Handlingen baseras på flera mindre delhandlingar och många mindre karaktärer. Dessvärre tycker jag inte filmen åldrats väl. Det är inte den värsta typen av daterad (utöver en liten scen), men trots en handling som ständigt gick framåt var det inte mycket som skapade vidare intresse.
Jimmie Stewart och övriga skådespelare är inte dåliga (inkluderat två fina kvinnofolk), men det blir någon konstig blandning mellan en Clint Eastwood, John Wayne och Familjen Macahan-film i tema och ton. Egentligen en ganska mörk film, men den känns aldrig mörk. Jag blev relativt uttråkad trots att den försöker skapa intresse mer än dom flesta westerns jag sett.
Actionscenerna innehåller väldigt lite spänning, handlingen förs framåt i kortare scener med hopp mellan platser och annat. Hade dom nöjt sig med halva handlingen på ett mer centrerat sätt hade jag nog gillat den bättre.
Jag kan inte mycket om kameror, men den känns även filmad på ett sätt som gör att den fina bakgrunden (som jag tror är realistisk) nästan ser ut som något studion själva skapat. Musiken ploppar upp här och där. Knappast den värsta musiken jag hört. Tycker dock inte den matchar själva filmen.
IMDB är positiva till denna film. Jag tror att jag möjligtvis skulle tyckt om denna i en biograf år 1954, men jag har svårt att se folk i min ålder eller yngre falla för denna film.
Skräckfilm från 1995 baserad på en novell av Stephen King. Det är minst sagt en King-aktig känsla i filmen, så det har de lyckats med. Ted Levine ger välbehövlig klass till filmen, och hans ockultexpert-svåger Mark är en rolig karaktär.
Det är inte svårt att förstå varför filmen har 4.3 på IMDb eller varför den har det ännu svagare betyget 8/100 i s.k. Metascore. Trots det så har filmen något visst, och det är inte enbart en Robert Englund som ser ut som gud vet vad. Filmen gör sig en tjänst av att inte vara för ofta på tvätteriet (eller om det heter mangleriet), utan den rör sig mer mellan Teds karaktär och hans svåger som diskuterar besvärjelser och jungfrublod.
Kortfattat så är mangeln besatt och kräver blodsoffer. Varför framgår inte, men det kanske inte är så viktigt när även ett kylskåp är besatt för en del av filmen. Och varför Robert Englunds karaktär har ett mysko band till mangeln framgår inte heller.
Slutet är rätt så vrickat och minst en dödsscen får ses som nästintill "episk". Detta är en film som bäst ses av barn som är 10-år för då får man nog mest ut av filmen. Lite som jag när jag såg Jurtjyrkogården 2 i den åldern och tyckte all skräck var asballt.
Jag jobbade en kort period på ett tvätteri; det var jag och en massa kvinnor som antingen var asiater eller östeuropéer. På rasten satt jag för mig själv och läste Stekta gröna tomater. Någon stor mangel minns jag inte, men vi tvättade ju inte lakan utan arbetskläder. Sedan nu när jag sett en hel film om en mangel så dök frågan upp i huvudet: "vad har man ens en mangel till, egentligen?" Jag förstår det grundläggande i att lakanen (är det främst lakan man ska mangla?) manglas men jag ställer mig frågande till behovet. Jag har aldrig manglat mina lakan och ändå sover jag gott. Det kanske är någon riktlinje som kommunerna har att äldreboenden, gruppboenden och sjukhus måste ha manglade lakan??
I alla fall så jobbade jag inte tillräckligt länge på tvätteriet för att läsa klart Stekta gröna tomater, men på min sista dag fick jag två rejäla vårrullar som tillagats med kärlek.
Spökandehusfilm som är ryslig. Studsboll som studsar nerför trappan, det smäller i rööören, pianotangenten trycks ner av en osynlig kraft, bil som voltar på vägen utan tydlig orsak, ljuskrona som flänger och skakar osv.. Och så är det en mörk historia som förtäljer varför huset vill ta kontakt med den olycklige protagonisten spelad av George C. Scott.
Är inte mycket för spoilers, men är man intresserad av denna film kan det vara bra att veta vad det är man egentligen tänker se. Just kring denna film känns det viktigt att påpeka. Det är här ingen "Känn ingen sorg "-version av Astrid Lindgrens liv (film som fantasirikt blandar böckernas värld med Astrids liv). Inte heller är det en berättelse om Astrid Lindgrens liv som helhet. Det är inte ens någon feelgood-film där böckerna är i fokus.
