kanske överleva, då tyskarna är dem på spåren.

En riktigt obehaglig sekvens är när publiken i en biosalong just sett tysk propagandafilm om judar, och en talare i salongen sedan eggar upp de församlade genom att vädja till deras allra lägsta instinkter, och de beger sig till en synagoga.

Dimitrij Schaad (polisen Sven i Kleo) är här en helt annan sorts polis i form av en personlighetsstörd SS-officer som pressar den misstänkte Wil på information om motståndet.

Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om motstånd och medlöperi, och att de som står däremellan och velar till slut måste välja sida.

Jo jag såg den också.
Man måste ju definitivt säga att det är en annorlunda film. En film som få hade vågat spela in idag t.o.m. Ja, faktiskt ingen, eller bara en (denna).

Det har ju länge varit meningen att allt sk medlöperi alltid måste förkastas, och att "ondskan" aldrig får ges ett "mänskligt ansikte," så att säga.

Och där provocerar ju denna filmen, ganska så rejält.
Just rollen som polis, och hjälppolis, under den tyska ockupationen har ju länge setts som särskilt förkastligt, något vi sett från våra grannländer i deras historiska återblickar bara allt för väl.
För dessa yrkesroller hjälpte ju till med sådant som att fånga in både motståndsmän liksom judar - för att sen assistera i deras vidare transport mot allehanda läger osv.

Inget vidare trevligt med andra ord, så man kan förstå att det är roller som folk har haft lätt för att verkligen hata, och se som djupt förräderi (mot landet liksom mot vanlig "mänsklighet."


Här är det precis sådana personer man får följa, och se hur de ställer sig inför arbetsuppgifter av detta slaget.
Det är, tycker jag inte svårt att se det som trovärdigt. Jag tror tex inte att det huvudsakligen bara var särskilt kallhamrade och illasinnat som tog dessa tjänsterna. För en hel del handlade det om att ha ett jobb, och att de sen ställdes inför omöjliga moraliska utmaningar - det är ju sånt man bara kan tacka ens lyckliga stjärna för at man har sluppit att få vara med om själv.

Filmen är på sina ställen tämligen "stark." och det kan vara lite jobbigt när man ska sätta sig in i det som skildras. Det blir inte bättre av det så nertonade fotot heller, utan det är en tämligen nattsvart film (i fotot liksom i ämnesvalet).

Men jag tror inte att den kommer att bli särskilt omtalad. Ämnet är för starkt och för "Motströmmen" för det. Så jag tror heller inte att det kommer att resultera i en ny våg av "förmänskligande" filmskildringar av nazisterna, etc.
Den tiden kan kanske komma, men nog inte nu.
Visst, ju längre tid som passerats, ju mer öppet kommer folk att börja tänka och så om det som hände, så det lär sätta sina spår även i kulturen.
Men inte nu.

I dag är jag hemma, skönt! Så jag laddar upp med Flashback och filmer.

Jag såg Hypnotic när jag vaknade, och just nu ser jag En fisk som heter Wanda.

Första filmen sög riktigt hårt. En usel film, och tama insatser från skådespelarna. Det enda som filmen lyckades med var övergången från att allt hände väldigt fort i inledningen, till en logisk förklaring om varför.
En av de sämsta filmer jag har sett, annars.


Wanda-filmen är en härlig film som verkar utspelas i ett annat universum. Kanske 1989 också var det.
Ska jag se humor/komedi på film ska det vara denna typen av mörk och genomtänkt komedi som i botten är en "vanlig berättelse" kryddat med precis rätt mängd galenskap. Fantastiska prestationer från alla.

A Fish Called Wanda tycker jag är underbar. Så himla skön känsla i den, och humorn är alldeles lagom, inte för överdriven och inte för tam.

Eller hur! Det är känslan i den som stannar kvar efter man sett den.

Umberto D (1952)

En pensionär försöker leva ett anständigt liv på en ständigt krympande pension. Hans hyresvärdinna vill vräka honom och hans gamla vänner vänder honom ryggen när han försöker låna pengar. De enda vännerna han har är hans trogna hund och hyresvärdinnans gravida husa.

Då jag såg Cykeltjuven häromdagen, så såg jag att DeSica har gjort fler hyllade filmer.