Detta är en film om att Astrid Lindgren fick ett oväntat barn. Sedan kretsar nästan allt i filmen kring deras relation och saker omkring. Lite annat tas med om hennes liv, men böckerna/figurerna hon skapat får en marginell del i filmen.
Huvudrollen spelas av Alba August och hon gör en delvis bra roll. Det är en svår roll och vissa saker känns genuina. Andra blir konstlade som det bara kan bli i en svensk film. Någon mix mellan pretentiöst, överspel och larvigt.
Björn Gustavsson har en mindre roll. Känns lite konstigt att se honom, men han gör det hyfsat bra. Övrigt skådespel är en berg och dalbana. Vissa karaktärer kretsar kring religion och i vanlig sed blir dom scenerna mest jobbiga att titta på. Religion blir sällan lyckat på film.
Det finns fåtal bilder av Stockholm som är kul att se. Av någon anledning är det halvt skakig kamera i vissa delar.
Filmen visar onekligen en del av Astrid Lindgrens liv som vissa kan finna intressant, men det för stora fokuset kring en grej när det förmodligen finns hur mycket som helst att lägga in blev segt. Det var även ett stort fokus på Astrid Lindgrens unga bröst. Vågat av skådespelerskan att visa. Ganska märkligt i en film som denna..
Vältränad atlet ger sig ut på en joggingtur med tegelstenar i ryggsäcken och blir skrämd av en hund och påkörd av en buss. Atletens kompis är en forskare som experimenterar på apor. Exakt vad han gör är som man säger på engelska, "anybody's guess". Atleten blir förlamad från nacken ner och får sitta i en fin permobil. Läkaren som räddar honom (Stanley Tucci) blir ihop med atletens fru som antagligen inte kan ha samlag med en grönsak (han är ingen gurka eller zucchini kanske man kan säga). Atleten blir deprimerad och försöker ta sitt liv genom att kväva sig mot plast. Forskarvännen ger sin kompis en väldresserad apa som ska vara atletens kompis och pyssla om honom. Apan har blivit kemiskt dopad och på så vis (?) blir det en koppling mellan apans och atletens hjärna. Atleten utvecklar aplika rovdjurständer. Apan påhejad av atletens omedvetande börjar skada folk, bl a eldar han upp läkaren och atletens ex. Atleten utvecklar aggressionsproblem (som kan tyckas förståeliga med tanke på hans situation, samt hans irriterande och överbeskyddande mamma samt en kvinnlig skötare med en irriterande undulat - som jag inte nämnt - som bl a försöker picka ut hans ögon av oklar anledning). Varför apan är aggressiv är säkert för att hon varit ett försöksdjur i bur.
The long arm (1956). Den långa armen. (Jo, det är sant, den översattes så)
En serie kassaskåpskupper sker på olika platser i London.
En ovanligt långsam polisfilm om hur man, enträget, hittar avgörande detaljer.
Till sist har man bilden klar för sig. En person har jobbat på kassaskåpsfirman, och försett sig med en extranyckel till varje levererat kassaskåp, väntat några år, sett till att bli dödförklarad för att ingen ska känna igen, eller leta efter honom.
Lite action de sista två minuterna
Väldigt långsam film om polisens pusslande med detaljer. 2/5
1980-talet levererar nästan alltid när det gäller att få mig på bättre humör. Porky's är inget undantag!
Filmen innehåller en väldigt känd scen som jag inte ens vet hur jag känner till. Jag bara känner till den och gissar att många andra gör det också. Den roll som kanske är mest känd idag är en ung Kim Cattrall (Sex and the City). Hon var givetvis mycket yngre här och snygg. Hon framställs som den sexigaste i Sex and the City, men tyckte aldrig hon var särskilt sexig i den serien oavsett hur mycket dom försökte.
Vad är då Porky's? Det är en ungdomsfilm vilken känns som en mix mellan American Graffiti, Dazed and Confused och American Pie.
Den ser ut ungefär som American Graffiti.
Den känns lika välproducerad som Dazed and Confused.
Den är lika omogen/sexfixerad som American Pie.
Blandningen fungerar rätt bra.
Det är väldigt mycket kring sex. Mycket relativt oskyldigt och en del oväntat naket. En bra balans mellan att inte bli för lik någon "för den som vill se porr, men inte vågar"-film samt "för skyddat och tråkigt.. Vart är humorn?"-film.
Karaktärerna är många och likt Dazed and Confused berättar filmen inte särskilt mycket om alla, men tillräckligt för att man som tittare ska känna sig som en i gänget. Skratten och kompiskänslan i filmen har dom fångat riktigt fint. Karaktären "Meat" känns som en klar inspiration till American Pie-filmernas "Nova" OCH "Stifler". Det kanske bästa med filmen är att den känns långtifrån vår tids ständiga politiska korrekt, vilket jag gärna betalar några slantar för att slippa en stund.
Är filmen konstant rolig? Näe. Det skulle jag inte vilja påstå några saker känns lite daterade, men det är en lättsam film där jag olikt senaste The Far Country och Unga Astrid följde med 100 % utan att ta paus eller tappa intresse.
Dansk julfilm från fjolåret som är allt annat än gemytlig; här blottläggs alla dysfunktionaliteter och konflikter hos en dansk kärnfamilj. Katrine, Mads med två barn ska hålla jul där syster med man och barn, Mads föräldrar och Katrines föräldrar (som är skilda) bjuds in. Plötsligt dyker lillasyster Patricia upp med en ny man och bonusdotter. Hon har egentligen avsagt sig kontakt med familjen och kommer nyligen ut från drogrehab. Konflikter bubblar under ytan för att senare utmynna i rejäla bråk.
Ytterst välspelat (som danska filmer är överlag) och konflikterna kändes trovärdiga och inte överdrivna. Visst finns där vissa filmiska klichéer som jag såg komma, men det som familjen upplever är inte otänkbart som ett verkligt scenario hos en verklig familj. Speciellt under julen där alla ska vara så påklistrat trevliga mot varandra. Dessutom dricks det något otroligt, men det är också en dansk film...
Är inte mycket för spoilers, men är man intresserad av denna film kan det vara bra att veta vad det är man egentligen tänker se. Just kring denna film känns det viktigt att påpeka. Det är här ingen "Känn ingen sorg "-version av Astrid Lindgrens liv (film som fantasirikt blandar böckernas värld med Astrids liv). Inte heller är det en berättelse om Astrid Lindgrens liv som helhet. Det är inte ens någon feelgood-film där böckerna är i fokus.
Detta är en film om att Astrid Lindgren fick ett oväntat barn. Sedan kretsar nästan allt i filmen kring deras relation och saker omkring. Lite annat tas med om hennes liv, men böckerna/figurerna hon skapat får en marginell del i filmen.
Huvudrollen spelas av Alba August och hon gör en delvis bra roll. Det är en svår roll och vissa saker känns genuina. Andra blir konstlade som det bara kan bli i en svensk film. Någon mix mellan pretentiöst, överspel och larvigt.
Björn Gustavsson har en mindre roll. Känns lite konstigt att se honom, men han gör det hyfsat bra. Övrigt skådespel är en berg och dalbana. Vissa karaktärer kretsar kring religion och i vanlig sed blir dom scenerna mest jobbiga att titta på. Religion blir sällan lyckat på film.
Det finns fåtal bilder av Stockholm som är kul att se. Av någon anledning är det halvt skakig kamera i vissa delar.
Filmen visar onekligen en del av Astrid Lindgrens liv som vissa kan finna intressant, men det för stora fokuset kring en grej när det förmodligen finns hur mycket som helst att lägga in blev segt. Det var även ett stort fokus på Astrid Lindgrens unga bröst. Vågat av skådespelerskan att visa. Ganska märkligt i en film som denna..
Det är möjligt att filmen är bra men jag fann den bara irriterande. Första kvarten - eller så - var lovande men sedan blev jag bara ointresserad av allt. Speciellt familjen med det irriterande gnyende barnet.
Filmen börjar lovande på en strand med en fotograf (från St Louis, tror jag han sa) som tar bilder. En vacker (vacker enligt gängse standard. Jag fann henne oattraktiv) ung kvinna börjar prata med fotografen och förför honom. Det går så långt så att de bestämmer sig för att ha sex på stranden. Precis då dyker det upp ett gäng ortsbor och slår honom medvetslös med spadar och dylikt. Sedan binder de fast honom med ett fiskenät runt ett träd och tänder eld på honom.
Ja, hela filmen handlar om en balsamerare eller vad hans yrke kallas för som mördar folk så han kan göra dem ännu finare och sedan med svart magi återuppväcker han dem från de döda.
Att det osar typecasting långa vägar kring Bruce Willis behöver väl knappast påpekas och jag gissar att det var denna rulle som ledde till att han fått spela samma snutroll om och om igen. Nu menar jag inte att denna film är dålig för det är den inte. Jämfört med många andra rullar som var avsedda att bli seriösa så är Die Hard en av få som faktiskt är seriös fortfarande (även om den är rolig emellanåt också).
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