Gripande, kanske det, men jag gillar inte hundar.
Men det tragiska är att allt fler pensionärer har detta att se fram emot

det var ont om bilar i filmen, men Umberto hette faktiskt Ferrari, bättre än så blev det inte.
Det här slog väl inte riktigt hos mig, men jag tycker ändå att den förtjänar 3/5

IMDB 8,2 = 4,20/5
27848 röster

Interview with the vampire (1994).

Skräckfilm om en vampyr som berättar om sitt långa liv och bekänner sina synder för en journalist under en intervju på natten. En amerikansk film med storstjärnor som Tom Cruise, Brad Pitt, Antonio Banderas och Kirsten Dunst. Vampyrens liv spänner över flera hundra år och började i New Orleans i det tidiga Amerika. Det var en riktigt bra film trots att jag till en början var tveksam. Uppfriskade att den inte har någon koppling Transsylvanien eller den klassiska berättelsen av författaren Bram Stoker om Dracula som önskar bosätta sig i London på 1800-talet.

Se även:

- Låt den rätte komma in (2008).
- Vampyrernas natt (1967).
- Bram Stokers Dracula (1992).
- Nosferatu: Nattens vampyr ( 1979).
- Nosferatu (1922).

Betyg 9/10

Nosferatu kommer det ju en nyinspelning på, med en Skarsgård i huvudrollen som vampyr!

Straydogs, en ren skön hund film med kiss o bajs humor som passade en kukdag med dåliga besked.

https://www.imdb.com/title/tt15153532/

SSF: The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) | 🌑🌑🌑🌑🌑 |

Det är sista kapitlet i den fredlösa legendaren Jesse James liv. 1881 är hans gäng i stort sett utplånat, hans bror Frank har lämnat och paranoian över att åka fast är på väg att konsumera honom. Han litar bara på Ford-bröderna av vilken den yngsta, Robert, idoliserar honom. Det är Robert som ska komma att spela en avgörande roll i hans öde.

Jag gillade den här när den kom ut men har kommit att älska den på senare tid. Nu är den en av mina favoriter, om inte favoriten, bland westernfilmer. Det krävs att man ger den sin fulla uppmärksamhet för att vaggas in i den drömska, långsamma berättelsen. Tempot är sannerligen inte högt även om den startar med ett tågrån, men även den går inte bort sig med att vara onödigt actionfylld. Scenerna får verkligen sträcka ut sig, jag får nästan Tarantino-känsla ibland med långa dialoger som man förlorar sig helt och hållet i. Inlevelsen är på topp.

En påtaglig Malick-känsla genomsyrar också filmen men tack och lov så går den aldrig över gränsen till att bli alltför utdragen och poetisk. Jag tycker poesin antyds i den här filmen men blir aldrig övertydlig. Det är en perfekt balans där tankarna kan vandra iväg men man förlorar ändå aldrig inlevelsen. Och hur vacker är den inte. Roger Deakins foto är magnifikt och förmedlar verkligen en känsla av förundran.

Det jag gillar mest är skådespelarinsatserna. Brad Pitt i huvudrollen är komplex och oberäknelig med små medel. Casey Affleck är antagonisten som man skapar en hatkärlek-relation till. Den som stjäl showen i mitt tycke är dock, tillsammans med Garret Dillahunt i sin briljanta konfrontation med Jesse, Sam Rockwell. Rockwell går inte ta blicken ifrån när han är i bild och det är han som förmedlar bäst hur respektingivande och läskig Jesse är. Den förvandling han gör mot slutet är också mästerlig och en fröjd att se.

Det är vackert, det är episkt, det är fängslande. Det är banne mig närapå perfektion. Att det dessutom ska vara den film som är mest historisk korrekt av alla Jesse James-filmer är som skräddarsytt åt mig. Det kan vara den bästa western någonsin. Jo, den är nog fan det.

The Blue Dahlia (1946)
https://www.imdb.com/title/tt0038369/

Det klassiska, någon är misstänkt för ett mord och försöker rentvå sitt namn.
Första halvan av filmen var ganska så bra, andra halvan tyckte jag de tappade det något.
Överlag en rätt okej film, men inget jag behöver se igen.

Jag håller med, det är ett svårt ämne som nog de flesta inte vill ta i och göra film av. Men intressant och nog så viktigt.

Det är både lättare och mer publikfrieri att framställa saker som dessa i svart och vitt.